Don't forget about me

They don't know about us - del 65 del 1

2013-03-18 // 22:18:00 // They don't know about us - avslutad
Nu när jag är lite vaknare ser jag att det ligger kläder slängda lite överallt i sovrummet och ett naket ben sticker ut från under täcket. Snabbt smyger jag ut och stänger dörren försiktigt efter mig, det är nog bäst jag sover på soffan hela natten...

 
Emmas perspektiv.
 
"I love... you, I... love you, Iloveyou, I, love, you" Jag smakar på orden om och om igen. Det känns så konstigt att en människa, som inte är en del av min egen familj har sagt det till mig. Jag älskar dig, orden och all dess stora betydelse, att Louis, Louis sa att han älskade mig. Mitt huvud snurrar och tankarna flyger runt som hödljudda flygplan i mitt huvud. 
"Mamma jag går ut på en promenad" ropar jag in i huset från hallen där jag snörar på mig mina converse. Ett avlägset okej ekar från tvättstugen och jag tar ner min skinnjacka från kroken. Snabbt är jag ute på gatorna och jag börjar planlöst gå omkring. Utan att jag varit medveten om det har mina ben atomastiskt dragit sig till den stora parken inte så långt från mitt hus. Jag går igenom några träd som står i en stor klunga och kommer fram till en liten, liten, blank dammDet är inte många som vet om dethär stället och det är så jag vill ha det. Jag sätter mig på det stora trädet som ligger precis vid den minimala strandkanten. Jag hittade hit av misstag för några år sedan, några veckor efter att vi haft ett gigantiskt bråk hemma, jag och mamma. Vi hade skrikit och tjoat och hotat varndra hit och dit om olika saker och jag hade stormat in på mitt rum, tagit min väska och slängt ner lite olika saker och kläder innan jag smugit iväg. Egentligen tänkte jag inte speciellt klart, fylld av ilska och bara tretton år var det min självklara sak att ta mitt pick och pack om rymma hemifrån. Först hade jag börjat gå mot Karros hus men sen hade jag kommit på att det var det första stället mamma skulle leta på så jag hade gått till parken och då hade jag hittat detta stället. Såklart hade mamma ringt polisen och efter en natt ute i en kall park hade vi glatt återförenats och lagt det löjliga bråket bakom oss men jag hade aldrig glömt mitt speciella ställe som detta kommit att bli. Det var hit jag kom om jag behövde tänka och inte ens Karro visste om de. Jag drog fingrarna över barken och snart kom jag fram till den kala stället där jag för många år sedan hade karvat in 1D. Tänk vad mycket som förändrats sen dess... Den inkarvade symbolen fick mina tankar att direkt studsa tillbaka till föregående kväll. 
 
*flashback*
 
Mitt hjärta dunkade hårt av ilska när jag slog Louis nummer. Hur fan vågade han säga något sådant om mig? Den första tonen hade tjutit när tanken slog mig, tänk så är det inte mig han menar, tänk så har han en ny tjej, som också heter Emma. Jag ska precis lägga på när Louis svarar och genom att bara höra honom andas föds all min ilska till liv igen. Hans röst hade sprakat fram ett osäker hello och jag hade snappat direkt.
"WHAT THE HELL DO YOU THINK YOU'RE DOING?! CAN'T YOU TAKE NO FOR AN AWNSER? I DON'T WAN'T TO HAVE ANY CONTACT WITH YOU AND NEVER TALK TO YOU AGAIN. FORGET ME AND LET ME HEAL!" Människor hade kollat förskräckt på mig där jag högröd i ansitet av ilska stampade genom Hudiksvall mot mit hus. När han sa mitt namn smällte jag nästan på stället men samlade mig snabbt och byggde upp min ilska, han kunde inte göra såhär mot mig, inte när jag bara en timme tidigare bestämmt mig för att glömma honom och gå vidare med mitt liv. 
"NO LOUIS NO JUST..." Hade jag börjar men all luft hade gått ur mig och jag hade bara blivit jag, lilla, söta, ynkliga Emma som inte skrek på människor, det var inte jag. "Just leave me alone" Fortsätter jag och låter all smärta han någonsin ådstakommit mig spegla sig i min röst, han ska få vet hur mycket han har fått mig att lida och jag vill att han ska få känna likadant som jag, få vet hur hemskt det är att få sitt hjärta utdraget ur sin kropp, se det pressas ihop, stampas på och kokas i olja för att sedan lämnas tillbaka, förstört och krossat till en för att lappa ihop och sätta in i sin egna kropp. Jag samlar mig genom att ta ett djupt andetag och säger de sista orden jag någonsin planerat att säga till honom. 
"Bye Louis" Ingen skrikande, inget gråtande, ingen glägje. Bara helt neutralt. Precis när jag ska trycka på avslutaknappen hörs ett skrikande genom luren.
"Emma wait!" Hans desperata röst fick mig att tveka och det var ju så långt tid han behövde för att haspla ur sig orden. 
"I Love you" Jag såg hur min värld raserades framför men byggdes upp lika snabbt men nu var Louis överallt, överallt! Mitt hjärta slog i 180 och jag var totalt stum. Sa han precis att han älskade mig? På samma sätt som jag var villkorlöst förälskad i honom? 
"Emma I know I've done about the worst decitions ever but the biggest one was letting you go and not fighting for you more than I should." Jag öppnade munnen men stängde den lika fort när han fortsatte, snabbt nu när han visste att jag lyssnade. 
"Please Emma, come back to London, come back to me. I want you by here with me, I want to wake up with you by my side and I want to try, please Emma let me try to win you back because I can't live another day wondering if I will ever get you back or if I lost you forever." 
En tutande bil fick mig att vakna upp ur min koma och jag sprang upp från gatan till trottoaren. Rörelserna fick min hjärna att vakna och börja bearbeta det han sagt. Mitt hjärta skrek att jag skulle ta tillbaka honom eftersom jag älskade honom men min hjärna undrade att om jag skulle ta tilllbaka honom, skulle han då vara otrogen mot mig med en annan tjej?  Precis som om han kunde läsa mina tankar sa Louis.
"You know I would never cheat on you, I relly think... I really think you're my one." 
 
Ett högt, lekfullt skall fick mig att komma tillbaka till verkligheten och jag snodde runt och såg den stor golden retriver komma galopperande mot mig med tungan hängande utanför munnen.
"Hallå vännen" sa jag och kliade den bakom öronen. Glad och livfull hoppade hunden upp på stammen men fick inte fäste men tassarna och kanade ner på andra sidan men en trumpen min och ett litet gläfs. Jag skrattade högt åt den och hoppade ner från trädet och satte mig på huk på marken. Snabbt kom den fram och började slicka mig kärvänligt i ansiktet. "Vems är du då lilla vännen" sa jag och letade efter den lilla brickan på hennes läderhalsband. "Laaadddyyy! Laadyyy!!" Rösten ekade genom träden och hunden lyfte lyssnades på huvudet. "Här borta!" Ropade jag och ställde mig upp. Grenarna i den lilla skogen mellan dammen och parken knakade när personen som gick där bröt grenarna under sina fötter. Snart bröt figuren ut ur buskarna och jag blev förvånad över människan som uppenbarade sig där. Det kunde väl inte vara... Hans leende ögon och mun bekräftade det för mig, jo det var det...

Dumdumdum..
 
Detta är del 1 av 65 och ska skriva färdigt del 2 såfort jag lär mig alla tyskaglosor perfekt, okej lärt mig dem iaf (annars blir min lärare suuuurrrrrrr) Men vad tycker ni?
 
5 Kommentarer tills nästa del 
 
/Erica

Kommentarer
Jenny

Skiit bra! Vill veta vem de var! Jätte spännande :)

Svar: Tackar :D
onednooveller.blogg.se

2013-03-19 | 00:54:10
Bloggadress: http://Odnovel.blogg.se
johanna

bra del, men jag fattar inte, om det blir så många kommentarer som ni vill ''till nästa del'', varför kommer den inte upp direkt då?

Svar: Tack :)Eftersom vi skriver del för del, så är det oftast så att vi inte har hunnit skriva klart nästa del när ni kommenterat tillräckligt mycket, nästa del är då halvklar. Och vi vill ge er det bästa, så därför skriver vi lite längre och fixar lite i slutet.
Hoppas du förstår :) Kram Emma xx
onednooveller.blogg.se

2013-03-19 | 15:52:12
Frida

Vem är det?? Megan bra!! :)
Längtar till nästa!! Xx

Svar: tack så mycket :) xx nästa kapitel är ute nu... det står det ;)
onednooveller.blogg.se

2013-03-20 | 07:34:48
Bloggadress: http://Nattstad.se/onedirectionfanfics
Karin

Spännande! Vem kan det vara?

2013-03-23 | 00:09:28
Anonym

SÅ BRA! MER

Svar: Tack!! :D nästa kapitel är ute!
onednooveller.blogg.se

2013-03-23 | 10:27:59
frida

åhhhh keep going!!!

2013-03-23 | 12:09:26

Kommentera inlägget här:

Ditt fina namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (ser bara jag)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback