"Harry chill, I'm on my way to the coutch!" skrek jag när jag strosade ner för trappan och in vardagsrummet. Karros familj hade åkt till hennes mormor och morfar för att ge oss fyre lite ensamtid, något jag inte fullt uppskattade då det blev lite för mycket gullgull för Harry och Karros del och pinsam tystnad för min och Liams. Harry hade tjatat sen deras intervju att vi skulle se den och ikväll var det dags. Den gick på britisk tv så vi skulle strema den via Karros dator som satt inkopplat i tven.

"Emmmmaaaaaa!" hördes Karros röst genom huset.

"Vad är det nu dååå?" Skrek jag tillbaka.

"Kom och hjölp mig och bär" snabbt skyndade jag mig ut i köket och tog glasen och läskflaskorna från diskbänken.

"Är du säker på att du klarar av att se intervjuan, jag menar han är ju i den" frågade Karro. Jag var glad att hon inte kunde se min ansiktsuttryck då hon stod med ryggen till och hällde upp chips i en skål.

"Det är väl lika bra att jag börjar vänja mig, det är ju inte precis som om han kommer försvinna bara för jag slutar prata med honom och om honom." till en början var det bara något jag sagt men nu, nu insåg jag hur sant det var. 

"Och sen har ju Harry tjatat som galna på oss att vi ska se intervjun så det är väl lika bra" sa jag och log mot henne. Micron plingade till precis som Harrys röst ven genom huset.

"Girls! Come now! It's starting!" Vi flinade åt varandra och jag gick ut och satte mig i soffan. Karro kom snart efter med en skål i varje hand. När Harry såg att hon bar på dem fick han ett förskräckt uttryck i ansiktet och rusade fram och nästan ryckte de ur hennes händer.

"Honey you can't carry stuff, you might hurt yourself and the baby" sa han och Karro gav honom en dafug?blick.

"Harry I'll probably hurt myself more when I'm falling in the stairs like I always does. Carryng popcorn and chips that weight like nothing is no biggy" säger hon och himlar med ögonen åt hans fjanterier. Visst erkänner jag, det är fjantit men ändå så otroligt gulligt att han tar han om henne så mycket som han gör. Harry satte sig i ena hörnet och la en filt om sina axlar innan hon lyfte upp Karro som satt sig brevid i sitt knä och slog armarna om henne. Hon kämpade till en början att ta sig ur, ålandes som en liten mask men när Harry viskade någonting i hennes öra slutade hon snabbt och en stark, lysnade röd rodnad spred sig över henne kinder. Tven började plötsligt tjoa och låta en massa och jag vände snabbt blicken till den. Där var han, ännu mer perfekt än vad jag kom igåg. Knuten i magen var tillbaka och jag svalde tungt för gråten. En arm la sig på mina axlar och Liam drog mig närmare sig. 

"It's gonna be alright, it will heal you know, your heart" sa han och strök försiktigt ner en tår som jag inte märkt smitit ut ur mitt öga.

"When? Because it feels like it gets worse for every day" viskade jag fram med bruten röst.

"Evantually" viskade han tillbaka och pussade mig i pannan och jag kramade han hårt och drog in doften av hans aftershave, varför kunde inte alla killar vara lika underbara som Liam?

 

 

Jag vandrade fram och tillbaka längst vardagsrumsväggen och slängde då och då blickar på tvskärmen som visade någon dålig film som Niall haft med sig. Då och då slängde jag blickar på min svarta mobil som låg på soffbordet men den var och förblev svart. Intervjuan hade börjat för 55 minuter sen och Harry hade lovat, efter mycket tjat från min del att han skulle få tjejerna att se den. Jag ville att Emma skulle få veta vad jag känner för henne och eftersom hon inte vill prata med mig så var detta mitt sista försök innan jag skulle åka till Sverige och tvinga henne att prata med mig.

"Louis I can't concentrate on the movie with you walking around making sounds all the time" sa Zayn buttert från soffan. 

"Sorry" sa jag och satte mig i soffan. Niall tog tag i mina axlar och tryckte ner mig från mina stela pinnposition. Precis då lystes min mobil och och fick bordet att vibrera och jag flög upp och ryckte åt mig den. Emmas namn stod skrivet över skärmen och jag sprang ut ur rummet och låste in mig på mitt rum. Jag tog ett djupt andetag och slaidade upp samtalet.

"Hello?"

"WHAT THE HELL DO YOU THINK YOU'RE DOING?! CAN'T YOU TAKE NO FOR AN AWNSER? I DON'T WAN'T TO HAVE ANY CONTACT WITH YOU AND NEVER TALK TO YOU AGAIN. FORGET ME AND LET ME HEAL!" Skrek hon in i luren och jag tog ett djupt anetag innan jag öppnade munnen.

"Emma.." 

"NO LOUIS NO JUST... just leave me alone" avslutade hon med så mycket smärta i rösten att jag fick tårar i ögonen, jag ville aldrig att hon skulle känna såhär.

"Bye Louis" sa hon och jag hörde hur hennes röst blev avlägsen.

"EMMA WAIT!" skrek jag in i luren och jag hörde hur hon kom tillbaka.Det var nu eller aldrig, kom igen Lou, du klarar detta!

"What Louis?"

"I love you"

Cliffhanger! ;)

Kortkort men här hände det lite o.O

Kommer Emma förlåta honom?

 

 

/Erica