Den kvällen hade jag väldigt svårt att sova.

Jag kunde inte låta bli och tänka på det Liam och jag hade pratat om.

Harry verkade vara väldigt engagerad över barnet men ändå kunde jag inte sluta undra om det skule gå över, om han bara skulel lämna mig så fort dom skulle på turné eller om dom måsta till USA.

Skulle han bara lämna mig hemma med ett barn då?

Jag vela att jag, Harry och barnet skulle bli en familj, jag vela inte att mitt barn skulle få växa upp utan pappa.

Liam hade ju sagt att Harry gillade mig också men jag kunde inte tro det.

Varför skulle han välja en tjej som mig när han kunde få i princip vem som helst?

Varför mig? En tjej med ätstörningar, blyg och så många mer brister.

*

Nästa morgon vaknade jag av att någon skakade på mig och sa mitt namn, det senaste jag kom ihåg var att jag kollade på klockan och den hade visat 03.38.

Som den icke morgon person jag är så slog jag till personen och inte var det löst heller.

Personen gav ifrån sig ett 'aoch' och släppte taget om mina axlar.

"Karolina" hördes igen.

"Men vafan gere! Jag sover ser du inte det!" skrek jag och drog täcket över huvudet.

Bara för att två sekunder efter få det bort draget igen.

"Men-" längre hann jag inte för när jag öppnade ögonen såg jag Liam stå med mitt täcke och Harry ligga på golvet på sin madrass med händerna mellan benen.

Min hjärna kopplade snabbt ihop att jag slagit honom och inte på ett speciellt snällt ställe.

"Sorry Harry, but I thought Emma told you not to wake me up early in the morning" sa jag och rättade till min tröja lite granna.

"Morning? The clock is 2pm" sa Liam och visade på sin mobil.

Mina ögon spärrades direkt upp och jag flög ur sängen och in i garderoben.

Där inne drog jag på mig en bh, av med tröjan och shortsen och snabbt på med ett par jeans och en långärmad tröja.

Ute ur garderoben tog jag en snodd från fönsterbrädan och satte upp mitt hår i en slarvig knut och bokstavligen flög ner för trappan och började knyta på mig mina skor.

Harry och Liam kom med chockade miner efter mig ner för trappen.

"Kar what's going on?" frågade Harry.

"Gotta get Emma at the station" mumlade jag nedåt mina skor som jag precis knöt klart.

"I'll be back in like fifteen minutes, stay here. Moms friend might come and leave her dog so take her in and then wait for me" flåsade jag fram medans jag tog på mig min jacka och drog fram bilnycklarna.

"So we are suppose to be here home at yours all alone?" frågade Liam.

Eftersom det var en helt vanlig onsdag i början på oktober så gick mina bröder i skolan och mina föräldrar jobbade.

"Yea" sa jag och pussade Harry på kinden innan jag störtade ut genom dörren.

När jag satt i bilen påväg ner till stationen så kom jag på vad jag precis hade gjort, men men det får jag ha och göra med sen nu måste jag skynda mig ner.

Emmas tåg skulle komma in på stationen 14.12 och klockan var just nu 14.08.

Alltså hade jag gjort mig klar på tre minuter, nytt rekord.

Precis som jag svängde in på parkeringen såg jag hur Emma och hennes mamma klav av tåget och sökte efter min bil med blicken.

Eller ja min och min bil, det var väl min familjs bil.

Emma verkade ha sett mig eftersom hon pekade rakt mot mig och sa något till sin mamma.

Dom gick med snabba steg mot mig och jag sprang för att möta henne halvvägs.

Vi slog armarna om varandra i en sån förening som man ser i typ alla filmer när killen snurrar runt tjejen i sina armar.

"Hur gick det?" jag försökte låta så hoppfull som möjligt, även om jag ver livrädd att något skulle ha gått fel.

"Dom fick bort allt som var kvar och jag är nu helt tumör fri" sa Emma och ett enormt leende spred sig på hennes läppar.

"AAAAHHHH!" skrek jag och kastade mig på henne igen.

Hon bara skrattade och lade armarna om mig ännu en gång.

När vi släppte varandra gick jag fram till Anna-Carin och gav henne en snabb kram också innan vi tillsammans började gå tillbaka till bilen.

 

Karolinas skjutsade först hem min mamma och där lämnade vi av min resväska också innan vi två åkte hem till henne igen.

"Jo du vet det där jag inte berättade i telefonen?" började hon försiktigt.

"Ja..." sa jag tvekande.

"Det är hemma hos mig just nu, så snälla flippa inte ur när du ser det" bad hon och jag blev genast lite nervös över vad som väntade.

Kanske hade hon-, näe jag har ingen aning om vad kunde vara.

Eller egentligen så hade jag en liten gissning, men den hoppades jag verkligen inte var sann.

Jag svarade ett litet ja och efter det så va våran biltur hem till henne helt tyst, det ända som hördes var ljudet ifrån motorn.

Hon parkerade på garageuppfarten och gick sen med mig efter henne fram till dörren.

Efter att ha kollat om det var låst eller inte, vilket det tydligen inte var, så öppnade hon dörren och gick in.

Direkt kom en hund flygandes runt hörnet och slickade henne i ansiktet.

"Hej på dig Alfa hej" gullade hon med hunden medans jag böjde mig ner och knöt av mig skorna.

Vi följde efter Alfa, som hunden tydligen hette då, in i köket där såg jag något som fick mig att sluta andas några sekunder.

"Kar, she won't be still. This is exhausting" sa Harry innan han såg mig.