They don't know about us - del 88
2013-06-30 //
01:33:51 //
They don't know about us - avslutad
Sedan stängde han fönstret, låste dörren till sitt kontor och lämnade den tomma våningen i den, för London, otroligt höga byggnaden. När han körde, lite snabbre än vad hastighets skyltarna tillät visste han inte hur otroligt lycklig han var att han inte lämnat kontoret tio minuter senare än vad han hade gjort.
Karolinas perspektiv - 2 veckor senare
Jag tog bort ett osynligt hårstrå från min vita, långärmade tröja innan jag plattade til den så den låg slätt mot min vältränade mage, allt babyfett var äntligen helt borta efter mycket hårt tränade och dansande. Säkerhetsbältet satt plötsligt väldigt hårt mot min hals och gav mig andningsproblem så jag drog ut det och satte den några centimeter ovanför mitt vänstra bröst. En stor han fann min lilla och ett par lugna, gröna ögon tittade in i mina. "Just relax Kar, everthing is gonna be okey. Everybody know he's guilty so this is just going to be a negotiation about how long he's gonna be in prision." Jag slappnade av i ansiktet och sänkte mina axlar nickade lungt mot Harry men på insidan var jag förtvivlad och livrädd. Det fanns så mycket Max skulle kunna vända mot mig. Illamåendet växte åter igen i magen när vi åkte förbi den nedbrända byggnaden som bara 2 veckor tidigare hade varit vår advokats kontor. Polisen hade inga ledtrådar på vem som gjorde det även om jag hade mina aningar. Allt jag hoppades på var att Max skulle få ett långt straff och att jag inte skulle behöva se honom på många många år. Bilen stannade och jag kollade ut och såg den stora, gråa tingsrättsbyggnaden framför mig. Nu kändes det verkligen som om jag skulle spy. Dörrarna öppnades och säkeretsvakterna var vi min sida. Paparazzinerna hade haft mycket att leva på dehär två sista veckorna. Varje dag syntes mitt ansikte på nyheterna eller i någon skavellertidning tillsammans med Harry men som tur aldrig med Max, eftersom han satt inne kunde ingen fotografera han och det var jag riktigt tacksam för. Regnet hängde i luften och de gråa molnen rullade fram över himlen. Den klibbiga, varma luften gjorde det ännu svårare för mig att andas och det kändes som fansen som stod uppradade bakom det gråa stängslet bara kom närmare och närmare. Hur hade de egentligen mage att stå här och skrika efter killarna, att hoppas på en autograf eller en bild när de mycket väl visste att vi var här för att medverka som vittnen i en stor rättegång mot en kille som hade försökt döda oss alla, flera gånger. Missförstå mig inte, jag älskar alla directioners men ibland andvänder de verkligen inte hjärnan, som när de dök upp på Gregs bröllop och idag, när de dyker upp och hoppas på en bild när vi ska på fucking rättegång. Mina tankar avbröts när dörren slog igen och ljudet fick mig att studsa tilbaka till nuet. Det stog flertal beväpnade poliser runt om i rummet och vid den stora bågen någon meter från ingången. De två säkerhetsvakterna som hjälpt mig in gestade mot bågen och jag gick med skakiga ben ditåt. Dörren slogs igen bakom mig men jag brydde mig inte om att kolla vem det var som kommit. Förmodligen var det Emma eller någon som också eskorterats in av vakterna, vi var tvugna att göra så på grund av den stora massan fans. Framme vid den stora bågen som såg ut som en sådan man går igenom vid säkerhetskontroller på flygplatser fick jag tömma mina jeansfickor och lägga allt i en stor plastlåda innan en av poliserna vinkade fram mig och jag gick, utan att pipa, genom bågen där mina saker låg i lådan på ett bord. Snabbt fiskade jag upp mobilen och min lilla silverdosa där jag hade mitt körkort och kreditkort och stoppade ner i fickan. Jag hade fått ta av mig mina ringar och armband eftersom det var en metalldetektor inbyggt i bågen så jag ställde mig lite vid sidan för att vänta på någon av de andra så de också kunde gå igenom och jag kunde få lite hjälp med armbandet. Det var otroligt lungt och still i hallen och jag njöt av tystnaden. Dörren öppnades igen och denna gången kollade jag eftersom jag hade haft fel innan. Emma, Louis och Harry kom in och blev guidade mot säkerhetskontrollen och precis när Emma kommit in blev Zayn inputtad genom dörren. Han stapplade fram av den hastiga knuffen och Louis var snabbt framme och fångade honom så han inte skulle trilla. "The fans went totally crazy, Niall and Liam are are still in the car" berättade han och Louis skakade ledsamt på huvuvdet, alltså tyckte han nog precis som jag. Jag kollade ner i telefonen och och snart kände jag hur någon satte sig bredvid mig på den hårda träbänk jag satt på. Den välbekanta lukten av Harrys aftershave fyllde mina näsborrar och jag lutade mig mot honom. Han lade armen om mig och pussade mig på huvudet, "It's gonna be okey". Vi satt tysta och jag bara kollade runt i byggnaden. Väggarna var vita och det fanns en trappa upp till övervåningen där det lät som det stog massa folk och väntrade på något. Gråa dörrar med tv-skärmar bredvid och nummer ovanför fanns utplacerade längs väggen och små brickor men lampor som lyste grön, rött eller inte lyste alls. Om jag skulle gissa på vad det var skulle jag tro att det var lampor som visade om salen var upptagen, tom och den gröna lampan hade jag ingen aning om vad den stod för. Zayn, Louis och Emma kom fram till oss och slog sig ner de också och jag sträckte fram min hand mot Emma som genast förstod vad jag menade och knäppte på min armband. Armbandet var i silver och hade fyra små berlocker hängade från sig, ett hjärta, ett K, en groda som satt på en pärla och en fågel, en likadan fågel som Harry hade tatuerat på bröstet. Armbandet hade jag fått i konfirmationspresent när jag var femton av mina föräldrar och berlockerna hade jag fått när jag fyllde år efter det. Utom fågeln, den hade jag fått av Harry när han skulle iväg på tour, så jag inte skulle glömma honom hade han sagt. Något både jag Emma tyckte var extremt gulligt. Ett klickande ekade igenom byggnaden och jag kollade upp för att se vår advokat, Charles komma gående. Han hade svart kostym och svarta, finputsade skor, de var de som lät som ett par klackaskor. "Are you guys ready?" Frågade han och alla nickade utom jag. Paniken växte mer och mer i bröstet och jag ville springa därifrån men det visste jag att jag absolut inte kunde göra så jag tog mig samman, tryckte ner paniken till tårna och tog ett djupt andetag och ställde mig upp. Nu fan skulle den där jäveln i fängelse.
Emmas perspektiv.
Jag skruvade på mig på den obekväma stolen, min rumpa var halft bortdommnad efter att ha suttit här i tre timmar och lyssnat på åklagare, försvarsadvokat och vitnessmål fram och tillbaka. Det var ett bollande mellan jury, åklagare och försvarsadvokaten tillsammans med Max som jag verkligen inte förstod. Salen var fylld med människor men de var inte där för att de var publik. Det hade beslutats att förhandlingen skulle pågå mellan lyckta dörrar vilket innebar att bara folk som hade något med målet att göra fick närvara och det var helt sjukt hur många människor som polisen hade sett som inblandade och nu satt och skruvade på sig lika besvärat som jag gjorde. Vår kvinnliga dommare lutade sig fram mot sin mikrofon och harklade sig lätt för att få allas uppmärksamhet. "The doom will be deliverd to you in two weeks. During that time you will be in custody. For you guys it will be deliverd as mail aswell" Sa hon och kollade ut mot oss som satt i rummet. Sedan ställde hon sig upp och gick ut genom bakdörren tätt följd av sekreteraren och de 2 gubbarna och tanten som suttit med för att lyssna och bedömma. Louis tog min hand och vi ställde oss upp och såg på när Max fördes bort i handbojor av två stora, muskulösa killar i polisuniformer. Jag gick fram till Karro och lade armarna om henne. Hon kollade på mig med tårfyllda, oroliga men ändå lättade ögon. "Jag är glad att han är borta men varför måste jag vänta i två fucking veckor, det är ett under att jag klarade mig igenom hela rättegången utan att falla ihop i en hög och gråta, nu måste jag vänta och vara orligt för vad som ska hända härnäst i två veckor Emma!" Orden rammlade ut ur hennes mun och hon slog armarna hårt om mig. Jag schyssade henne och strök med min hand över hennes rygg för att lugna henne. Jag hade inte tänkt på det innan men Karro hade blivigt otroligt stark och självständig sedan vi flyttade hit till London och jag kunde inte vara stoltare över henne.
Liams perspektiv.
Jag ligger och bläddrar igenom bilderna på min iPhone och kollar noga på de brunbrända ansiktena som ler stort mot kameran. Även om vi spenderade den mesta tiden inomhus under touren fanns det en del dagar där vi kunde vara ute och spela fotboll och liknande. Snart dyker bilderna sen vår minisemester i Barcelona upp när tjejerna var på besök och jag ligger länge och kollar på bilden av mig pch den leende Danielle. Kan känslor bara ta slut sådär? Kan man sluta vara kär helt plötsligt? För det är så det känns. Visst har Danielle och jag haft våra upp och nedgångar men vårt förhållande har aldrig varit så, dött, som det varit nu. Om man kollar på Louis och Emma eller Harry och Karolina så ser man att allt som har hänt den senaste tiden med Max och allt har bara fört ihop de ännu mer, jag och Danielle har bara glidit ifrån varandra mer och mer. När jag kollar ner på bilden av oss två med huvudet tätt ihoptryckt skrattande mot kameran ser jag Danielles härliga leende och glittrande ögon men jag känner ingenting. Det som känns som fjärilar i magen har försvunnit och den bubblande känslan av kärlek likaså. Nej Liam ta dig ur dethär! Du älskar Danielle och ni har varit tillsammans flera år! Skriker mitt hjärta åt mig. Men det är just det som är problemet svarar min hjärna. Efter flera år är det meningen att man ska bli kärare, inte att känslorna ska slockna och försvinna. Jag går och sätter mig på min breda fönsterkarm och kollar ut på de stora husen som omringar vårt. Jag vet att jag älskar Danielle och att jag alltid kommer göra det men jag älskar henne inte på "rätt" sätt, inte längre. Jag tar upp telefonen och skickar iväg ett sms till Danielle som frågar om hon vill skypa. Eftersom hon är i Australien med Olly Murs på turné är det det ända sätt vi kan kommunicera på, visserligen skulle jag kunna vänta de 3 månaderna som är kvar av touren men det känns så fel, både för henne och för min egen skull. Jag ska ge det en sista chans, ett skypesamtal för att känna efter om dethär är det rätta för mig att göra slut men Danielle är något jag kommer må bra av och kunna stå för. Kärlek är något man ska ta det otroligt försiktigt med, den är varsam och ömtålig och det är något jag lärt mig genom åren. Mobilen plingar till och jag tar fram min Mac och trycker in på Skype, nu är det dags...
Förlåt förlåt förlåt tusen gånger om för den dåliga uppdateringen!!!!!
Förlåt förlåt förlåt tusen gånger om för den dåliga uppdateringen!!!!!
Vill bara säga ett stort tack till alla er som kollar in dagligen och stannar kvar! Jag som trodde novellen skulle vara slut innan första veckan på sommarlovet hade gått, det hände ju inte kan man säga...
Idag var första dagen på hela sommarlovet som jag gjorde absolut INGENTING! Och det var riktigt skönt! Det hände massa saker (usch) men hade absolut inget inskrivet i almenackan!
Men hit me upp med lite kommentarer! Så ska ni se att nästa del kommer snabbt! :)
Massa pussar från Erica!
Kommentarer
Läsare
Jättebra! Lägg gärna upp nästa kapitel snart! ;)
jag
Är det inte så att Emma har kommit hem nu? För då kan ju ni kanske skriva klart, visst ni har sommarlov, men jag tvivlar att ni inte har gågg ett enda tillfälle att skriva sen den 30, eller har jag fel? Inte så att jag tänker sluta läsa, men ni skrev Ku förr att ni ville att folk skulle komma ned sina åsikter.
Trackback