---

"I can't say that it isn't nice to have you home but it's kind of sad that the Take me home tour is over" säger jag till Harry samtidigt som jag lägger upp fötterna på instrumentbrädan i hans svarta range rover. "Yeah, it is but it's kind of nice to have some vaccation and at home for once in a while, it never felt so good to go home to Holmes Chapel before." säger han leendes och jag lutar mig fram och ger honom en lätt kyss på kinden. "I'll just hope we're there soon because my but starts to hurt after all this sitting in the car" säger jag retsamt till honom och han skakar på huvudet åt mig. "You are never gonna let that go are you?" skrockar han fram och jag fnissar medan jag skakar på huvudet. "Never". Jag lutar mig fram och sätter på radion så att han inte tar upp någon av de gångerna jag skämt ut mig på liknande sätt och lyssnandes på musiken vaggas jag till söms.

 

*

 

"Karro, sweetheart. Wake up, we're here." Harrys mjuka röst väcker mig och jag kollar mig yrvaket runt. De bekanta men ändå obekanta husen glider förbi ytanför bilrutan och jag knuggar sömnen ur ögonen. "Fuck!" Tjuter jag högt och hela bilen svajar till när Harry skräms av mitt skrik. Snabbt fäller jag ner solskyddet och drar undan skyddet till spegeln och börjar dra bort mascaran som jag smetat ut runt båda min ögon. Harrys skratt fyller bilen och jag slår ut med högerhanden och slår till hans axel. Åter igen svajar bilen till och jag griper tag i dörren för att hålla mig på min plats. "Ey, don't do that to the driver!" säger han med spelad ilska och jag sätter upp benen framför mig innan jag fortsätter att dra bort sminket från mina ögonlock. "Sorry". Snart rullar vi in på Annes uppfart  och jag spänner snabbt upp bältet när jag ser henne stå ute på verandan och vänta på oss. Harry hoppar ut och börjar gå mot sin mamma med utsträckta armar men när de möts tar hon bara ett steg åt sidan och ger honom en  blick som undrar om han är störd eeller något innan hon går fram och slår armarna om mig. Jag börjar skratta och Anne lägger armen om mig och drar med mig in mot huset. "Harry, take the bags will ya?" säger hon och ger mig ett busigt leende och blinkar med vänstra ögat åt mig. Jag kan inte låta bli att skratta högt, Anne är verkligen underbar hon...

 

Nervositeten flödade igenom mig och mitt hjärta bankade i 120 slag i minuten. "Emma they will love you, just be yourself" säger Lou till mig och jag ger honom en arg blick. "Don't tell me too chill! I'm gonna met your parents for the first time ever, I can be nervous if I like!" säger jag tjurigt och lägger armarna i kors över bröstet. Louis sneglar åt mitt håll innan han fortsätter att köra utan att säga någonting mer. Mens och nervositet är ingenting som passar speciellt bra ihop och som tur är vet Louis det och tar inte min ilska så seriöst. "We're almost there" säger Lou efter ett tag och jag vaknar upp ur mina tankar. Snart rullar vi in genom en stor järngrind och upp för en grusgång till ett stort vitt hus med en fin veranda. Där står hela familjen och väntar på oss och jag känner hur lusten att spy fyller min kropp. Lottie vinkar glatt och springer ner för att möta oss och Louis hoppar ut ur bilen för att möta sin syster i en bamsekram. Lite lättnad fyller mig ändå när jag glider ur bilen och Lottie skyndar sig fram för att krma om mig också, det är åtminstonde någon i detta huset som gillar mig. "I missed you Emma" och jag blir alldeles tårögd. "I missed you too Lottie" säger jag och släpper långsamt taget om henne för att hälsa på Daisy och Phobe som står bredvid oss. "Hello girls" säger jag och min röst skär sig precis när jag ska säga s:ett av nervositeten. Tvillingarna verkär färemot inte bry sig det minsta utan störtar fram och kramar tag om min midja såfort Lottie har släppt taget om mig.  Jag sätter mig på huk och lägger armarna om de också och glädjen av att ha blivigt accepterad danasar i min kropp. "Can we help you carry something?" frågar de snällt när vår lilla kram är över och jag kollar på dem, de ska nog inte ta min resväska, det är en sak som är säker. Louis hade jättekul åt den när jag kom nersläpandes med den för den långa trappan hemma hos dem och undrade om jag skulle åka bort och resa i ett år så mycket kläder jag hade med mig. Snabbt ger ag de var sin påse med lite tidningar och vatten vi har haft inne i bilen under resan och de springer glatt upp mot huset med sakerna. Uppe på verandan står vad måste vara Fizzy och Dan och ger ler lite smått mot dem inna jag fortsätter runt bilen till Louis och Johanna som står och kramar om varandra, hårt. Louis ör mig komma och tittar upp från sin mammas axel med tårfyllda, lyckliga ögon. Att resa iväg fram henne är nog svårare för honom än vad han någonsin kommer att erkänna, han intalar sig gärna att när han är ute på turne eller bara reser runt, att han har fullt upp. Men jag vet hur mycket hans familj betyder för honom och hur mycket han saknar sin mamma såfort han låter sig själv tänka på henne. Långsamt släpper han taget om henne samtidigt som han diskret torkar sig under ögonen. Sedan tar han tag i sin mammas axel och vrider henne ett halft varv så hon står riktad mot mig innan han går fram till mig och lägger armen om min midja. "Mum, this is my lovely girlfriend Emma, Emma this is my mum" säger han och jag sträcker artigt fram handen mot Johanna. "A plesure too meet you mrs. Darling" säger jag och försöker få min röst att låta så normal som möjligt så hon inte ska förstå hur otroligt nervös jag precis blivigt igen. "Emma please, call me Jay" säger hon och ignorerar min utsträckta han och lägger armarna om mig istället. "In this familiy, we hug instead of shaking hands" säger hon och jag lägger huvudet på hennes axel och kan inte hindra det stora leendet från att ta plats på mina läppar. Jay är verkligen precis lika vänlig och sprudlande glad som alla tidningar och fans beskrivit henne. Hon släpper mig snart och Louis tar, trots mina protester och snart kånkar vi upp alla våra saker mot huset. "Let me help you with that" säger Dan när han kommer mig till mötes halft nedanför den stora stentrappan som leder upp till verandan och huset. Han tar min lilla resväska i sin vänsterhand så det enda jag nu bär är min handväska innan han sträcker fram sin högra. Jag fångar den snabbt och skakar den artgt."Ema" säger jag och han ger mig ett leende. "Oh, I know. You're the only person Lottie have been blabbering about all weak." säger han med ett leende. "Dan! I do NOT blabber!" Utbrister Lottie från dörröppningen till huset och springer ut och slår till sin styvpappa på armen. Dan bara skrockar åt henne och gör en grimars mot henne innan han fortsätter in genom den öppna porten.  Resten av våra lilla massa står kvar och småskrattar åt deras betende. "Emma this is Fizzy" säger Jay och lägger armen om Louis nästa äldsta syster. Hon kollar upp på mig med tomma, stora ögon och jag blir direkt nervös igen, det där är ingen gillande blick.  "Hello" säger hon utan känsla, bara ren artighet innan hon snabbt vänder sig mot dörren och rusar in.  Fuck är det enda jag kan tänka när jag ser Fizzy försvinna in, den tjejen gillar mig inte det minsta. Ledsamheten tar över mig och jag skyndar mig in efter Louis, det var detta jag absolut inte ville skulle hända... 

---

Ett litet kort mellankapitel, men tro mig, de behövs ibland!

 

Detta var det sista kapitlet jag och Emma planerat tillsammans så nu är det bara min fantasi som sätter gränserna för denna historien (Emma om du läser detta nu, blir du orolig? ;) ) 

 

På fredag är det SOMMARLOV!!! WOOP WOOP! Ska rida imorgon och fira min kompis + sova över där och sedan vara med en kompis på fredag efter skolavslutningen så vet inte hur uppdateringen kommer bli... Men stay tuned för det är bara några kaitel kvar och sedan är TDKAU slut, men tro mig, de kommer inte bli händelsefattiga.

 

Peppa mig med kommenterar nu! 

 

Pussar Erica! :)