They don't know about us - del 54
2013-02-12 //
21:40:30 //
They don't know about us - avslutad
Jag tappade mobilen i knät och kände hur tårarna började trycka på.
"Vad står det?" frågade Anna igen, den här gången oroligt istället för nyfiket.
"Det är ett sms" började Emma
Alla kollade undrande på henne för en fortsättning.
"Från Max."
Karolinas perspektiv.
När jag öppnade dörren stog jag i min hall hemma i mitt barndomshem.
"Gumman, äntligen är du här!" Hör jag mammas röst samtidigt som hon kommer ut från köket och omfamnar mig. Förvånat kramar jag tillbaka henne och trampar av mig mina låga converse. Jackan behåller jag på, för det känns inte som jag har något annat än bh under den. Jag sätter mig vid köksbordet och mamma ställer fram två koppar Chai Latte. Bordet är fullt med kakor och bakelser och mamma slår ut med handen att jag ska börja äta. Jag tar en muffins och biter en liten tugga. Glasyren smälter på tungan och den smakar sommar.
"Mamma jag har något jag måste berätta" säger jag och min blick vandrar nervöst över köket. Skåpen är grå och inte vita som när jag åkte och den nya toutch-spisen med ugn har bytts ut mot en gammal vedugnspis. Va?
"Mamma jag är gravid" säger jag efter en lång tystnad.
"VA?!" skricker hon förfärat rakt ut. Min jacka försvinner från min kropp och ersätts med ett vitt, tunt linne. Mamma går fram til mig och drar upp tröjan och stirrar på min mage. Ett flämt lämnar henne läppar och jag kollar ner på min S T O R A mage. Det ser ut som jag väntar tvillingar och är i åttonde månaden istället för tredje som jag ska vara i.
"HUR KAN DU GÖRA SÅHÄR MOT OSS, VI KAN INTE HA MASSA RYKTEN OCH GRADIVITETER I FAMILJEN! Skriker mamma mig rakt upp i ansiktet.
"DU VET VAD DETTA BETYDER! VI SKA JU VARA DRÖMFAMILJEN, INTE FUCKING EIGHTEEN AND PREGNANT!" skriker hon ännu argare och jag kryper ihop på stolen.
"Förlåt mamma, det var inte meningen att det skulle hända" viskar jag fram, min röst darrar och tårarna är inte långt borta.
"FÖRLÅT! FÖRLÅT?! ETT FÖRLÅT KAN INTE FIXA DETTA!" skriker hon och tar några steg bort från mig som om jag har pesten med fortfarande med ett arg och hatfyllt ansiktsuttryck.
"FÖRSVINN UR MITT HUS, FÖRSVINN OCH KOM ALDRIG TILLBAKS!" Tjuter hon och min underläpp darrar något fruktansvärt och när jag springer ut och drar på mig mina skor ser jag inte mycket på grund av tårarna som svämmar över i mina ögon. Hon följer långsamt efter mig och när jag står i dörröppningen med dörren halvöppen och den kalla höstvinden blåsandes i nacken öppnar hon munnen igen. Lungt och berhärskat säger hon det som får min värld att rasa samman.
"Gå och kom aldrig tillbaka, du kommer aldrig igen vara en del av denna familjen." Nu svämmar tårarna över och jag kastar mig ut genom dörren och smäller igen den bakom mig. Snabbt drar jag på mig jackan som hängt i hallen och drar den tätare omkring mig när vinden blir isande kall. Plötsligt släcks alla gatlycktor och alltblir svart. Jag känner något blött i ansiktet, nästan som regn som träffar mig och långsamt rinner ner för mitt ansikte tillsammans med tårarna. Ett dånande ljud hörs och jag stänger ögonen och håller för mina öron. Regnet piskar nu hårdare innan det plötsligt upphör och ersätts av en motoriskt brummande. Jag öppnar förvånat ögonen och möter min egen spegelbild. Jag kollar mig runt i det lilla uttrymmet som innehåller en toalett, en spegel, ett handfat och en dörr. Jag lägger mitt blöta hår över högeraxeln och upptäcker att det vuxit fyra decimeter och räcker mig ner till naveln. Jag trycker upp dören och precis som jag trott, och hoppats, kommer jag ut i ett flygplan. En flygvärdinna ler mot mig och pekar på en tom stol några rader in i planet. Människornas ansikten som jag passerar är utrycktslösa och bleka, och om jag inte såg alla människors bröstkorgar och axlar sänkas och höjas i andetag skulle jag tro att de var döda. Jag sätter mig och vänder mig mot personen bredvid, och jag blir överraskad när jag ser att det är Danielle.
"Dani!" utbrister jag och hon kollar förvånat på mig men snart byts den förvånade blicken ut mot ilska.
"HOW could you do that to Harry?!" Utbrsiter hon och skuldkänslorna fyller min kropp även fast jag inte vet vad jag gjort.
"I'm sorry" snyftar jag fram.
"Tell that to his grave biatch." säger hon bitchigt och slappar mig hårt över kinden, mitt kropp blir numb och jag kan inte uppfatta några av känslorna som flyger genom min kropp och sinne. Harry, död? Mitt fel? Hon slog till med sådan kraft att allt blir långsamt svart.
När jag öppnar ögonen står jag vid Big Ben i London. Stadtslivet flyter på runt omkring mig och affärsmän, turstier och londonbor springer, strosar eller skyndar runt på gatorna. På bron står en ganska stor grupp tjejer och kollar på något eller någon som står på trottaren. Jag har någon skrika Liam och gruppen har genast min uppmärksamhet. Jag springer fram och tränger mig igenom folkmassan och får massa arga ord slängda efter mig men jag kunde inte bry mig mindre, orden Danielle sade sitter som på repeat i mitt huvud och jag måste få veta om det är sant. Jag får en arm i magen och smärta skjuter igenom den. När jag kollar ner är den stor igen, fast inte lika som innan. Om jag skulle gå efter böcker skulle jag nog vara ungefär sex månader gravid. Inte som på planet då min mage var lika platt som innan jag blev gravid. Tillslut tar kropparna slut men eftersom jag tryckt mig fram med så stor kraft innan ramlar jag nu rakt fram. En stor hand fågar min arm och jag mumlar ett snabbt thank you. När jag kollar upp möter mina ögon ett par gröna, Harrys.
"Harry you're not dead!" utbrister jag och slänger mig i hans famn och kramar honom hårt. Alla tjejerna slutar skrika och jag känner allas blickar bränna i min rygg.
"No I'm not?" säger han försiktigt.
"Who are you?" ropar någon från folkmassan och jag lägger instinktift handen på min stora bula och ger Harry en blick som skriker hjälp. Han ger mig en förvirrad blick tillbaka.
"Harry this isn't funny, help me!" Viskar jag i hans öra.
"I'm sorry love but I don't know you" viskar han tillbaka och hela min värld krossar precis då. Tårarna börjar rinna nerför mina ögon och jag kollar på dem andra killarna som också håller blicken fäst på mig, men ingen har den klimpten av vänskap i ögat. Jag är en främling för dem.
"I..I..I have.. to.. go" Stammar jag fram och tränger mig mellan Harry och Niall och börjar småspringa bort från dem. Jag får snabbt sakta ner och gå på grund av min stora mage.
"Karolina!" hör jag en bekant röst bakom mig ropa och jag fryser fast i marken av ren rädsla.
"Älskling, mår du bra?" Frågar Max med orolig ton och ställer sig framför mig. Han håller en glasstrut i varje hand och ger mig en kärleksfull blick.
"Vad gör du här? Varför är inte du i fängelset?" frågar jag förskräckt.
"Vad menar du, jag har aldrig suttit i fängelse, är du okej Karro?" frågar han och jag tar en djupt andetag för att lugna ner mitt rädda hjärta. Långsamt vänder jag upp min vänsterarm, den brukar vara full med ärr från när han tvingade mig att skära mig den dagen han kom hem till mig i London. Men där är absolut ingenting. Inga ärr utan bara ren, fin, hel hud. Jag drar fingrarna över skinnet, men nej, där är ingenting. Plötsligt ser jag den person som jag hoppats att aldrig mer behöva se i mitt liv. Lovisa. Hon är verkligen den hemskaste människa jag någonsin träffat. Hon verkar inte märka att det är jag utan passerar mig bara på bron och går fram till gruppen av tjejer som nu börjat skingrats. Hon visslar till och Harry vänder sig runt. När han får syn på henne lyser hans ansikte upp i ett kärleksfullt leende och han breder ut armarna. När hon når fram kysser han henne ömt och jag känner mitt hjärta falla sönder. Bit för bit faller av för att sedan när det landar på marken spricka i tusen nya bitar. Tårarna rinner kraftigare och kraftigare och jag börjar skaka. Verkligen skaka, som om jag är ett land som har jordbävning. Rädslan får min puls att öka och jag hör den i mina öron.
"Kaaaaaarrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrroooooooooooooooooooooooooooooo!" Hörs en röst från himlen.
"Kaaaaaaaaaaaaaaaarrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrroooooooooooooooooooooooooo" Ropar den igen innan ett vitt sken bländar mig och jag slår upp ett andetag. Den plötsliga chocken får mig att dra efter andan och jag kollar mig runt. Emma sitter på knä vid luftmadrassen jag ligger på och hon tar bort sina axlar från mina axlar. Tårarna rinner på mina kinder och jag försöker få dem att sluta rinna samtidigt som jag fenilt torkar mina kinder.
"Var är jag?"
"Vi är hos Lollo" säger hon och ger mig en förrvirrad blick. Alla pusselbitar ramlar på plats och jag andas lättat ut. Harry är inte död och mamma, mamma vill jag inte ens tänka på.
"Vad hände?" frågar Emma oroligt.
"Mardröm. Nu måste vi klä på oss, jag måste berätta för mamma och det fort" säger jag och hoppar upp från madrassen. 'Innan jag fegar ur totalt' lägger jag till i mitt huvud.
Harrys perspektiv.
Okej Harry, nu gör vi det här! Peppar jag mig själv där jag står utanför mammas hus i Holmes Chapel. Min hand vilar i luften några centimeter från dörren för att kunna knacka. N U H A R R Y! Kom igen sluta vara en sån kyckling! Jag drar ett djupt andetag och innan jag hinner ångra mig och springa till min bil och köra därifrån knackar jag tre snabba knackningar. Jag hör inga ljud inifrån huset men plötsligt flyger dörren upp och där står mamma. När jag ser hennes glada och överraskade ansikte fylls jag med skuldkänslor. Vad är det jag gjort?
"Harry, what are you doing here?" frågor hon leendes och öppnar sina armar. Jag kliver in i huset och puttar igen dörren samtidigt som jag slänger mig i henne famn. Även om hon är betydligt kortare än mig känns det som om jag är en liten pojke igen. Jag märker inte ens att jag gråter förrän henne hyssande når min hjärna och tar in de lugnande stryckningarna över min rygg.
"Come in to the kitchen and tell mommy what happend" säger hon och jag kliver ur skorna och följer lydigt efter henne. Det står en kopp kaffe och tidningar ligger utspridda över hela bordet. Snabbt lägger hon ihop dom och ger mig en kopp med kaffe innan hon slår sig ner bredvid mig. Hon ger mig en lugn mammablick som rasserar alla mina murar och allt bara forsar ur mig, från första gången jag träffade Kar, till fylleligget, gaviditeten och brevet jag fick igår, med orden att lämna henne ifred. Mamma sitter bara och lyssnar på mig och avbryter inte en ändå gång vilket är otroligt skönt. Hon bara lyssnar och när jag är klar ger hon mig en lång kram.
"It's going to be okay hunny, and if it's not okey it's not the end." Säger hon och jag lutar mig mot henne. Tårarna har slutat rinna och nu sitter vi bara och pratar om vad jag ska göra, att ha en så pass stor karriär och dessutom en bebis, är omöjligt att få ihop.
"I just wanted to make you proud, it's all I ever wanted" säger jag ledsamt.
"Oh hunny, I'm so proud of you that you'll never will understand. You made your dream come true and became a worldfamous popstar, sure it's a bit early to be a dad together with the popstar part but that's why I'm here, to help you. I will always be by your side and support you." säger hon och för första gången på länge känner jag mig trygg, trygg och älskad och framförallt hemma.
"Don't ever leave me mum" mumlar jag ner i henne nacke.
"I won't hunny, I won't.
Lämna era tankar!
Tyckte synd om er att ni har fått gå så länge utan ett kapitel så struntar i gränsen nu, men tills nästa vill vi ha 5 kommentarer.
Så k o m m e n t e r a.
Puss Erica
Kommentarer
Alex
Jättebra! Jag längtar till nästa kapitel!!<3<3
Jossan
Jättebra!! Tummen upp!:)
Karin
Riktigt bra!!!
Vilma
Åh va känslosamt det är, love it!
Elin Benjaminsson
azzzum ! :D
Trackback