Klockan började närma sig halv nio när vi äntligen fick in vår mat. Mamma hade ringt resturanten och bett dem flytta fram vår reservation. Alla högg in på sin mat, efter min avsvimmning och Karolinas ankomst var vi alla ganska tumultande så vi hade bestämmt oss för att bara äta ute för att sedan gå hem till Lollo och sova där eftersom hennes föräldrar var bortresta. Samtalsämne avlös samtalsämne och vi snackade mycket om London och hur vår sommar varit eftersom tjejerna ville veta hur vårt är liv där. Vi svarade glatt på alla frågor men sedan frågade Nora den förbjudna.

"Så har ni några snygga killar som väntar på att ni ska komma hem?" Klumpen växte i halsen på mig och jag kunde se hur ledsen och illa upp Karro tog över frågan. Hon försökte sig på ett leende men det blev bara en konstig grimars. Tjejerna kollade först på henne och sedan vände alla blickarna mot mig. Jag kände mig som intryckt i ett hörn av alla nyfikna blickar. Snabbt tryckte jag in en stor bit av min kyckling i munnen. Värmen spred sig och brände min tunga så jag snabbt fick skölja ner den med min cola. Jag hostade lite innan jag kollade upp.

"Um ee nja.." Började jag men avbröts av en stol som skrapades mot golvet. Karro ställde sig upp och man såg att tårarna inte var långt borta.

"Ursäkta mig" sa hon snabbt innan hon med snabba steg gick mot entren. Jag gav tjejerna en ursäktande blick innan jag började småjogga efter henne. När jag kom ut såg jag en ihopkrupen gestalt i busskuren och jag sprang snabbt dit och slog mig ner bredvid den gråtandes Karro. Hon hoppade närmare och jag lade armen om henne.

"Det kommer bli okej, allt kommer ordna sig" sa jag lungt och strök henne över ryggen. Efter ett tag blev hennes andetag lugnare och hon mumlade fram något.

"Vad sa du?" Frågade jag och hon harklade sig innan hon öppnade munnen igen.

"Jag sa åt honom att inte ringa mig eller kontakta mig på något sätt" viskade hon fram och gav mig en plågad blick.  

"Vad har jag gjort?" Jag förstod på hennes ansiktsuttryck att hon menade Harry och jag gav henne en klapp på ryggen innan jag ställde mig upp.

"Allt kommer ordna sig, han förstår säkert" sa jag tryggt även om jag helt ärligt inte visste om det skulle det eftersom jag inte hade en aning om varför hon sagt det till honom. Vad jag visste var att jag skulle finnas vid hennes sida hela tiden och finnas här för att stötta henne genom allt. Hon torkade sig under ögonen med händerna.

"Jag är ledsen att jag stjäl all uppmärksamhet på din födelsedag" säger hon och ställer sig upp hon också. Hennes uttalande får mig att skratta högt.

"Det är lungt hjäratat, då kanske ingen fokuserar på hur gammal jag är." säger jag och ler. Hon drar dramatiskt efter andan och lägger handen för hjärtat i en sårad gest.

"Så du kallar mig gammal!" Utbrsiter hon och jag spelar med.

"Jag du är ju nästan tjugo, är det inte dags att gå i pernsion snart?" Säger jag och ler ett elakt leende mot henne. Helt utan förvarning flyger hennes arm ut och hon boxar till mig på axeln.

"Ey!" säger jag och gnuggar lite på stället där hon slog. Det var inte jättehårt men det kändes absolut.

"Skaffa muskler tant!" Säger hon innan hon med snabba steg börjar gå tillbaka mot resturanten.

"Nu du." Säger jag och börjar springa mot henne. Hon slänger en blick över axeln och börjar sedan springa när hon ser att jag jagar henne. Väl framme vid dörren rycker hon upp den och spurtar in men stannar tvärt innanför. Jag är inte beredd på det så jag dundrar rätt in i henne och vi båda faller frammåt stupa ner i golvet. Generat kollar jag upp och ser att hela resuranten kollar på oss, alla med förvånade miner. Jag kollar mot vårt bord och min blick landar på Hanna som ser ut som hon ska spricka när som helst. Jag ger henne en blick som säger att om hon så mycket som fnissar kommer jag döda henne. Det är precis vad hon behöver för att explodera och hon tjuter till som en åsna innan hon börjar gapflabba. Nora som sitter och pratar i telefonen ger henne en rädd blick som får resten av tjerna att brista ut i gapskratt de också. Snart skrattar hela resturanten åt oss och Hanna. Jag och Karolina ligger rodnandes kvar på marken till en servitör i vår ålder kommer fram och hjälper oss. Han har ett flin över hans breda läppar och jag rodnar mer när jag upptäcker hur snygg han faktsikt är, inte lika snygga som Louis men inte så långt ifrån. Jag kollar generat ner i marken när han hjälper oss till vårt bord och drar ut stolen till mig. Karro som gått och småfnissat hela vägen vägen sätter sig ner och lägger servetten i knät och jag ser hur hon suger in kinden och förmodligen biter tag i den för att stoppa skrattet.

"Är ni okej tjejer?" Frågar killen och jag kollar snabbt han i ögonen men hans intensiva blick får mig att rodna så jag nickar bara snabbt med blicken fäst i maten.

"Ja tack så mycket för hjälpen" säger Karrolina och ger honom ett leende han snabbt besvarar innan han skyndar sig iväg för att servera de andra kunderna. Nora som slutade prata i telfonen när Hanna fick sitt dampskrattanfall räcker nu den mot mig. Då upptäcker jag att det var min.

"Det va nån engelsk snubbe som hette Louis som ringde, han ville att du skulle ringa tillbaka honom och han sa att jag skulle hälsa att det var riktigt viktigt." Känslor av förvåning, sorg och lite hopp strömmar igonom mig men jag lägger ner telefonen på bordet. Nora ger mig en förvånad blick.

"Ska du inte ringa tillbaka? Han sa att det var jätteviktigt"

"Nej asså det är en kille jag dejtade i London men han var otrogen med mig mot sin flickvän så nu har vi gjort slut." Säger jag snabbt i en och samma utandning. Alla tjejerna, utom Karro ger mig medlidsamma blickar och jag viftar med händerna. 

"Kolla inte på mig sådär, som om jag är en övergiven hundvalp! Jag är okej, jag bryr mig inte längre" säger jag och alla kollar snabbt på sina tomma talkrikar. En jobbig tystnad lägger sig över bordet och vi sitter så tills min mobil börjar vibrera brevid mig. Dolt nummer. Jag trycker bort samtalet men bara några sekunder senare börjar det ringa igen. Jag känner en hand greppa tag i mig. 

"Det är lika bra att se vad han vill" säger Karro och ger mig en lugnande blick. Snabbt slidar jag upp samtalet och svarar skakigt, orolig för att det ska vara Louis.

"Hello?"

"Hi Emma it's Liam" Jag andas lättat ut när jag förstår att det är Liam och utan att jag märkt det har jag spänt mig så nu sjunker mina axlar ihop till en mer relaxed pose.

"Emma, Harry is completley drunk and we found a letter fram Kar to him, so basically I'm just calling to see if you and she is okey since I guessed you didn't wan't to speak to Lou." 

"Yes we're okey" säger jag och reser mig upp och går mot toaletten för att prata ostört.

"So now I'm alone, what did the note say?" Frågar jag när toalettbåsdörren slagit igen bakom mig. 

"Not to call her and..." börjar han och tar sedan ett djupt andetag. "to tell us about the baby?" fortsätter han försiktigt, som om han vill ha bekräftelse att hon skojar. Mitt hjärta pumpar upp i 180 och jag känner paniken komma krypande. 

"Uh I think you should, um ask Harry about that" säger jag skakigt och ska precis lägga på när Liams röst kommer som en viskning.

"So it's true?"

"Talk to Harry" är allt jag säger innan jag lägger på. Fan! Jag hör hur en dörr öppnas och jag spolar snabbt och går ut och tvättar händerna. Precis när jag kommit ut krockar jag med någon och jag landar på rumpan med en trumpen min. Jag låter blicken vandra upp från personens svata converse, uppför de svarta byxorna och den vita skjortan men en svart väst över. Jag tar in det snygga ansiktet med den svarta snygga stylade håret och de fina blåa ögonen. Killen sträcker ut handen och hjälper mig upp för andra gången denna kvällen. 

"Varje gång jag ser dig sitter du på marken" säger han och ger mig ett flirtigt leende.

"Hahaha ja lite av min specialitet" säger jag förläget och kollar in i hans fina ögon.

"Jag är Jonas" säger han och sträcker fram handen.

"Emma! svarar jag och skakar den.

"Vackert namn på en vacker tjej" fortsätter han och jag fnissar lite och rodnar trots att kommentaren är både gammal och lame.  Ett rop hörs från köket och han ger mig en lite stressad blick.

"Förlåt men jag måste jobba, skulle jag kunna få ditt nummer?" frågar han och jag babblar upp siffrorna och han skriver ner det i sitt beställningsblock innan han drar loss pappret och stoppar i fickan.

"Jag ringer dig" säger han och ler mot mig. Jag nickar bara och börjar sedan gå tillbaka mot vårt bord. 'Anyday' får jag lust att vända mig om att säga men jag biter mig i läppen för att hindra det och det gigantiska leende som ligger på mina läppar. När jag sätter mig ner ger alla mig en nyfiken blick och Anna är den som först öppnar munnen.

"Vi såg er, berätta nu vad mumsbiten sa till dig." Jag börjar skratta åt henne och för att få dem att släppna ämnet säger jag.

"Mumsbiten? Har vi redan ett smeknamn på honom?"

"Vi kan kalla honom Emmas pojkvän om du vill annars" säger Lydia och jag kastar min servett på henne. Jag kniper igen läpparna för att slippa svara på fler frågor men det hindrar inte tjejerna och de ska precis börja dränka mig med frågor när resturanten fylls med de bekanta tonerna av Ja må hon leva.

Wow! Är nog allt jag verkligen kan säga!

8 kommentarer?? :O

 

Emma (andra författaren) kämpar hårt med plugg till matteprov så jag satte mig och skrev denna så ni skulle få lite story ändå! 

 

 

Pussar Erica!

 

P.s. Vi fixar ett sånt stort länkbyte eftersom vi fick ett svar i alla fall så ni får hålla utkik! ;) D.s