Jag tittade mig omkring i det tomma väntrummet. Väggarna var sorgset gråa och tavlorna på väggarna med blommor och gamla målningar på gamla människor får mina tåras åter igen. De är döda, lika döda som Gabriella. Jag känner hur en stark arm läggs runt mina axlar och snart sitter jag i Louis knä ihopkurad till en liten boll. Dörrarna till undersökningsrummet öppnas och ut kommer en doktor klädd i vit rock med en skrivtavla i handen. Han ställer sig framför våra stora grupp som tar upp halva väntrummet, varför har de ens väntrum på ett bårhus? 

"Who of you are Harry Styles and Karolina Samuelsson?" frågar doktorn och Harry kollar upp från Karros hår. Hon sitter som jag, uppkrupen i Harrys famn och gråter. Harrys rödsprängda ögon kollar fram och tillbaka mellan doktorn och oss innan han tar ett djupt andetag och öppnar munnen för första gången sen vi kom hit. "It's us"

"We have the babys testrealut back. Do you wanna take it in my office or here?" "let's just take it here" svarar Harry honom och jag ser hur hans grepp hårdnar om Karro. "Well" säger doktorn och tar fram en stol. "The thing that happend to your babys is that she encountered infant babydeath, it's a thing that happens way to much according to me but there's sadly nothing we can do about it." Karros huvud flyger upp från harrys hals och tårarna som rinner ner för hennes kinder får min hjärta att ramla ner i magen. Hennes ögon är röda och rösten sprucken när hon knappt hörbart viskar fram orden. "So it was like set from the start, like a disease. She was ment to die?" Doktorn skakar snabbt på huvudet. "No no no it's nothing somebody can have control over, exept Gos" lägger han till och går fram och ställer sig framför Karro och tar hennes händer i sina. Först då märker jag hur gammal han faktiskt ser ut att vara, hans hår skiftar i grått och hans ledsna ansikte ser ännu äldre ut. "Sometimes things happend in life that nobody have control over and this is one of those things. This wasn't your fault" säger han och ser rakt in i henne ögon. Någonting faller på plats i hennes blick och för första gången på hela dagen sen vi hittade Gabriella slutar hennes tårar att rinna. "You really think so?"  säger hon. Den andra meningen hon yttrat på hela dagen det också. "I'm really sorry about your lost and your baby but go home and get some sleep, it's the best thing you can do for now." Karro reste sig upp och drog med sig Harry och började med snabba steg gå ut ur bårhuset, jag förstod henne jag ville inte heller vara här mer än vad som behövdes. Vi andra reste oss upp och när vi skulle gå vände sig doktorn mot oss. "It will take time for them to get over the lost of their first baby and just at the age of a few days. But remember, they still have to live and do things. It's hard to lose somebody and it's even harder to lose your child so just be there for them" och med de orden vänder han sig om och går in genom svängdörrarna han bara minuter tidigare kommit ut genom medan vi går mot dörrarna där en stort antal fans väntar, vafan Harry och Karro har precis förlorat deras dotter. Vemfan tror dom att dom är som står där ute och ber om några jävla bilder?! Ilskan pumpar genom min kropp när jag stiger ut till den skrikande folkmassan på tjugo tjejer. 

 

 

Jag ser på Emma att detta inte kommer sluta bra när hon med snabba steg går fram till de skrikande tjejerna. Alla höjer sina mobiler och kameror mot henne och jag börjar springa fram men det är försent. "ARE YOU FUCKING HEARTLESS?! HOW CAN YOU EVEN CALL YOURSELF "DIRECTIONERS"! HARRY AND KARRO JUST LOST THEIR FUCKING CHILD AND YOU WANT TO TAKE PICTURES WITH THEM. DO YOU HAVE A HEART! SHAME ON YOU!" Jag tar tag i hennes midja och snurrar runt henne. Ilskan bubblar i hennes ögon och jag vet att om jag inte får in henne i bilen kommer detta bli så mycket värre än det redan är. "Emma lets go now" säger jag lågt och tar tag i hennes händer och börjar dra henne mot den stora svarta vanen. När hon gör motstånd lägger jag snabbt den ena handen under hennes rumpa och den andra på henne rygg och lyfter upp henne i sätet innan jag också hoppar in. Jag hör hur någon skjuter igen bilen och sekunden efteråt börjar bilen rulla. Jag skannar snabbt av bilen så inte Karolina och Harry sitter här inne men det är bara jag, Emma, Liam, Niall och Paul som kör bilen. Snabbt vänder jag mig mot henne. "What the hell where you thinking? I know it was the right thing to do but you can't go and fucking scream at our fans like that. That's probably spreading all over the internet as we speak" utbrister jag argt och Emma ger mig en arg blick. "Karro is my best friend since forever, some stupid teenage girls will get over it, they will get over it. Kar is as fragile as an icesculpture, she will never in her life, get over this" halvskriker hon tillbaka till mig. "She just lost her fucking baby and some stupid teenagegirls wanted to take a picture with her and Harry. I can't believe you! Whos side are you really on?!" fortsätter hon. Jag tystnadr då jag inser hur sant det faktiskt är. Om jag inte hela min karriär har fått det inprintat att behandla fansen med respekt av både management, Simon och Paul hade jag förmodligen reagerat på precis samma sätt. Jag suckar tungt. "You are probably right" börjar jag och Emma ger mig ett nöjt leende. "But it still wasn't right to scream at them like that. Can you imagine the papers tomowwor. I don't know what will be the biggest news. That Harry and Kar lost their baby or that Louis Tomlinsons girlfriend went over the edge and screamed at the fans." säger jag och Emmas min förändrats snabbt när hon inser hur mycket sanning det ligger i det jag säger. Jag tar upp min mobil och ögnar igenom min spellista. Just nu vill jag bara stänga ute världen totalt och det finns bara en låt för det.

 

En halvtimme senare rullade vi upp för uppfarten och alla hoppar ut. Med börjda huvuden går vi alla fram och Niall låser upp dörren. "I'll be on my room" säger han tyst och jag kunde höra gråten i hans röst. Liam går upp för trappan utan ett ord och Emma försvinner in i vardagsrummet. Ensam står jag kvar och lyssnar efter dem. Snart hör jag dörrarna stängas på ovanvåningen och det är då alla känslorna från dagen överröser mig. Tystnaden i huset pushar mig över gränsen och tårarna börjar svämma över. Ilskan byggs upp mot mig och jag vänder mig mot tegelväggen i hallen. Jag höjer näven mot väggen och smärtan går som en stöt genom kroppen när slaget möter väggen. Men det är en skön smärta, jag kan kontrolera den och mina slag blir hårdaree och hårdare för varje gång. Varför. Slag. Skulle. Slag. Detta. Slag. Hända. Slag. Oss. Slag. Gång på gång slår jag tills jag inte orkar mer och långsamt sjunker jag ner längst väggen till en boll. Varför? 

 

 

Tankarna studsar runt i mitt huvud som en påse poppande popcorn. Varför bestämde jag mig för att behålla barnet? Varöfr? Om jag bara gjort något så enkelt som abort så hade varken jag eller Harry har varit i denna sitsen nu. Fan, Harry. Varför var jag tvungen att göra såhär mot honom? Varför kan han inte bara få vara lycklig? Jag borde bara lämna honom här och nu. Jag tar upp mobilen och går in på twitter. Snabbt trycker jag på den lilla fyrkanten med en fjäder i och skriver de två orden som kommer få bestämma min framtid, nu är det upp till alla som läser det att bestämma. Orden jag tweetade var "Should I?" Bode jag lämna Harry och ge honom chansen att få ett lyckligt liv utan mig eller skulle jag stanna och fajta igenom det med honom? Utan Gabriella kändes det bara onödigt, han var inte tvingad att låtsas vara lycklig och älska mig längre så varför skulle jag tvinga honom? Medan jag väntar på att mina mentions ska fyllas kollar jag trenderna. De får tårarna att börja rinna igen men jag försöker blinka bort dem för att se tydligt vad som står. 

 

#StayStrongHarryAndKarolina "HKDirectionersAreHereForYou #HeavenGainedAnAngelRIPGabriella

 

Jag känner hur mitt hjärta åker upp i halsgropen och tårarna börjar åter igen rinna. Det enda jag vill nu är att få hålla min lilla flicka i famnen igen, ha henne andandes och levande i min famn. Tårarna blir bara fler och fler och min mobil plingar till och snabbt torkar jag tårarna för att åter igen kunna se vad som står. 

 

---

Ja jag suger på sånna hära eftertexten och har inget att säga förutom :'( Detta är hemskt och det är jag som skriver det (bra där Erica...)

 

Vad tyckte ni?

 

Pussar Erica