Gotta be you - kap 1 "Memories"
Snabbt drog jag av mig kläderna jag hade på mig och klev in i duschen. Vattnet som var skållande hett strilade sakta ner för min kropp.
Mamma brukade säga åt mig att inte duscha så varmt, att min hud skulle lossna någon vacker dag.
Fast det hade inte varit många vackra dagar nu på slutet.
Eller snarare snart ett år.
För det gick inte en dag utan att jag tänkte på mamma och pappa.
Jag började tänkta tillbaka på den där kvällen då jag gick till Klara i Sverige.
Kvällen då mina föäldrar blev mördade.
"Jag går nu!" skrek jag till mina föäldrar som satt i vardagsrummet.
"Okay, don't be out to late you've got school tomorrow." svarade mamma.
"And no boys or drinking." la pappa till.
"Jag lovar." svarade jag dom och gick ut genom dörren.
Mina föräldrar kunde svenska eftersom vi bott här i snart två år, men dom var inte så jätte duktig på det så dom svarade mig oftast på engelska.
Vi hade bott i England i 13 år innan vi flyttade hit.
Nu var jag utanför Klaras dörr, jag knackade på. Klara var min bästa vän i Sverige, alla andra i klassen mobbade mig ofta.
Klara öppnade dörren och välkomnade mig med en varm kram.
Jag kramade henne tillbaka och gick in i hallen
*
Kvällen fortsatte och vi hade jätte kul.
Vi bakade, sjöng singstar ochknäppte fula grimasbilder på oss.
"Hejdå Klara." sa jag och kramade om henne.
"Hejdå, syns imorgon." sa hon och kramade tillbaka.
När jag kom hem låste jag upp dörren och gick in i vardagsrummet.
Först fick jag panik när jag såg att altandörren var krossad och det låg glassplitter överallt, jag ringde polisen och berättade vad jag sett.
Jag började gå omkring i vardagsrummet, det var då jag såg dom.... Mina föräldrar.
Dom låg med ögonen öppna och stirrade rakt ut i luften framför dom.
Dom låg i blodpölar. Förmodligen sina egna, tidigast då insåg jag vad som hade hänt och började gråta.
Jag släppte telefonen och skrek!
Jag hörde hur damen jag pratat med i telefonen ropade på mig, men jag kunde inte svara henne.
Sen hörde jag sirenerna som kom närmare, jag kommer ihåg att det bankade på dörren och sen stormade det in poliser.
Efter det blev allt svart.
När jag vaknade igen satt min moster berdvid mig och berättade att dom redan hittat han som gjort det.
Jag fick följa med till polisstationen och se honom, han som mördat mina föräldrar.
Hans korpsvarta ögonoch blonda hår var det första jag såg.
När jag kollade närmare kände jag igen honom.
Det var min granna, Fred.
Hade han mördat min föräldrar?!
Då vände han upp blicken coh kollade mig rätt in i ögonen med sina korpsvarta ögon.
Jag såg på honom att han log och var stolt över vad han lyckats göra"
Jag kunde fortfarande drömma mardrömmar om dom där ögonen, fast jag visste att han inte sulle få tag på mig nu när jag bodde i Wolverhampton med min moster.
Det var extakt 11 månader och 3 dagar sen han mördade dom.
Jag insåg att jag grät och skakade av rädsla där jag stod i duschen, så jag stängde av den och virade en handuk runt kroppen och en runt håret.
När jag var hyfsat torr drog jag på mig ett par slappa tights och en Jack Wills hoodie som jag fått av min kusin. Sen slog jag mig ner vid skrivbordet med mitt ritblock.