They don't know about us - del 31
2012-12-30 //
15:00:00 //
They don't know about us - avslutad
Jag ställer mig i hissen och trycker på topfloor-knappen. Emma och jag har alltid delat samma konstiga sak att göra när vi är ledsna eller behöver tänka. VI söker oss till höjder så därför är det självklart för mig att hon kommer vara på taket.
Emmas perspektiv
Tårarna strömmade ner för mina kinder men jag hade ingen ork att torka bort dom.
Men jag orkar inte bry mig om vem som ser mig just nu värre kan det ju inte bli iallfall.
Mina tankar for tillbaka till den senaste halvtimmen, den värsta i mitt liv.
Han som jag verkligen trodde kunde bli min 'the one' visade sig istället vara någon annas 'the one, and olny'.
Tänk så fel man kan ha om en person, jag trodde verkligen Louis var bättre än så.
En ny uppsjö av tårar bildades och hotade med att rinna över, ju mer jag tänkte på det ju mer tårar bildades det och tillsist rann även dom ner för mina kinder.
Dörren upp till taket öppnades med en smäll, men jagorkade inte vänta mig om för att se vem som kom.
Och om det var en vakt så skulle dom få släpa mig härifrån, för inte en chans att jag skulle gå ner dit igen frivilligt.
En hand lades på min axel och jag bara väntade på att nån skullebe mig gå.
Men till min förvåning så sa personen inte så utan lade armarna om mig och kramade om mig hårt.
Karolina.
Jag släppte lös allt och tårarna rann mer än förut och jag torkade envist bort dom.
Hade det varit typ min mamma som suttit och hållit om mig så hade hon förmodligen hyschat mig nu och sagt åt mig att sluta gråta, men Karolina bara satt där och höll om mig.
Hon la hakan på min axel men sa fortfarande ingenting.
Det var skönt att hon fanns där och ännu skönare att hon förstod att jag ville tänka.
Förmodligen tänkte hon själv också, hon fick ju liksom idag reda på att Max varit otrogen mot henne igen.
"Hur kunde du ta det?" jag förvånade mig själv över att jag frågade.
"Ta vadå?" Karolinas röst var hes.
Jag vände mig om och såg att även hon grät.
"Hur kunde du ta att Max varit otrogen mot dig?" frågade jag
Hon kollade bort från mig och nya tårar trängdes fram.
"Förlåt för att jag frågade" ursäktade jag och tog tag i hennes hand.
"Nej du förtjänar att få veta. Jag kunde inte ta det och jag kan fortfarande inte, det har gnagt i mig hela tiden. Hela det där 'perfekta' förhållandet har jag målat upp för mig själv för att jag inte har velat inse alla hans brister." hela tiden söker jag ögonkontakt men hon fortsätter att kolla ut i luften.
"Jag har nog alltid vetat att han kommer göra om det, men jag gillade honom för mycket för att göra slut. Och han var ju så snäll och hela allt"
"Jag kan inte fatta att du har burit på det där så här länge utan att säga något, du vet ju att jag finns här. Lollo och Nora också." sa jag och drog henne intill mig i en kram.
"Jag vet, men färdig pratat om mig. Hur är det med dig?" frågade hon.
"Aldrig mått sämre" hon kramade om mig lite extra hårt innan hon släppta mig och kollade mig i ögonen.
"Det kommer bli bra. Kanske inte nu, imorgon, den här veckan eller nästa men tillslut kommer allt bli bra."
"Hur kan du veta det? Jag menar du är ju fortfarande ledsen över Max" sa jag.
"Det är som att ramla och slå svanskotan. Det gör i helvetes ont första dan, lite mindre nästa dag men fortfarande i helvetes ont. Nästa vecka gör det fortfarande ont men om du inte tänker på det gör det inte lika ont, och så tillslut gör det inte ont alls längre" förklarade hon.
"Vart får du allt ifrån?" frågade jag.
"Det där vad var min mormor sa till mig när jag berättade att Max varit otrogen" sa hon.
Självklart, hennes mormor. Dom är så tighta det är alltid där man kan hitta Karro om hon inte vill träffa någon utan vara själv.
"Tack Karro, tack för att du finns här" sa jag
"Tack själv Emma"
Karolinas perspektiv
Jag skulle tippa på att klockan var runt tio på kvällen när jag gick längst korridoren bort till rummet där killarna låg.
Vilket betydde att jag och Emma suttit uppe på taket i mer än fyra timmar.
Och eftersom Emma inte skulle klara av att träffa Louis just nu så hade vi bett om att hon skulle få ett eget rum, men självklart var jag tvungen att gå och hämta alla hennes grejer från det förra rummet.
Jag kom nu fram till dörren till killarnas rum.
"Hoppas dom sover" viskade jag för mig själv.
Men självklart inte, så fort jag öppnade dörren riktades tio nyfikna ögon mot mig.
Inte nog med att Louis och Harry var där, utan dom andra killarna var också där nu.
Under tystnad gick jag fram till Emmas säng och började plocka ner hennes saker i min väska.
Hela tiden kunde jag känna killarnas blicka bränna hål i nacken på mig.
Just nu kändes det som om hon hade jävla massa saker, men tillslut fick jag ner allt i väskan och gick till uttaget för att dra ut hennes laddare.
När även den låg i väskan reste jag mig upp för att gå ut ur rummet igen.
Det gick inte lika bra som jag tänkt mig.
För Liam och Niall hade ställt sig i vägen och blockerade nu dörren.
"Can you please step aside?" frågade jag vänligt.
"No" sa Niall hårt.
"Why not?" frågade jag
"Cause we wanna talk to you and Emma" sa Liam
"As you can see it's only me here" jag började redan nu bli irriterad på killarna.
"Where is Emma then? And why are you picking up her stuff?" frågade Liam
"Emma is in her room and I am here to get her stuff for her." förklarade jag och gav Liam en hård blick.
"This is her room" utbrast Harry.
Jag snurrade runt och gav honom en vass blick så han sjönk ihop och kollade bort.
"Not anymore we asked for a new room for her"
"Why?" Zayns fråga fick mig att tappa all självkontroll.
"Why?!" skrek jag "Cause your friend Louis over there cheated on Eleanor with her, played with her feelings. Louis was her Prince Charming and she really thought she was his Cinderella, but apparently she wasn't, those kind of things hurt you idiots. It only takes a asecound to break a girls heart but it takes her a lifetime to get over it. And I know cause I've been there. I've lost all my trust in all of you especially Harry and Louis. And that really hurt cause you guys were like my brothers, and it really hurt cause I have feelings for one of you. But I love my best friend more, and I'm not leaving her. Even if that means I have to let go of the guy I like."
Jag hade skrikit och spottat fram allt, och just nu satt killarna bara och kollade på mig med stora ögon.
"So I'm sorry but I don't think it's a good idéa that we hang out" med dom orden pressade jag mig förbi Liam och Niall och ut i korridoren.
Där pustade jag ut och gled ner längst väggen.
Inne i rummet hörde jag nu hur killarna börja prata med varandra.
"How could we do this to them?" frågade Niall
"I don't believe I ruined my chance with Karro, now she'll probably never go out with me" hördes Harry säga.
Nu orkade jag inte lyssna mer utan reste mig upp och gick till Emmas nya rum.
Svejsan hejsan!
Svejsan hejsan!
Den här delen har jag, Emma, skrivit.
Hoppas ni tycker om den!
Vad händer nu? Kommer tjejerna sluta umgås med killarna? Och kommer Harry kämpa för Karolina?
Inget är skrivet ännu, så kommentera vad ni tycker.
Och det här är den sista delen för det här året, men vi är tillbaka 2013.
Så gott nytt år!!!!!!
Kram xx
They don't know about us - del 30
2012-12-28 //
21:24:00 //
They don't know about us - avslutad
- What do you mean? Säger jag och kollar mig i en av speglarna som hänger mellan Emmas och hans säng. Synen av mig själv med mascara två centimeter under ögonen och lätt rödgråtna ögon får mig att fnissa. Karro vad är det för fel på dig idag? Tänker jag och skakar på huvudet samtidigt som jag går in i badrummet för att tvätta bort sminket.
Emmas perspektiv.
När jag slår upp ögonen är rummet mörkt och rullgardinerna fördragna. Jag ligger i den obekväma sjukhussängen och vänder och vrider på mig ett tag innan jag sätter mig upp och går bort till det lilla runda bordet som står i ena hörnet av vårat stora rum. Att hamna i en bilolycka med kändisar kanske inte är så dåligt om man får sånnahära rum. Jag startar telefonen och klockan visar på att hon är nio på morgonen.
- Emma? Hör jag en hes röst viska och ett leende byggs upp på mina läppar när jag vänder mig om och ser Louis vackra ansikte. Men det är inte så vackert, eller jag menar såklart är det vackert men han har ett räddt och plågat ansiktsuttryck där han ligger i sin säng. När jag sätter mig på sängkanten och ger honom en lätt kyss blir det bara mer och mer nervöst.
- Emma there's something I have to talk to you about säger han och mitt hjärta börjar puma hårdare i rädsla. Han hoppar upp lite så han sitter rakare och klappar sedan på täcket ungefär vid hans rumpa är så jag sätter mig där för att hela tiden kunna möta hans blick.
- Emma, I haven't been totally honest in our relasionship or whatever you should call this, säger han och viftar med händerna mellan oss.
- You can call it a relationship säger jag som om det var den klaraste saken i världen. Right? Lägger jag osäkert sedan till.
Louis perspektiv.
Jag kollar på den vacka tjejen som sitter framför mig. Hennes långa blonda hår med de nästan urtvättade dipdyefärgingen ligger ruffsigt runt hennes söta ansikte och hennes ögonlock ligger nära hennes meleradfärgade ögon och hon har en liten rynka mellan ögonbrynen. Hennes läppar har inga uttryck, de bara ligger där, lungt placerade på varandra och de gör att jag bara vill ta tag i henne och kyssa henne andlös. Men det är inte något jag kan göra, för jag måste berätta detta för henne. Jag skulle aldrig säga att jag önskar att jag aldrig hade träffat henne men jag önskar att jag inte varit denna stora idiot som jag är. Skärpning Louis, du måste berätta det för henne nu innan hon får rreda på det av någon annan!
- No that's what is the problem, börjar jag nervöst. Fan, skärping Lou! Hon förtjänar att veta!
- Lou what do you mean? Frågar hon förvånat.
- The thing is that.. Umm.. I already kind of are, men länge hinner jag inte innan dörren ryckts upp och Eleanor flyger in. FAN!
Emmas perspektiv.
- The thing is that.. Umm. I already kind of, säger han och mina tankar krockar. Kind of vad vill jag skrika ut men jag kan inte röra mig.
- Are säger han och ska precis fortsätta när dörren flyger upp och en söt brunett flyger in med en orolig min i sitt vackra ansikte.
- Boo bear I've been so worried please never do that again, säger hon med rösten förvrägd av oro och slänger sig runt hans hals. Jag rycker till och ställer mig upp och börjar backa. Tjejen kysser honom på kinden ett flertal gånger och varje gång känns det som om någon sticker en kniv genom mitt hjärta. Om och om och om igen. Han har blicken fast i min och jag kan inte slita mig från hans fantastiska blå ögon. De är lika fyllda med ånger som mina är fyllda med tårar. Jag har nog aldrig kännt mig såhär sviken. Jag har sett vad Max har gjort mot Karro och jag har sett hur ledsen hon blivigt men aldrig hade jag trott att det skulle göra såhär ont.
- Emma please börjar han men jag skakar på huvudet.
- Don't you dear viskar jag fram och rösten är svag och tårarna är nära att falla men jag håller de uppe. Först nu verkar brunetten faktiskt märka att det är fler i rummet och hon ger mig en blick som innehåller både nyfikenhet och avsky men på något konstigt sätt också snällhet. Man kan tydligt se att de är ett par på sättet hon sitter med armarna kärleksfullt virade runt hans muskulösa bröstkorg.
- Who are you? Frågar hon vänligt.
- Yeah Louis, who am I frågar jag honom bitchigt och kollar på honom. Han velar fram och tillbaka med blicken och den blir mer och mer ångerfylld.
- Emma please just let me explain, viskar han och hans ögon börjar fyllas med tårar de också.
- You wish, viskar jag fram innan jag vänder om och är ute ur rummet på bara fyra steg. Jag går snabbare och snabbare genom korridoren och när jag kommer till hissen springer jag så snabbt jag kan. Jag skiter i hissen och bara fortsätter springa upp för trappa efter trappa efter trappa innan jag kommer till en dörr. Jag trycker upp den och springer upp för ännu en trappa och kommer upp på sjukhusets tak. Jag sätter mig på kanten och tittar ut över det vackra London. Snabbt blir min syn suddig och våta tårar droppar ner från mina kinder. Jag lägger ansiktet i händerna och bara sitter där och gråter. Mitt hjärta känns som om det är i tusentals bitar och jag tror aldrig jag mått såhär dåligt förr. Aldrig någonsin hade jag trott att Louis skulle kunna göra något sådant mot mig, mot någon! Den är inte en sådan person som han är, aldrig, inte när jag var ett fan och deffenetift inte nu när jag faktiskt träffat och lärt käna honom har jag någonsin trott att han skulle kunna vara personen som är otrogen mot någon men ack så fel man kan ha.
Karolinas perspektiv.
- Babe please no don't leave me you too, hör jag Louis säga inifrån sjukhusrummet. Jag kollar på Harry och han svarar med en axelryckning att han inte heller vet vad som pågår.
- Okey Louis so I'm just supose to stay with you because YOU CHEATED ON ME! Hör jag en arg tjejröst skrika som
jag aldrig tidigare hört. Harry stelnar till där han sitter i sin rullstol och hela han spänner sig när han försöker höra vad som sägs härnäst. Det Louis svarar hör jag bara som mummel genom den stängda sjukhusdörren men vi behöver inte vänta länge på att något ska hända, för bara sekunder senare pressas handtaget ner och Louis röst ekar i korridoren.
- Eleanor please don't go! Ropar han när dörren glider upp. Jag möter en tjej som jag genast känner igen från massvis med bilder från twitter, facebook och tumblr. Eleanor Calder
- Louis flickvän. Många tankar flyger genom mitt huvud men den största är nog ändå, hur kunde vi vara så dumma? Vi har inte ens frågat vem av killarna som är och vem som inte är singlar. Jag bara antog direkt är vi träffades att Harry var singel och likaså Louis och Niall. Eftersom vi träffade dem genom Danielle var det ju ganska självklart att hon och Liam var tillsammans och Zayn trodde jag, men vet sen igår att han är tillsammans med Perrie.
- Louis just stop, säger hon och suckar uppgivet.
- Babe please börjar han men hon avbryter honom.
- Don't you babe me Louis säger hon bitchigt och kollar mot honom.
- Oh and if you haven't quite got it, we're OVER, säger hon innan hon stormar ut ur rummet och iväg genom korridoren. Jag kollar förvånat på Harry som bara sitter där och kollar på mig med plågad blick och ledsna ögon. Då klickar det, han visste!
- Harry how could you! Utbrister jag och drämmer till honom på axeln innan jag rusar iväg för att leta upp Emma. Jag känner henne så bra att jag vet att hon absolut inte är kvar därinne, knappast än på denna våningen. Jag ställer mig i hissen och trycker på topfloor-knappen. Emma och jag har alltid delat samma konstiga sak att göra när vi är ledsna eller behöver tänka. VI söker oss till höjder så därför är det självklart för mig att hon kommer vara på taket.
Det är då Erica som skrivit den här delen, men jag (Emma) som publicerar den.
Det är då Erica som skrivit den här delen, men jag (Emma) som publicerar den.
Hoppas ni har haft en bra julhelg (vecka), det har jag.
Jag vet inte riktigt när nästa del kommer upp, så vi får se.
Kom igen och kommentera nu!
Kram xx
They don't know about us - del 29
2012-12-27 //
12:27:00 //
They don't know about us - avslutad
Jag börjar undra om de verkligen har märkt att jag kommit in i rummet eller om de bara ignorerar mig. Med tanke på blickarna de ger varandra skulle jag inte bli speciellt förvånad över om det första alternativet var det rätta.
Karros perspektiv.
Lyssna medan nedanståenda läses.
Okej okej jag erkänner! Jag. Är. Så. Kär. I. Harry. Styles. Han satt och pratade om något men han hade inte ens halva mitt fokus. Hans underbara långsamma raspiga röst sände rysningar genom min kropp för att inte tala om elden som uppstod där våra kroppar möttes. Som var typ överallt just nu. Mina kinder brann och mina kinder gjorde ont av allt leende men jag hade inte mått såhär bra på evigheters evighet. Inte ens när det var som bäst med Max. Max! Fan! Hela min kropp stelnade till, fan jag måste göra slut med honom. Okej, det där lät riktigt taskigt och känslolöst, men det är ju i princip vad vårt förhållande är, känslolöst. I alla fall från min sida.
- Are you okey love? Frågade Harry oroligt. Jag trasslade ur mina ben och fingrar och hoppade ner på golvet.
- Yeah, I'll be right back just have to make a call, sa jag och log mot honom. Try to get some sleep and you won't even notice that I'm gone.
- Don't be so sure, I'll miss you every second you're not here. Hans ord får mig att rodna djupt och jag kollar mig över axeln. Både Louis och Emma sover så jag lutar mig långsamt fram och ger honom en kyss på läpparna. Fyverkerierna slår ut i min kropp och jag drar mig tillbaka och möter hans leende ansikte.
- Bye, säger jag innan jag skyndar mig ner til lobbyn. Parkeringen är fullproppad med tjejer så jag bestämmer mig för att åka upp till taket för att få vara ifred. Jag slår in Max nummer och väntar på att han ska svarar. När han inte gör det ringer jag ännu en gång. Precis när jag ska lägga på knastrar det till och Max mörka röst hörs i telefonen.
- Hej Max det är Karrolina säger jag och sätter mig på en bänk som står placerad i ena hörnet.
- Um hej Karro säger han och jag undrar hur jag kunde tycka hans röst var sexig. Han låter ju som ett gammalt bergstroll, inte för att jag pratat med något bergstroll, eller troll överhuvudtaget för den delen men ändå.
- Max, jag känner inte att detta funkar längre, jag är ledsen men jag vill göra slut börjar jag men avbryts snabbt av honom.
- Nej Karro, nej! Hör jag honom säga med panik i rösten.
- Jag är ledsen Max men mina känslor har börjat svalna för dig "och växt större än någonsin för någon annan" tänker jag men det säger jag såklart inte högt.
- Är det på grund av något Nora sagt? Frågar han med mer panik i rösten. Va? Nora? Jag har inte pratat med henne på veckor.
- Nora har inget att göra med dethä... Men han avbryter mig igen. Ohyfsade människa!
- Du ska veta att de tjejerna inte betyder något för mig, jag gjorde det bara för att jag saknade dig, nästan skriker han nästan med rösten fylld av ännu mer panik och den skär sig i slutet av hans mening.
-URSÄKTA?! Ryter jag fram och hans svammel tystnar. Du gjorde VAD med VEM?! Fortsätter jag och nu är han helt knäpptyst.
Äum... Öh... Jag asså jag typ liksom råkade ööö kyssa eee Johanna och äum några ee andra, stammar han fram.
- Klarspråk människa! Säger jag argt och han tystnar innan allt kommer i en enda utandning.
- Jag är så ledsen jag hånglade med några tjejer på en fest och jag och Johanna liksom låg med varandra och då kom Nora in och ja, han pausade för att hämta luft och jag tog in informationen. Okej detta ver seriöst nog!
- Max, nu lyssnar du på mig och du lyssnar noga, säger jag med giftig ton. Jag hör hur han suckar ledsamt men jag kunde inte bry mig mindre.
- Vi är över och det är ingen ide att ringa mig eller försöka få mig tillbaka för det kommer aldrig hända. Du ska ha klart som fan för dig att du är totalt ute ur mitt liv och du kan dra åt helvete. Hej då Max säger jag och lägger på.
(ni kan pausa låten här för den passar inte till resten)
Jag sitter där och stirrar rakt ut i luften och jag känner hur ett skratt bubblar upp. Plötsligt börjar jag gapskratta och jag bara sitter där i flera minuter och flabbar så tårarna börjar rinna. Något måste vara seriöst fel med mig, min pojkvän har precis sagt att han har varit otrogen och dessutom har jag gjort slut med honom! Varför skrattar jag?
- Excuse me miss are you okey? Hörs en mans röst bakom mig och jag stelnar till. Helvete detta är pinsamt. Långsamt vänder jag mig om för att möta en brunhårig man i doktorskläder som är kanske 30 något.
- Um yeah, säger jag förläget och ställer mig upp.
- I have to go but it was nice talking to you, säger jag till mannen och går med snabba steg ner för trappan, in genom glasdörren och sedan tar jag trapporna ner till Emmas, Harrys och Louis rum. När jag kommer in tittar Harry upp och möter min blick med ett stort leende som genast försvinner när han möter mig blick.
- Love what happend? Säger han oroligt och jag ger honom en förvånad min?
- What do you mean? Säger jag och kollar mig i en av speglarna som hänger mellan Emmas och hans säng. Synen av mig själv med mascara två centimeter under ögonen och lätt rödgråtna ögon får mig att fnissa. Karro vad är det för fel på dig idag? Tänker jag och skakar på huvudet samtidigt som jag går in i badrummet för att tvätta bort sminket.
Superkort del men ni får nästa imorgon för annars kommer detta kapitel ta typ en kvart att läsa (minst) om man läser assnabbt för det blir 87 sidor långt, haha nej jag bara skoja men jag pallar inte skriva mer för stunden because IT'S CHRISTMAS! xD och jag måste lunga ner min hjärna har sånna planer för nästa del!!
Stay tuned! Erica :) xx
They don't know about us - del 28
2012-12-24 //
21:03:00 //
They don't know about us - avslutad
And last but not least Emma Andersson you have a broken wrist and we are gonna have to do an x-ray to see if you've got a concussion or not. So you'll have to stay atleast one night." Allt gick så fort, jag kollade på Karro och Harry och båda två såg ganska förvirrade ut. "Tell me if you need anything" och med dom orden lämnade Callie oss.
Zayns perspektiv.
- Oh just let me in for bloody hell, hörde jag en ljus röst som jag skulle känna igen var som helst utifrån korridoren.
- I'm sorry miss I can't do that, svarade den äldre damen som var min, Emmas, Harrys och Lous sköterska.
- Just move! Perries röst blev högre och sedan hörde jag en svag duns och dörren for upp. Där stod hon, min vackra flickvän, men ett oroligt uttryck i ansiktet som snabbt byttes ut mot ett lättat leende när hennes vackra ögon mötte mina. Fjärilarna i magen började fladdra runt och när hon kastade sig på mig och kysste mig passionerat blev de som galna. Jag känner mig som en liten, nykär tonåring som förklarar det såhär men jag kan inte hjälpa det. Perrie slog armarna om mig och kramade mig hårt.
- I'm okey babe, take it cool, skrattade jag fram och kramade henne hårt. När hon släppte mig såg jag Callie stå och bevaka oss med en riktig höblick.
- It's okey Callie she's my girlfriend, sa jag samtidigt som jag drog upp Perrie i mitt knä.
- Okey, then I'll leave you, sa hon och gick ut ur vårt rum. Perrie lutade huvudet mot min axel och suckade nöjt.
- I never get tired of hearing that, sa hon leendes och jag log stort mot henne.
- And I love saying it, girlfriend. Lade jag till och hon fnissade och gnuggade sin näsa mot min och gav mig en lätt kyss på läpparna. En harkling hördes plötsligt från Harrys säng.
- Guys there are more people in here, säger Karro med ett leende. Emma fnissar och Harry ler mot Karro. Det är det enda han har gjort idag, lett och pratat med Karro, eller när hon lämnat rummet och Emma sovit, då har han pratat om henne. Jag himlade med ögonen åt henne och pussade Perrie på kinden.
- Let's get out of here Hun, since we're not wanted, säger hon och hoppade ner på golvet. Hennes varma kropp försvinner från min och jag saknar henne redan, trots att hon bara är en meter ifrån mig. Jag tar mina kryckor och Perrie tar min strandväska och sedan hoppar jag iväg. Efter att ha fått vänta på säkerhetsvakterna som får eskortera oss igenom de cirka sextio fans som samlats på bara ett fåtal timmar kör vi hem.
- I'm going to bed, säger jag till Perrie som hade gått in i köket för att ta något att äta.
- Okey sleep tight, I'll join you later, säger hon med ett leende. Jag nickar bara och hoppar in i sovrummet. Jag somnar såfort mitt huvud träffar kudden, det hade varit en overklig och kaotisk dag idag som jag vet kommer ge mig hemska mardrömmar.
Emmas perspektiv.
- Okey hunny time for your X-ray, säger en sjuksköterska och jag fiår sätta mig i en rullstol innan hon börjar köra iväg mig först till hissen, upp tre våningar och in i ett stort kalt rum med vita väggar. En stort maskin står i mitten av rummet som är kopplat till minst tio olika sladdar, alla i olika färger. Hon trycker på en knapp och en lång, vit bår åker ur den korsidan som inte står mot väggen. Hon hjälper mig upp innan hon sätter två klisterploppar kopplade till två sladdar som hänger i taket av röret. Sedan gav hon mig en iPod och ett par hörlurar.
- Listen to some music during your time in there. You'll have to be in there for atleast 30 minutes because the doctors have to scan your hole head, so that we can see that nothing happend to your brain in the accident. Jag nickar och loggar sedan in på spotify genom appen som låg på iPoden. Sedan sätter jag på min sova spellista. När jag lagt mig så bekvämt jag kan ställer sig sjuksköterskan åter igen över mig.
- Try to lay as still as you can, I know it's hard but otherwise you have to be in there for so much more time. Jag nickar åt hennes babbel och sedan sätts båren i rörelse och glider in i röret. Det kändes som om jag slukas levande av ett strumpmonster. När jag legat där ett bra tag och mestadels fantiserat om Louis öppnades luckan och jag bländas av det starka ljuset när jag glider ut i rummet. De har samma slags lampor som i skolan där det är i princip nakna lysrör så jag kisar ett bra tag innan innan ett sammarbitet ansiktsuttryck fångade min blick. Jag pluggar ur hörlurarna och loggar ut innan jag ger tillbaka iPoden till sjuksköterskan som har tagit bort plopparna från mitt huvud och får sedan sätta mig i rullstolen igen. Turen tillbaka är pinsamt tyst och man märker på sjuksköterskan att hon helst inte varit här. Jag blir genast tankfull, jag känner mig bra så jag kan ju knappast ha en hjärnskakning. När Karro frågade Harry så hade han svarat att han var lite illamående men det var inte jag, jag känner mer för att gå ut och springa av mig all min överskottsenergi. När vi kom in igen börjar jag le av den urgulliga positionen som Harry och Karro sitter i. De sitter ihopträngda i hans sjuksäng med hennes ben över hans och hans arm runt hennes axlar. De har händerna ihopflätade i hans knä och Karro sitter och babblar på om något medan Harry sitter och ler mot henne samtidigt som han studerar varenda millimeter av hennes vackra ansikte. Jag kan inte låta bli att sakna Louis lite när jag ser dem såhär men samtidigt blir jag så himla glad över att de äntligen hittat varandra och de är verkligen ett av de gulligaste paren jag någonsin sett. Jag sätter mig i sängen och kollar mot Louis säng och blir förvånad när jag ser att det ligger någon där. Hans ben är upphöjt en bra bit i luften av en ställning och han har några skrapsår i ansiktet men han har aldrig varit vackrare. Att ha en näradödenupplevselse fick en verkligen att uppskatta vad man har tänker jag när jag kollar på Karro och Harry igen. Jag börjar undra om de verkligen har märkt att jag kommit in i rummet eller om de bara ignorerar mig. Med tanke på blickarna de ger varandra skulle jag inte bli speciellt förvånad över om det första alternativet var det rätta.
GOD JUL PÅ ER! :D
GOD JUL PÅ ER! :D
Har ni haft en bra julafton?
Det har jag!!! :D
Någon favoritjulklapp? Jag fick en gitarr!! <3
Två kapitel bara som julklapp!
Vet inte hur uppdaterigen blir nu över jul men ni får väl kika in på bloggen då och då. ;)
Erica :) xx
The don't know about us - del 27
2012-12-24 //
15:00:00 //
They don't know about us - avslutad
- Harry what have happend to you viskar jag fram och stryker fingrarna försiktigt och varsamt över hans sårade ansikte.
Harrys perspektiv
"Harry what have happened to you?" Orden är bara svaga viskningar men jag kan ändå höra vem det är. Fjäderlätta fingrar smekte mig långsamt över kinden och jag var nära på att rycka till av röreslen. Jag låg tyst ett tag för att se om hon skulle säga något mer, men hon var lika tyst som jag. Så jag öppnade långsamt ögonen och såg en gråtande Karolina framför mig. "Don't cry love" min röst lät hemsk, alldeles hes och spräcklig. Hon kollade upp på mig och log lite granna när hon såg att jag öppnat ögonen, där efter slängde hon sig fram och kramade om mig hårt. "Oh my god! I was so worried for you, for all of you" sa hon "You're not the only one" mitt försök till att skämta lyckades inte speciellt bra. Istället uppstod en ganska awkward tystnad. "So what happened exactly?" frågade hon. "Well we were on our way to the beach and there was some kind off traffic accident. And suddenly this white van pressed through between the mini van and the fence. The minivan slided more and more against the ditch and then the minvan fell over." förklarade jag så gott jag kunde. "And what then?" frågade hon "I don't remember much more, just that I put my arms around Emma to protect her and then it's blank." hon nickade förstående. Hon hm:ar och kollar sig sen runt omkring i rummet. Jag funderar om jag ska fråga, efter ett tags velande fram och tillbaka beslutar jag mig för att inte vara en sån fegis. Jag satte mig upp lite mer i sjukhussängen sen lade jag fingrarna under hennes haka och lyfte upp hennes ansikte. "Kar, you know we have to talk about what happened before" sa jag "I know we have to, and this time we can't just pretend that nothing happened" hon suckade och sjönk ihop. "I wanna know why, why did you kiss me back if you knew you would regret it?" orden sved men jag var tvungen att få ett svar på mig fråga. "That's the thing, I don't regret it. It was, with no doubt, the best kiss in my intire life!" sa hon och kollade mig intensivt in i ögonen. Jag kunde inte låta bli att le när hon sa sådär. "Then what's the this about you being super mad and wont speak to me?" frågade jag. "I just, Max has broke my heart a lot of times and one of the things he did was cheating on me. And that feeling I got when he told me was the worst feeling ever, and I wouldn't want anyone to feel the same. So I promised myself that I'd never cheat on anybody." förklarade hon och vek undan blicken. "So you're really disapointed in yourself?" frågade jag tveksamt. "Yeah I guess you can say that." hela tiden undvek hon ögonkontakt med mig. Ännu en gång uppstod en pinsam tystnad och precis som jag skulle öppna munnen för att fråga henne gjorde hon detsamma. "Oh, you first" insisterade jag "Okey I'm gonna go and talk to a nurse, be right back" och med dom orden lämnade hon rummet bakom sig. "You really do like her, don't you?" hördes det från sängen bredvid min.
Karolinas perspektiv
Det jag nyss sagt till Harry chockade mig, och jag var rädd för vad dom skulle betyda. Så jag då hade jag dragit till med en dålig ursäkt som att jag skulle gå och leta reda på en sjuksyster, aja lika bra att göra det nu när jag ändå sagt att jag skulle göra det. Jag virrade omkring på den här våningen ett tag utan något som helst tecken på en sjuksyster. "Can I help you sweetie?" jag ryckte till och kollade på hon som talat till mig. Det var en kvinna i typ 40 års åldern. "Erm yeah, my friends were in a car accident erlier today, and I kinda wanna know that their injuries are" sa jag "Well ofcourse, just follow me" sa hon och tog armkrok med mig. Mysko personal dom har här tänkte jag. Efter ett tag kom vi fram till en liten disk med massa pärmar och böcker snyggt staplade ovanpå. "What's their names?" frågade hon "Emma Andersson" bäst att säga hennes namn för annars kanske hon skulle tro jag var något galet fan. "Okej here is her file, yes I can see. She was in a car accident with... oh One Direction, and they don't have any dangerous injuries." hon kollade upp från mappen och kollade på mig. "That's her" sa jag och log "I just have to ask, do you know these persons in real life or are you just a crazy fan that want's to meet them?" frågade hon. Frågan jag väntat mig. "I've known Emma since I was 14, and I've known the guys for a little more than a month mabye" sa jag. "It's looks like you are telling me the thruth but just to be sure I'm gonna have to ask them." hon tog några fler mappar under armen och greppade sedan min hand och gick med bestämda steg mot deras rum.
Emmas perspektiv
Sen Karro gått ut genom rummet hade jag pratat med Harry, jag hade förlåtit honom för vad han gjort. Vad annars skulle jag göra när man kunde se på en mils avstånd att han var head over heals för henne. Tre lätta knackningar på dörren väckte mig ur mina tankar. Både jag och Harry kollade upp, in i rummet kommer sjuksköterskan som gav mig morfin för några timmar sen och i handen har hon... Karro?! "Sorry to disturb, but this young ladie says that she knows you and I just want to be sure that she's telling me the thruth." sa sjuksköterskan som jag tror hette Callie, eller något sånt. Bakom henne kunde man se hur Karolina skruvade på sig besvärat. "Yes it's okey, we all know her" sa jag och kunde inte låta bli att skratta. "Great then I can tell her about your injuries." Vi nickade och hm:ade. "Niall Horan, Liam Payne and Danielle Peazer didn't have any injuries mostly chock so they were picked up erlier today. And Zayn Malik has a sprained ankle, he can go home now but I recommend him to use crutches. Louis Tomlinson, broken leg. He is in surgery right now so we can put his bone in the right place, then we'll plaster his leg. He'll have to stay for 2 nights." Det var först då som jag märkte att Louis faktiskt inte låg i rummet med oss, det var jag, Harry, sjukskötersken, Karolina och Zayn som sov i sin säng. "Harry Styles, you've got a concussion and a broken arm. Your arm was in the right place so we could plaster it right away and we've done an x-ray and there sems to be nothing more. But you'll have to stay over the night. And last but not least Emma Andersson you have a broken wrist and we are gonna have to do an x-ray to see if you've got a concussion or not. So you'll have to stay atleast one night." Allt gick så fort, jag kollade på Karro och Harry och båda två såg ganska förvirrade ut. "Tell me if you need anything" och med dom orden lämnade Callie oss.
Den här delen har jag, Emma, skrivit.
Jag vet att jag och Erica skriver ganska olika men det gör det hela roligare tycker jag.
Hoppas ni gillade delen och kom ihåg att kommentera! :)
They don't know bout us - del 26
2012-12-21 //
15:00:00 //
They don't know about us - avslutad
Minibussen började glida åt vänster och snart såg jag det gröna diket komma närmare och närmre. Plötsligt hördes en hög krasch och bilen voltade runt och jag skrek högt och gällt. Jag kände en stor hand greppa min och en arm las om mina axlar och tryckte min kropp beskyddande mot sig innan bilen kraschade in i något och allt blev svart
Karolinas perspektiv
Japp och där har vi en ny del!
Jag strutta runt på stan och kollade in i affärs efter affär och fönstershoppade sönder. Åh så mycket fint det fanns, perfekt för midsommar. Mamma, pappa, mina bröder, Emmas mamma, hennes mammas kille och syskon skulle komma hit och fira med oss för att se hur vi hade det. Som tur var skulle de ta in på hotell, vi skulle aldrig få plats i vår lägenhet. När jag gick den mysiga gatan fram såg jag en stor rosa skylt och ett leende spred sig på min läppar. Jag skyndade mig fram till glasfönsterna och gick in genom den stora dörren med guldfärgade gångjärn och handtag som en dörrvakt höll upp åt mig. Jag nickade leendes mot honom och han log vänligt tillbaka. Jag började kolla runt i affären. Det stod skor gruppvis placerat och jag lyfte upp ett par vrålsnygga blå med guldig platå och drog tyst efter andan när jag såg priset. 625 pund! Det är ungefär 6900 svenska kronor räknade jag snabbt ut, men de var så grymt snygga. Någon harklade sig bakom mig och jag ställde förskrämt ner skon och snurrade runt,. Där stod en kvinna, jag skulle tippa i 40-årsåldern och granskade mig med sin hökblick.
- Can I help you? Frågade hon med irländsk accent och log vänligt.
- Um I, började jag och snurrade runt med blicken i butiken innan jag fick syn på en vit skyld vid kassan, jag kisade med ögonen för att verkligen se att jag läste rätt.
- Are you looking for an employee svarade jag på hennes fråga.
- Yes, sa hon och granskade mig ännu en gång med ihoptryckta läppar. Jag började känns mig riktigt nervös inför hennes blick. Efter kanske en minut mjuknade hennes ansikte upp i ett glatt leende och hon gick fram emot mig med handen utsträckt.
- I'm Maura, sa hon och skakade min hand.
- Karolina sa jag och log mot henne samtidigt som jag försökte få mitt namn att låta mer engelskt för att hon lättare skulle kunna uttala det. Maura sa åt mig att följa efter henne och ledde mig till vad jag antog var hennes kontor inne på lagret.
- Just wait a minute and I'll be right back, sade hon med ett leende och försvann ut. Jag satte mig ner på stolen på ena sidan skrivbordet som var belamrat med pärmar och papper och en stor Apple dator. Jag satt försjunken i tankar om hur mycket en sådan kostar när Maura kom tillbaka och slog sig ner mitt emot mig.
- So Karrolina tell me a bit about yourself and why you want this job, sa hon och satte händerna under hakan och lutade sig farm. Jag kollade mig osäkert om i rummet och försökte tänkte ut ett bra svar innan jag bara beslöt mig för att tala sanning.
- Well really, to be honest började jag långsamt och hon nickade uppmuntrande. I really didn't have this in mind today when I decided to go shopping. I had made up my mind about that I needed a job and a change in my life. I've never been the open and funny person that people stick on to right away but I really am a humanperson once you get to now me, berättade jag och höjde förvånat på ögonbrynen åt mig själv. Hade jag precis öppnat mig sådär? Jag är riktigt blyg och osäker inför nya människor men här sitter jag och pratar utan att darra det minsta på rösten eller något sådant. Maura nickade och ställde en fråga som fick mig att fundera djupt.
- But if you're not a human person "at first sight" why do you think you are good for this job? I mean it's a lot of sociality in this job and you have to be able to talk with the costumers all the time.
- As I said I want to make a change in my life and even tho I'm shy and carefull I think its a good thing to start right away with something big that really helps me.
- So you think that this job will help you get more open, is that why you want it? Frågade Maura och jag kunde hörra en liten ton av ilska i hennes röst.
- No, no not at all, sa jag snabbt och höll upp händerna framför kroppen som om jag puttade på något. I just looked in the shop for maybe one minute but I loved all the shoes that I could see and I've always wanted to work in a shoeshop. I really don't know why I'm telling you all this but I just am, sa jag ärligt och kollade in i hennes blå ögon, de hade nästan samma speciella färg som Nialls bara lite mörkare. Hon lutade sig bakåt med ett riktigt pokerface och bara kollade på mig. Plötsligt började hennes mobil ringa och hon plockade upp den och kollade på skärmen och ett leende fyllde hennes ansikte.
- I'm really sorry I have to take this, just sit there it goes on a minute, sa hon och svarade. Japp, där satt jag, inte aaaaaalllllss akward... Jag satt och studerade en av pärmarna när hennes förskräckta röst fångade min uppmärksamhet.
- O my gosh sweetie are you okey? Frågade hon panikslaget, personen på andra sidan luren sa någonting och hon lungade ner sig.
- Yeah yeah... sure honey I will be there in ten minutes, just take it easy sa hon och reste sig upp och tog sin handväska och började gå ut på lagret. Snabbt reser jag mig upp och då verkar hon komma ihåg mig.
- I'm really sorry but my son has been in a accident and I have to go to the hospital to get him but I'll think about it and call you sometime during the week. Jag bara nickar förstående.
- Give Charlotte your phonenumber and take care säger hon och rusar ut. Jag trippar ut till kassan där en äldre dam står och pratar med någon samtidigt som denna någon betalar för ett par skor.
När kvinnan med sina nyinköpta skor har gått vänder sig den äldre damen mot mig. Hennes hår är grått och hennes ansikte rynkit och ett vänligt leende pryder hennes läppar.
- So hunny just write your number here and maybe I'll se you around säger hon och sträcker fram en lapp och en penna. Snabbt kladdar jag ner mitt nummer innan jag tackar tanten och gå mot bussen för att åka hem.
- en timme senare -
Jag ställde tillbaka skorna och hängde tillbaka klänningen på dess galge innan jag drog på mig mörkblå jeans men ett vitt linne och en grå stickad tröja över det.
Emma brukar inte ha något emot att jag lånar hennes kläder men jag kände mig lite som en tjuv eftersom det var en av hennes favoritklänningar och jag inte frågat henne om jag kunde låna den. Den nya klänningen och den nya tröjan jag köpt hänger jag snabbt upp på min garderobsstång innan jag går ner till köket för att ta en macka. Klockan börjar närma sig sex och jag plockar upp min mobil för att ringa Emma och fråga var hon håller hus. När jag trycker på skärmen ser jag att jag har femton missade samtal från Niall och fem från ett dolt nummer. Precis när jag letat fram Nialls kontakt började min mobil vibrera och ett dolt nummer dyker upp på skärmen och jag trycker på den gröna luren och tar ett djupt andetag utan att riktigt veta varför.
- Hello it's Karolina, svarar jag.
- Hello I'm calling from London hospital to say that there have been an accident involving Emma Andersson and you're standing as first contact person. Det känns som om mitt hjärta hoppar över ett slag. Emma! I en olycka?! Jag känner hur tårarna börjar rinna och jag snyftar till.
- She's alive but has some injuries. You can come and visit her if you'ld like, säger tjejen i luren och jag nickar bara innan jag lägger på, sedan springer jag upp och hämtar min plånbok på vårt rum innan jag slänger på mig min skinnjacka och hoppar i ett par skor innan jag flyger ner för trapporna och skriker in en taxi. Taxifärden är nog den långsammaste resan som jag någonsin åkt och för varje rödljus blir jag bara mer och mer otålig och orolig. Jag försöker trösta mig med att hon lever men när jag slås av tanken att killarna och Dani var med henne fylls mina ögon ännu en gång med tårar som bara rinner snabbare och snabbare nerför mina kinder. Tänk så är någon skadad, som i allvarligt skadad! Jag slänger fram en tjugopundssedel när taxichauffören stannar bilen och flyger sedan ut och in till receptionen. När jag fått veta vångingsnummret och rumsnummret springer jag upp för de tio trapporna så snabbt jag kan och ruschar runt för att hitta hennes rum. Längst bort i korridoren hittar jag det tillslut efter att panikslaget ha ryckt tag i en sjuksköterska och frågat om vägen. Jag rycker upp dörren och när jag ser Emma ligga där stilla, lugnt andandes, sovandes sköljer lättnaden över mig och jag lutar mig framåt tungt andandes, jag har inte tränat sen vi lämnade Sverige så min kropp är trött efter den långa panikslagna springturen. Jag sjunker ner på en stol och tar för första gången in rummet och när jag kollar mot en av de andra sängarna stelnar hela min kropp till. Snälla det kan inte vara sant är tanken som virvlar runt i mitt huvud när jag får syn på honom. Han ser så ynklig ut där han ligger med ett stort vitt bandage runt runt huvudet och ena armen i gips. Benen ligger under täcket så jag kan inte om de är skadade men det hoppas jag innerligt inte. Ansiktet är fullt med blåmärken och skrapsår och det gör ont i mig att se honom såhär.
- Harry what have happend to you viskar jag fram och stryker fingrarna försiktigt och varsamt över hans sårade ansikte.
Japp och där har vi en ny del!
Denna skrev jag (Erica) och jag hoppas ni gillar den. Ni kan väl vara gulliga och lämna en liten kommentar och berätta vad ni tyckte eftersom jag är ny här!
Nu när jag ska hjälpa Emma att skriva kommer uppdateringen förhoppningvis bli lite bättre! Wiho för det! (A)
Puss xx
They don't know about us - del 25
2012-12-19 //
18:57:00 //
They don't know about us - avslutad
"Yeah" hon log mot mig.
"Well bye then, see you" med dom orden lämnade jag henne.
I bilen påvägen hem var mina tankar i krig med varandra, varför hade jag gett mig in i det här.
Det skulle bara såra någon av mina nära, varför kunde jag aldrig låta saker vara?
Karolinas perspektiv.
Jag öppnar långsamt ögonen för andra gången denna morgonen. Jag slänger en blick på klockan och ser att hon visar 9.30. Jag sträcker på mig som en katt och sätter mig sedan upp och gnuggar tröttheten ur ögonen. När jag drar handen genom mitt hår känner jag hur fettit det är, jag hasar mig bort till badrummet och vrider på duschen. När jag är klar går jag vidare till min och Emmas wic och drar på mig underkläder innan jag slänger handduken på golvet och börjar rota igenom min halva av garderoben för något att ha på sig men jag hittar inget som faller mig i smaken. Bara tråkiga vanliga Karrolinakläder. Suck. Jag sätter mig ner och lägger huvudet på knäna. Fan skärpning nu Karro! Du kan inte fortsätta göra såhär mot dig själv, vare sig Max förlåter dig eller inte fortsätter livet och du måste leva det! Skriker jag på mig i huvudet och ställer mig upp. Min blick fastnar på en av Emmas många klänningar. Jag kollar snabbt ut genom dörren för att se att hon inte är där och får facepalma mig själv av min dumhet. Sedan skypesamtalet för två veckor sen har Emma varit varit mer och mer med Louis och de andra killarna och idag hade de dragit till stranden. Såklart frågade hon om jag ville följa med men jag ville inte på grund av att han skulle med. Därför har jag hållit mig undan, precis som alla andra gånger hon frågat om jag skulle joina dem. Eller det är i alla fall halva delen, den andra halvan är för jag nästan drunknar i alla skuldkänslor. För det första att jag ens var otrogen mot Max! Jag som alltid sagt att jag aldrig skulle vara det, men det är inte det värsta. Det värsta är att jag gillade det så jävla mycket, natten med honom var en av de bästa i mitt liv, även med några minnesluckor här och där för att ute tala om kyssen och då var jag nykter. Det kändes aldrig så när jag kysste Max och det var det som gjorde det hela så mycket värre. Det kändes som om mina kanske existerande känslor för Harry tog över de jag hade eller hade haft för Max.
Jag avbröt mitt tänkande innan det gick för långt och hoppade i Emmas klänning. Jag började rota runt bland mina skor men där fanns inget lockande. Jag slängde en kik på Emmas skoställ och där stod de perfekta skorna för vad jag precis bestämmt mig för att göra.
Emmas perspektiv.
Det blev bara varmare och varmare i denna jävla bilen. ACn brummade på på högsta kraft men det tycktes inte hjälpa det minsta. Jag kollade runt i bilen, Louis satt i djupa tankar med ett bekymrat veck i panna samtidigt som han körde bilen. Zayn satt bredvid på passargerarsätet och höll på med sin mobil. Niall, Liam och Dani satt och snackade tyst om något på raden framför och Harry och jag satt inklämda på sista tvåsitssätet i minibussen. Det var en pinsam stämning mellan oss för jag fortfarande sur på han för vad han och Karro gjort. Jag hade inte kunnat vara arg på henne någon längre tid eftersom jag såg hur mycket hon verkligen ångrade sig. Plötsligt hördes en vilt tutande bakom oss och på avstånd hörde man också sirener. Liam vände sig om och kollade bak precis som jag och Harry. "What the fu" men längre Hann inte Harry innan en vit skåpbil pressande sig förbi på utsidan mellan minibussen och staket som delade filerna åt. Minibussen började glida åt vänster och snart såg jag det gröna diket komma närmare och närmre. Plötsligt hördes en hög krasch och bilen voltade runt och jag skrek högt och gällt. Jag kände en stor hand greppa min och en arm las om mina axlar och tryckte min kropp beskyddande mot sig innan bilen kraschade in i något och allt blev svart.
Den här delen har min kompis Erica skrivit.
Jag öppnar långsamt ögonen för andra gången denna morgonen. Jag slänger en blick på klockan och ser att hon visar 9.30. Jag sträcker på mig som en katt och sätter mig sedan upp och gnuggar tröttheten ur ögonen. När jag drar handen genom mitt hår känner jag hur fettit det är, jag hasar mig bort till badrummet och vrider på duschen. När jag är klar går jag vidare till min och Emmas wic och drar på mig underkläder innan jag slänger handduken på golvet och börjar rota igenom min halva av garderoben för något att ha på sig men jag hittar inget som faller mig i smaken. Bara tråkiga vanliga Karrolinakläder. Suck. Jag sätter mig ner och lägger huvudet på knäna. Fan skärpning nu Karro! Du kan inte fortsätta göra såhär mot dig själv, vare sig Max förlåter dig eller inte fortsätter livet och du måste leva det! Skriker jag på mig i huvudet och ställer mig upp. Min blick fastnar på en av Emmas många klänningar. Jag kollar snabbt ut genom dörren för att se att hon inte är där och får facepalma mig själv av min dumhet. Sedan skypesamtalet för två veckor sen har Emma varit varit mer och mer med Louis och de andra killarna och idag hade de dragit till stranden. Såklart frågade hon om jag ville följa med men jag ville inte på grund av att han skulle med. Därför har jag hållit mig undan, precis som alla andra gånger hon frågat om jag skulle joina dem. Eller det är i alla fall halva delen, den andra halvan är för jag nästan drunknar i alla skuldkänslor. För det första att jag ens var otrogen mot Max! Jag som alltid sagt att jag aldrig skulle vara det, men det är inte det värsta. Det värsta är att jag gillade det så jävla mycket, natten med honom var en av de bästa i mitt liv, även med några minnesluckor här och där för att ute tala om kyssen och då var jag nykter. Det kändes aldrig så när jag kysste Max och det var det som gjorde det hela så mycket värre. Det kändes som om mina kanske existerande känslor för Harry tog över de jag hade eller hade haft för Max.
Jag avbröt mitt tänkande innan det gick för långt och hoppade i Emmas klänning. Jag började rota runt bland mina skor men där fanns inget lockande. Jag slängde en kik på Emmas skoställ och där stod de perfekta skorna för vad jag precis bestämmt mig för att göra.
Emmas perspektiv.
Det blev bara varmare och varmare i denna jävla bilen. ACn brummade på på högsta kraft men det tycktes inte hjälpa det minsta. Jag kollade runt i bilen, Louis satt i djupa tankar med ett bekymrat veck i panna samtidigt som han körde bilen. Zayn satt bredvid på passargerarsätet och höll på med sin mobil. Niall, Liam och Dani satt och snackade tyst om något på raden framför och Harry och jag satt inklämda på sista tvåsitssätet i minibussen. Det var en pinsam stämning mellan oss för jag fortfarande sur på han för vad han och Karro gjort. Jag hade inte kunnat vara arg på henne någon längre tid eftersom jag såg hur mycket hon verkligen ångrade sig. Plötsligt hördes en vilt tutande bakom oss och på avstånd hörde man också sirener. Liam vände sig om och kollade bak precis som jag och Harry. "What the fu" men längre Hann inte Harry innan en vit skåpbil pressande sig förbi på utsidan mellan minibussen och staket som delade filerna åt. Minibussen började glida åt vänster och snart såg jag det gröna diket komma närmare och närmre. Plötsligt hördes en hög krasch och bilen voltade runt och jag skrek högt och gällt. Jag kände en stor hand greppa min och en arm las om mina axlar och tryckte min kropp beskyddande mot sig innan bilen kraschade in i något och allt blev svart.
Den här delen har min kompis Erica skrivit.
Så jätte tack till dig!
Hon ska även börja skriva här med mig så uppdateringen kommer förhoppningsvis bli bättre nu.
Hoppas ni gillar det!
Nästa del kommer på fredag klockan 15.00! ;)
They don't know about us - del 24
2012-12-09 //
19:26:00 //
They don't know about us - avslutad
"JAG VAR OTROGEN MOT MAX OKEJ, JAG BÅDE KYSSTE OCH HADE SEX MED HARRY! med dom orden reste sig Karro upp och stormade ut ur rummet.
Jag kollade chockat efter henne och glömde helt bort Nora.
Emmas perspektiv - en vecka senare
Det hade nu gått en vecka sen jag hittade Karro och Harry tillsammans och visst vi hade träffats några gånger allihopa men varken Harry eller Karro sa något.
Under måltiderna hemma försökte jag prata med henne men hon svarade bara kort tillbaka.
Hon åt även mindre än vanligt nu och det oroade mig.
Och eftersom jag skulle på min andra dejt med Louis ikväll så hade jag bett Danielle gå över och kolla till henne.
Jag tror hon anade något för hon hade flera gånger sagt att hon inte behövde någon barnvakt.
"Okej jag går nu" ropade jag till Karolina som satt på övervåningen.
Jag lyssnade efter ett svar men när jag inte fick något vände jag mig och och började gå mot dörren.
Då hördes steg i trappen och runt hörnet kommer Karolina farandes, hon störtar in i min famn och kramar om mig.
"Förlåt! Och du är jätte vacker" säger hon när hon släppt mig igen.
På mig har jag en
Och lika fort som hon kom har hon försvunnit och återigenn ekar stegen i trappen.
Jag ler för mig själv innan jag går ut genom dörren och bort mot Louis som står lite längre bort lutat mot sin bil.
"Hello beautiful" säger han och pussar mig på kinden innan han öppnar dörren åt mig.
När han stängt den springer han runt och sätter sig bakom ratten.
"So where are you taking me?" frågade jag nyfiket.
"That's a surprise" säger han lömskt.
"Okey" jag var egentligen jätte nyfiken på vart vi skulle men eftersom jag älskade överraskningar så vela jag inte förstöra den.
Efter typ tjugo minuter i stannade vi nu vid en rastaurang jag inte kände igen alls.
Tilsammans gick vi in i restaurangen och direkt kom det fram in servitör och frågade om vi bokat bord.
"Yeah Tomlinson" sa Louis till honom.
Servitören tog två menyer och bad oss att följa med honom, han gick igenom hela restaurangen och sen ut på en altan.
Där lade han ner menyerna på ett bord vid och sa att det skulle komma någon och ta våran beställning snart.
Det var först när jag satte mig ner som jag upptäckte att restaurangen låg direkt på stranden och vi hade utsikt över havet.
"Wow Louis, this is beautiful" sa jag
"Only the best for you" han log det där charmiga leendet man kan dö för.
*
"Thanks Louis, but I could've paid my own food" sa jag när vi gick ut från restaurangen.
"I asked you for a date, I pay that's the rules" sa han
Luften var kallare nu är förut och jag frös lite.
Jag tror Louis märkte det för han tog av sig sin kavaj och räckte den mot mig.
"Here take it."
"But then you'll freeze" sa jag och vägrade ta emot den.
"No, and we are not done yet and it won't be funny if you're freezing" sa han och låste upp bilen.
"We're not done" jag tog emot kavajen och kollade förvånat på honom.
"Nope, we are eating our own desert" sa han och tog ut en korg ur baggageluckan. "On the beach" fortsatte han.
Han tog min hand i sin och hand i hand gick vi ner på stranden.
Vi slog oss ner lite längre bort så att dom på restaurangen inte skulle se oss.
"So what's in the basket?" frågade jag nyfiket.
"Chocolate dipped strawberries" samtidigt som han sa det så tog han upp en skål full med chokladdoppade jordgubbar.
"Did you know I loved that?" frågade jag och tog en jordgubbe.
"I actually did, I asked Kar what if you liked it" sa han och blinkade
"Wait, you talked to her? And she answered you?" jag var chockad och samtidigt besviken för hon pratade ju inte med mig.
"Yeah but she only said that you loved it then she hang up in my ear" sa han.
"Oh I apologize for that" sa jag och tog en till jordgubbe, jag var säkert inne på min tredje.
"Hey, are you gonna save some for me?!" frågade Louis och tog jordgubben ifrån mig.
"I would have shared with you but just becase you took mine i wont share" med dom orden tog jag hela skålen.
"No, please forgive me" bad han på skämt.
"Mabye if you give me my strawberry back" sa jag långsamt.
Han höll fram den mot mig men när jag skulle sätta tänderna i den drog han bort den och stoppade in den i sin egen mun.
"Now I absolutley won't share with you" sa jag och stoppade in en jordgubbe i munnen.
Han kollade på mig med puppyeyes och plutade med underläppen, jag smälte direkt och ställde ner skålen igen.
"You want the last strawberry?" frågade Louis efter ett tag.
"No you can take it" sa jag, mest för att vara artig egentligen vela jag ha den.
"Bullshit, I can see that you want it" sa han och skrattade.
"You got me" erkännde jag.
"Then let's share it" sa han och tog en tugga av jordgubben innan han gav den till mig.
När jag stoppat in den i munnen satt vi och kollade på varandra ett litet tag innan han långsamt lutade sig frammåt.
Jag som trodde han skulle kyssa mig blundade och lutade mig väntade på hans läppar.
Men jag kände inga läppar utan så jag öppnade ögonen och såg hur han höll fram sin tumme.
"You've got some chocolate there" sa han och torkade mig i mungipan.
"Oh" var allt jag fick fram.
Fan Emma, gud vad pinsam du är. Nu tror han ju att du när något freak tänkte jag.
"You are so beautiful tonight Em, just like every other day" sa han och tog min hand.
"Thanks, you don't look so bad either" jag började rodna av hans ord.
Återigen blev det tyst och vi bara kollade på varandra.
"So... what now?" frågade jag för att bryta tystaden.
"Come here" sa han och höll ut armarna.
Jag kröp fram till honom och lutade mig mot hans bröst, han lade armarna och mig och allt kändes perfekt.
"You fit quite good in here, don't you think?" viskade han i mitt öra.
"I totally agree." sa jag och gosade ner mig lite till.
*
"Thanks for tonight Louis, I had a really good time" sa jag när vi en halvtimme senare stog framför mitt och Karros hus.
"Me too, we should totally do this again" sa han och log.
Vi kramade om varandra, länge.
Jag hoppades lite på att han skulle kyssa mig, men et kanske var för mycket att begära.
Louis perspektiv
Det var nu eller aldrig Louis, bara gör det din fegis.
Precis som hon öppnat dörren tog jag tag i hennes hand och drog henne mot mig.
Jag placerade mina läppar på hennes och kysste henne.
Från början gjorde hon inget men slappnade snappt av och kysste tillbaka.
"Wow that was..." började hon när vi slitit oss från varandra.
"Incredeble" avslutade jag
"Yeah" hon log mot mig.
"Well bye then, see you" med dom orden lämnade jag henne.
I bilen påvägen hem var mina tankar i krig med varandra, varför hade jag gett mig in i det här.
Det skulle bara såra någon av mina nära, varför kunde jag aldrig låta saker vara?
Del 24
Del 24
Jag vill börja med att säga förlåt för att jag inte skrivit på år och dar.
Men jag har antingen inte haft tid eller inte haft lust, och jag orkade inte skriva ursäkter hela tiden.
Lusten tappade jag för jag har fått några taskiga kommentarer, men jag försöker se förbi det.
Ska försöka skriva så ofta som möjligt, men det blir nog kanske bara två/tre gånger per vecka.
Och ett jätte tack till er som kollat in varje dag, för även om jag inte skrivit så har inte min statestik förändrats så mycket, så tack tack tack!!
Så vad tror ni Louis menade i slutet? Och hur ska det gå för Karolina?
They don't know about us - del 23
2012-11-21 //
15:49:00 //
They don't know about us - avslutad
Och tillslut snuddade våra läppar vid varandra och det var som om någon sköt fyrverkerien inom mig.
Harry drog upp mig i sitt knä och våran kyss blev intensivare och intensivare, hungrigt trycktes våra läppar mot varandras.
Emmas perspektiv
Efter en underbar kväll med Louis hade han nu släppt av mig vid mitt och Karros hus.
Jag kollade om det var låst eller inte, vilket det var typiskt Karro en riktig chicken.
Men precis när jag tänkte stoppa nyckeln i låset såg jag en ganska bekant bil stå parkerad på gatan, jag gick långsamt dit och kollade.
Och mycket riktigt, det var Harrys bil.
Jag ryckte på axlarna och gick sen tillbaka till dörren och stoppade in nyckeln i låset innan jag vred om.
Precis när jag tänkte ropa att jag var hemma hörde jag låga stön innefrån huset.
Nyfiken som jag var så tog jag så tyst jag kunde av mig skorna och tassade ut ur hallen och i rikting mot stönen.
Synen jsg såg fick mig att tappa väskan och gapa av förvåning.
"VAFAN?!" ropade jag
Både Karolina och Harry kollade förvånat upp på mig, i Karros blick kunde man även se skam.
"Erm... we, we were just looking för the remote?" frösökte Harry
Hade det varit under andra omständigtheter hade jag skrattat, men allt jag gjorde just nu var att kolla på Karro som satt i soffan och skämdes.
"VAFAN KARRO!" skrek jag igen "Jag trodde du var emot 'otrohet' och sånt där" jag skrek inte den här gången, men jag pratade med ganska så hög röst.
"I think I should leave" sa Harry tyst och gick med snabba steg ut ur rummet.
Han ruffsade till håret påvägen ut och kollade försiktigt upp på mig, jag gav honom en hår blick tillbaka.
Både jag och Karro var tysta tills vi hörde hur dörrn gick igen.
"Kan du förklara eller?" frågade jag och gick och satte mig i soffan där Harry nyss suttit.
"Asså, jag, jag vet inte vad som hände." sa hon och kollade ner i golvet.
"Men det vet jag, du kysste Harry" jag försökte få ögonkontakt med henne men det gick inte.
"Det vet jag, men asså det bara hände" hon hade fortfarande blicken riktad mot golvet.
"Men du var ju lycklig med Max" sa jga bara
"Jag var, är, det men när Harry kysste mig först var det som om någon sköt raketer inom mig. Allt var så perfekt" ävon om hon skämdes så kunde man se på henne att hon talade sanning.
"Du får känna hur du vill, men du ska berätta för Max vad som hänt" sa jag kort och hårt.
Då för första gången sen jag avbrutit dom kolladew hon upp på mig.
Först verkade hon chockad men sen sjönk liksom hela hon ihop och hon knep ihop ögonen.
"Han kommer göra slut med mig" sa hon hackigt.
"Förmodligen, men det skulle jag också gjort om jag var han" jag visste att jag var hård, men jag visste också att hon behövde höra sanningen.
"Du har rätt han förtjänar att få veta, hur mycket det än krossar så varar sanning längst" även när det gällde att hon själv gjort fel så sa hon precis rätt saker.
"Det kommer kännas tufft, men det är rätt sak att göra" jag tog hennes ena hand i min.
Hon kollade länge in i mina ögon och jag såg hur dom långsamt tårades när hon tog upp sin mobil och slog in Max nummer.
Hon lade mobilen mot örat och väntade på svar, efter ett tag tröck hon till min hand lite extra och jag förstod att han svarat.
"Hej Max, det är jag"
Han sa något men det lät mest som surrande för mig.
"Jag måste berätta något" hon hulkade lågt och tårarna började rinna igen.
"Jag har gjort något hemskt"
"Nej jag har inte gjort illa mig. jag har" paus " jagharvaritotrogenochjagärjätteledsendetbarahände" hela meningen andades hon inte in en gång, utan bara rabblade upp orden.
"Jag är jätte ledsen, det bara hände!" sa hon en aning i falsett.
Hon hm:ade lite och sen tog hon ner mobilen från örat och kollade på mig med en blick som kunde få vem som helst att började gråta.
"Han, han skulle.. tänk, tänka på d.. e,et" hulkade hon fram.
Jag höll ut armarna mot henne och hon dök direkt in där och jag lade armana om henne.
"Allt kommer bli bra." tröstade jag henne
"Hur vet du det?" mumlade hon
"Om Max verkligen gillar dig, förlåter han dig" sa jag och hoppades att hon skulle skippa följdfrågan.
"Och om inte?" fan att hon skulle fråga också.
"Då var ni nog inte menade för varandra" sa jag tyst.
Hennas hulkningar blev större och hon grät bara mer och mer.
"Men du, om du verkligen hade älskat Max av hela ditt hjärta hade du aldrig låtit Harry kyssa dig" sa jag och försökte få henne på andra tankar.
"Jag antar att du har rätt" sa hon tyst
Just som jag skulle säga något mer tröstande till henne plingade min mobil till och visade att jag fått ett sms.
The one and only, Nora
Skype NU :*
Eftersom det verkade viktigt bad jag Karro sitta kvar medans jag sprang upp och hämtade datan.
När den, efter hundra år, staratade loggade jag in på skype på en gång och direkt efter ingde Nora mig.
Vi startade videosamtal och på skärmen dök Nora upp, bredvid henne satt Lollo och kollade rätt ut i luften bakom datorn.
Karro lade ner huvudet i mitt knä och jag ställde datan på armstödet så man inte såg hennes ansikte i bild, bara hennes ben.
"Vad var det som var så speciellt?" frågade jag Nora
"Lollo och Andre har gjort slut" sa hon ledsamt och kollade på Lollo bredvid henne.
Jag kollade medlidsamt på henne, när hon såg att jag kollade på henne rynkade hon ögonbrynen.
"Vafan glor du på? Låt mig vara ensam" med dom orden stormade hon ut ur rummet.
"Hon är bara ledsen och upprörd" Nora bad om ursäkt åt Louise.
"Jag vet" Louise skrek ofta på en men menade det inte.
"Hur är det med er då?" frågade Nora för att byta samtalsämne.
"Med mig är det bra men Kar har det nog sämre" sa jag och Noras blick blev genast lite orolig.
"Har det hänt något?" frågade hon
"Det kan man säga" Nora drog en snabb slutsats.
"Är hon på sjukhus?!" skrek hon
"Nej nej, utan det är med psykiskt istället för fysiskt" förklarade jag.
"Har hon blivit sinnessjuk?" frågade Nora oförstående.
"JAG VAR OTROGEN MOT MAX OKEJ, JAG BÅDE KYSSTE OCH HADE SEX MED HARRY! med dom orden reste sig Karro upp och stormade ut ur rummet.
Jag kollade chockat efter henne och glömde helt bort Nora.
Del 23 på They don't know about us.
Del 23 på They don't know about us.
Som ni förmodligen märker har jag bytt namn på novellen, och det var helt enkelt för att jag vela ha deras låtar som titlar på mina noveller.
Så det är alltså ingen ny novell, utan samma gamla med ett nytt namn.
Men dum, dum, duuum.
Nu händer det grejer, och hur reagerar Emma när hon får reda på att Karro varit otrogen med Harry förut?
They don't know about us - del 22
2012-11-19 //
16:57:00 //
They don't know about us - avslutad
Jag vände mig om och kollade på dom andra som kollade på oss med stora ögon.
"What the fuck?!" utbrast Zayn
"Just an ordinary movienight with us" sa Emma och torkade sig på näsan.
"Exactly" sa jag och lade armarna om henne.
Emmas perspektiv
"Vad fan ska jag ha på mig?" skrek jag i ren panik
"Inte vet jag heller e, men kläder kan ju vara ett bra förslag" svarade Karro och skrattade
"Inte kul, men ligg inte bara där kom och hjälp mig då" jag fortsatte gräva i lådan med tröjor.
Man hörde hur hon suckade men sen hur hon reste sig upp ur sängen och gick in i garderoben där jag satt i handduk och letade efter kläder.
"Hur vill du se ut då?" frågade hon och började kolla bland alla galgar.
"Snygg, men inte för tillfixad" svarade jag enkelt
"Got it" sa hon och började dra fram olika plagg.
"Men vad säger du om den här då?" frågade hon efter ett tag och höll fram en lång rosa kjol.
"Vad ska jag ha till den då?" frågade jag och suckade
"Du vet den där typ virkade magtröjan" hon började visa med händerna vad hon menade, men det var helt enkelt omöjligt att se vad hon visade.
"Jo men du vet, den där, vita, korta virkade tröjan du hade när vi grillade i sommras" försökte hon igen.
"Ja, nu vet jag vilken du menar" direkt började jag leta igenom en låda, och efter ett tags letande hittade jag det jag sökte.
"Jao den, och så några armband och ett skärp" hon tog fram några saker och gav dom sen till mig.
"Visa mig när du är klar" och med dom orden lämnade hon mig i garderoben.
Jag tog av mig handduken och satte på mig bh och trosor innan jag tog på mig kläderna Karolina kastat på mig.
När jag fått på mig dom strök jag med händerna över kjolen innan jag gick ut till Karolina som låg på sängen med näsan tryckt mot mobilen.
Eftersom hon inte reagerade på att jag kommit ut harklade jag mig lite.
Och då slet hon blicken från mobilen.
"Sa ju att det skulle bli snyggt!" sa hon nöjt och kollade på mig.
"Säker?" sa jag oroligt
"Klart jag är, du kan ju kolla själv i spegeln." sa hon och nickade bort mot spegeln.
Jag gjorde som hon sa och ställde mig framför spegeln och kollade hur jag såg ut.
Hoon hade rätt, det såg faktiskt ganska så snyggt ut.
"Du hade rätt, I look amazing" skämtade jag och snurrade lite framför spegeln.
"Klart du gör, som vanligt" sa hon "När skulle han hämta dig då?" frågade hon sen
"Runt sex, så han borde vara här vilken sekund som helst," sa jag
"Okej gå ner och gö dig klar då" hon reste sig upp för att gå ner med mig.
Tillsammans gick vi ner för trappan och ut i hallen, där tog jag fram mina svarta klackskor som jag hade haft på avslutningen.
När dom var på och jag var helt klar var det bara till att vänta.
"Nu är jag nästan lika lång som dig" sa jag förvånat när jag stod framför Karolina.
"Aa nästan, synd att det inte finns skor som gör en kortare." suckade hon
"Skärp dig, det är fint med långa tjejer" sa jag och ställde mig ännu mer på tå.
"Jo du är inte den första som säger det" hon log och blinkade mot mig. "Men nu ser det ut som om han är här" sa hon efter att ha kollade ut genom fönstret.
Vi kramade om varandra innan jag började gå mot dörren.
"Ha så kul på din dejt med Louis" var det sista jag hörde innan jag stängde dörren.
Karolinas perspektiv
Så fort Emma stängt dörren efter sig låste jag den och gick upp till sovrummet igen.
Där tog jag fram alla nagellack och började måla naglarna.
Måla naglarna var något både jag och Emma gärna gjorde, skillnaden var att hon kunde ha kvar nagellacket och det kunde inte jag.
Redan dagen efter jag målat på det brukade jag klösa bort det.
Efter ett tag hade jag målat M&Ms i olika färger på alla naglar, och medans det torkade kollade igenom twitter.
Ingeting nytt någonstans, några var på bio på den nya Twilight filmen medans andra var hemma.
Jag klickade up tweet rutan och skrev snabbt in något och klickade sen på tweet.
Efter en liten stunde började mobilen vibrera så jag tänkte att jag någon ringde, men ack så fel jag hade.
Allt var twitter händelser, nya följare, mentions och gud vet vad.
Jag kollade igenom allt för att hitta orsaken till mina händelser, och längst ner av alla mentions hitta jag orsaken..
Jag bara skakade på huvudet men gick ner i köket för att förbereda mat, klockan var ju ändå halv sju.
När allt var framställt började jag skära gurka samtidigt som jag höll koll på klockan.
Efter gurkan fortsatte jag med allt annat till salladen, och när salladen var klar började jag skära potatisen.
När det gått tjugo minuter och jag inte hört någonting ifrån Harry insåg jag nog att han drev med mig.
Varför skulle han vilja umgås med mig så som jag behandlat honom?
Men jag vela ändå tro på att han skulle komma så jag gjorde mat för två personer.
Helt plötsligt knackade det på altandörren och jag vände mig om för att se Harry stå där och le.
När jag öppnade dörren kom han in och satte sig direkt ner på en stol och pustade ut.
"Wow, did you run from your apartment?" frågade jag skämtsamt
"No, but some paps followed me so when I had parked my car infront of your house I walked around the block then I runned all the way back here and climbed over the fence" försklarde han och gjorde några pauser för att andas.
"And may I ask why you did that?" jag tittade konstigt på honom innan jag fokuserade på potatisen igen.
"Duuh, cause I didn't want anyone to think it was something going on between us" hans förklaring gjorde on, även om den inte borde ha gjort det so gjorde den det.
Jag hm:ade och nickade lätt men lyfta aldrig blicken ifrån potatisarna.
"So... what are we cooking" frågade han efter en stunds pinsam tystnad.
"I am making french fries, you are gonna handle the grill" sa jag
"Yes sir, wheres the meat then?" frågade han
"In the fridge"
*
När vi båda hade ätit upp och ställt in allt i diskmaskinen så satt vi nu i vardagsrummet och spelade kort.
Och Harry var inte speciellt glad för det var nämligen jag som ledde, överlägset.
"How can you win all the time?" frågade han frustrerat när jag fick poäng efter poäng.
"I've got som skills." förklarade jag enkelt
När jag tänkte ta upp ett kort till för att få ännu ett poäng to Harry tag i mina kort och lade dom på bordet innan han började blanda ihop allt.
"Oh how sad, all your points" sa han och spelade oskyldig.
"Really funny Haz" sa jag och böjde ner för att ta upp dom kort som låg på golvet.
Harry gjorde detsamma och när våra händer snuddade vi varandra kollade vi båda upp.
Våra ansikten var inte mer än några centimeter ifrån varandra, och jag kunde känna hans andedräkt.
Långsamt kom hans ansikte närmare, det trevade sig fram för att se om jag tyckte det var okej.
Jag borde inte tycka det var okej, men det gjorde jag.
Och tillslut snuddade våra läppar vid varandra och det var som om någon sköt fyrverkerien inom mig.
Harry drog upp mig i sitt knä och våran kyss blev intensivare och intensivare, hungrigt trycktes våra läppar mot varandras.
Del 22
Kortspelet dom spelade tror jag inte finns på riktigt, utan jag bara hittade på något.
Oh oh, nu ställer Karolina till det igen (jag är ganska så taskigt mot mig själv :/)
Men vi får se hut det går nudå?
Hur kommer dom lös det den här gången då?
Och hur går det för Emma på hennes och Louis dejt?
They don't know about us - del 21
2012-11-12 //
18:20:00 //
They don't know about us - avslutad
Några sekunder hade vi ögonkontakt innan han vände bort blicken.
Men på dom sekunderna såg jag att han var ledsen, och det var jag som gjort honom ledsen.
Emmas perspektiv
För första gången sen jag och Karro flyttat till London regnade det.
Så alla var samlade i Danielles hus och spelade kort, eller jag inte alla då.
Utan jag, Louis, Niall, Zayn, Liam och Danielle spelade kort, medans Karro och Harry mest satt stela och okebkväma och tittade på.
Ingen vet fortfarande vad som hade hänt men vad det än var så var det inte bra, för det påverkade hela stämingen.
Dom var alltid stela och obekväma när dom befann sig i samma rum.
"Why can't it stop rain, I wanna do something fun" klagade Niall när Louis delade ut korten igen.
"You can have fun in the rain to you know" denna gång var det Kar som öppnade munnen.
"Like what? Gice one good example" sa Niall och var säker på att hon inte skulle komma på något.
"Dance" svaret var enkelt och kort.
"Why didn't we thought of that earlier? We did that all the time in Sweden" sa jag och blev genast gladare.
"Dance? Seriusly?" Zayn kollade tvekande på oss.
"Yes it's fun, come on" sa Kar och reste sig upp.
Jag var snabbt efter henne och tillsammans gick vi ut på Danielles gård i regnet.
"Hur ska vi dansa då? För dom kollar på oss" sa hon.
Jag vände på huvudet och kollade på huset, mycket riktigt ala stod med näsorna tryckta mot glaset och kollade på oss.
"Inte vet jag heller e" sa jag och funderade.
"Hepp" sa hon
Vi båda funderade ett tag innan jag fick en idé.
"Vi gör typ 'stop the traffic and letäem threw' eller nåt sånt" sa jag glatt.
"Ja de kör vi" hon nickade samtidigt som hon svarade.
"Du börjar" var jag snabb med att säga.
"Skit!" muttrade hon men började dansa.
Efter ett tag hängde jag också på och vi log oh skrattade oss igenom hela dansen.
När vi slutade såg vi att killarna och Danielle kom gåendes emot oss.
"I like your dance style" sa Louis och gav oss en varsin hugh-five.
"But this is better" sa Lim och tillsammans började killarna dansa sin inbetweeners dans.
Jag, Karolina och Danielle bare stod och kollade på dom och skrattade så vi knappt kunde stå.
"Now it's your turn Dani" sa Harry när dom slutat dansa.
"Never, I dance enough at work" hon blinkade med ögat åt honom.
"That must be so much fun" sa Kar helt plötligt.
"What?" frågade Danielle henne oförstående.
"To have dance as a work" sa Karro drömmade.
"It's fun, but hard work at the same time." svarade Danielle snällt.
"Are you gonna talk the whole day or are you gonna dance Dani?" utbrast Niall
"Don't call me Dani, and no I'm not gonna dance" sa hon
"Why not? Everyone else did, honey" Liam log lömskt mot Danielle
"C'mon Danielle" tjatade jag
"Yeah, you can do the Sexy and I know it dance" sa Karro glatt och nickade ivrigt.
"No no no!" Danielle la armarna i kors över bröstet.
"Okey, then we wont push you" sa Karro och man kunde se att Louis inte var med på det riktigt.
Men för att visa att jag höll med Karolina tog jag tag i hennes händer och började snurra runt, jag visste att hon inte skulle orka hur länge som helst men jag fortsatte snurra.
"Okej Emma stanna!" skrek hon och tvärstannade.
Jag som forfarande snurrade, snurrade rätt in i henne så vi båda ramlade ner på det blöta gräset.
Vi båda började skratta hysteriskt där vi låg.
När vi samlat oss reste vi oss upp med hjälp av varandra.
"What du you say about hitting the shower and then continue playing cards?" frågade jag
"It's just one problem" började Harry "We don't have any clothes here"
"Then we can go home and shower and then you can come to us and watch a movie" föreslog Liam
"Yeah that will work" sa jag och började gå innåt.
Dom andra följde efter mig och i hallen skiljdes vi åt när jag och Kar gick upp för trappan och dom andra frotsatte ut i hallen.
Karolinas perspektiv
Ungefär en och en halv timme senare klev jag och Emma ur taxin som tagi oss till adressen Louis smsat till Emma.
Vi gick fram till dörren och drog i den, låst.
"Jahop, vad gör vi nu då?" frågade jag oroligt.
"Ingen aning, jag kan smsa Louis" sa hon och tog upp mobilen i fickan.
"Eller... så ringer vi dom i porttelefonen" sa jag och puttade henne lite åt sidan och började kolla bland alla namn.
Våning 2, lägenhet 3 Niall Horan
Våning 2, lägenhet 4 Liam Payne
Våning 3, lägenhet 6 Zayn Malik
Våning 4, lägenhet 7 Harry Styles och Louis Tomlinson
Jag tröck in knappen till Larrys lägenhet, vi skulle vara där eftersom den var störst och vi var så många.
Efter några sekunder sprakade det till i telefonen.
"Hello" hördes Nialls irländska röst.
"Hey, it's us can you let us in?" frågade jag
"Sure" sa han sen hördes ett surr och ett klick.
Emma röck i dörren igen och den här gången gick den lätt upp.
Vi var påväg mot hissen när vi såg att det stod 'out of order' på den.
"Du måste skoja med mig" Emma verkade inte glad och gick motvilligt mot trapporna.
*
När Emma ringde på dörren lutade jag mig mot den och pustade ut medans Emma satte sig ner på golvet.
Det var inte speciellt smart av mig eftersom strax där efter öppnade Zayn dörren och jag ramlade rätt bakåt, men som tur var fångade han upp mig sekunden innan jag nuddade golvet.
"Thanks Zayn" sa jag och började knyta av mig skorna.
"No need to thank me" sa han innan han försvann runt hörnet.
Efter att jag och Emma tagit av oss skorna och jackorna gick vi i samma riktning som Zayn gått.
Och slutat i vardagsrummet där alla redan satt.
Killarna och Danielle hade på sig en varsin onepiece, tur då skulle inte vi känna oss uteblivna i våra mjukisbyxor och slappa t-shirtar.
Vi kramade snabbt om alla innan vi satte oss ner i en av dom tre sofforna.
"So what mo.." började Niall men blev avbruten av Emma som skrek
"NUTELLA!" hon kastade sig fram och drog åt sig en burk Nutella och en sked.
Via ndra kollade på varandra några sekunder innan vi bröt ut i ett gemensamt skratt, till och med Emma skrattade.
Ja emellan det att hon skopade in Nutella i munnen.
Jag börjde mig också fram och tog en sked innan jag tog lite ur Nutella burken Emma höll i.
Först gav hon mig en sur blick innan hon långsamt sträckte fram den mot mig så jag kunde ta lite till.
"Tack för att du tänker på mig" sa jag och gav henne ett fake leende.
"Alltid Karro" sa hon och tröck sin sked med Nutella mot min kind.
"Men du" fräste jag och tröck min på hennes näsa.
Vilket hon besvarade med att doppa sitt finger i Nutellan och sen dra det på min haka.
Jag vände mig om och kollade på dom andra som kollade på oss med stora ögon.
"What the fuck?!" utbrast Zayn
"Just an ordinary movienight with us" sa Emma och torkade sig på näsan.
"Exactly" sa jag och la armarna om henne.
Så där jag.
Men hinner inte skriva något långt här under för jag ska äta nu.
Och jag ska verkligen försöka uppdaera bra igen.
They don't know about us - del 20
2012-11-01 //
12:31:00 //
They don't know about us - avslutad
"Fan, fan, fan!" skriker jag och gräver ner fingarna i marken.
Fan, jag har strulat till det riktigt nu.
Emmas perspektiv
"Louis I'm starting to ge worried" klagade jag och gick fram och tillbaka i rummet.
"I'm sure she is fine, Harry is on his way over and together we all will talk about it" sa Louis och försökte lugna mig.
Det gick inte, alla var här och hade försökt lugnat mig hela dagen.
Och just som Louis avslutat meningen knackade det på dörren och sen öppnades den.
Alla kollade hoppfullt bort mot dörren för att se om det var Harry eller Karolina som kommit.
Till allas besvikelse syntes Harrys lockiga kalufs snart runt hörnet.
"Still nothing?" frågade han och satte sig ner bredvid Zayn
"Nope, nothing" bekräftade jag.
"How could she just disappear?" frågade Danielle och lutade huvudet mot Liams axel
"I don't know" sa jag frustrerat och började gå fram och tillbaka snabbare.
"Try to call her again" föreslog Niall
Jag tog upp mobilen ur ficka och tröck vant in nummret, tonerna gick fram och jag var precis påväg att lägga på när det sprakade till i telefonen.
"Kar?" frågade jag
Jag fick inger svar men jag hörde hur någon andades.
"Kar jag hör dig, svara mig!" sa jag lite högre
"Vad vill du att jag ska säga?" man hörde tydligt att hon hade gråtit
"Vart du är, varför du försvann och när du kommer hem tillexempel" sa jag
Jag vela låta sur men det gick inte, inte när jag visste att hon hade det så jobbigt som hon verkade ha det nu.
"Jag är själv på en äng, jag försvann för att jag gjort något hemskt och den sista frågan kan jag inte svara på" konstaterade hon och drog ett hackigt andetag.
"Kom hem snart jag saknar dig!" tårar började trängas bakom mina ögonlock.
"Det var inte ens tjugofyra timmar sen vi sågs Em" sa hon
"Jag vet, men det oroar mig att du bara försvinner sådär" sa jag
"Allt jag behövde var lite tid för mig själv och tänka"
"Kom hem snart" nu rann den första tåren ner för kinden och vidare ner mot hakan.
"Jag är hemma innan midnatt jag lovar, älskar dig" och med dom orden klickade hon samtalet.
Jag tog ner mobilen från örat och satte mig ner i fotöljen, sen bara satt jag och stirrade rätt ut i luften.
"Where was she?" frågade Harry oroligt.
"Alone in a meadow" jag forsatte kolla rätt ut i luften.
"That doesn't say much" sa Zayn fundersamt.
"Sha said that she'll be home before midnight" jag kollade upp och mötte deras blickar.
"Did she tell you why she disappeard?" frågade Liam.
"No, she just said she did something horrible" i ögonvrån såg jag hur Harrys ögon spärrades upp.
"What did you do?" skrek jag och reste mig upp.
Allas blickar for mellan mig och Harry.
Min blick var naglad på Harry medans han kollade på allt annat än någon av oss.
"I reapeat, what did you do?" sen här gången skrek jag inte men min röst var ändå ganska hög.
Han öppnade munnen för att säga något, men det ar inte hans röst som fyllde rummet.
"He didn't do anything, it was me who did something"
Vi alla vände oss och kollade mot dörröppningen, där stod Karolina i gårdagenskläder och var smutsig om ben och armar.
Skorna höll hon i handen och fötterna var smutsiga så dom hade hon tydligen gått utan.
"Karolina" utbrast jag och störtade fram för att krama om henne.
Får fort vi lagt armarna om varandra började tårarna rinna igen.
"Försvinn aldrig sådär igen" hulkade jag fram
"Jag lovar"
Flera andra armar lades om oss och snart stod vi alla i en ena stor kruppkram.
Karolinas perspektiv
"Jag går upp och fixar mig" sa jag när vi släppt varandra.
Emma nickade och sen vände jag ryggen till dom och gick bort mot trappan och upp för den.
När jag kom in i badrummet kollade jag mig i spegeln och mötte en hemsk syn.
Mitt smink hade runnit längst hela ansiktet och jag hade svart ränder över kinderna.
När jag tvättat bort sminker drog jag direkt av mig dom smutsiga kläderna och hoppade in i duschen.
Där stod jag länge och bara njöt av det varma vattnet.
Sen virade jag en handduk runt kroppen och en runt håret och öppnade dörren till rummet.
Där ute satt Harry och kollade på mina foton som prydde väggen vid min säng.
Jag harklade mig tyst så jag fick hans fokus.
"Was it something special you wanted?" frågade jag besvärat och drog åt handduken hårdare.
"We need to talk about what happened" sa han och reste sig och gick närmare
"No we don't, nothing happened" sa jag
"Yes it did Kar" sa han ledsamt
"I know, but I want to pretend like nothing happened" sa jag och bet mig i läppen.
"So you want me to pretend like I haven't done anything with you at all, you just want us to go back to normal" han lät irriterad på rösten men ögonen var ledsna.
"Yeah kinda, I mean I have a boyfriend Harry." började jag
"I know, and he deserves better than you" med dom orden lämnade Harry mig ensam.
Jag stod bara kvar och lyssnade på hans steg ner för trappan och vidare, strax efter hörde man en dörr smällas igen så förmodligen gick han härifrån.
Jag drog på mig underkläder, onepiece och ett par tjock strumpor sen gick jag ut på balkongen och kollade ut.
Där efter gatan såg man Harry gå.
Precis som jag kollade mot honom vände han sig om och kollade rakt på mig.
Några sekunder hade vi ögonkontakt innan han vände bort blicken.
Men på dom sekunderna såg jag att han var ledsen, och det var jag som gjort honom ledsen.
Del 20
Del 20
Woop woop!
Närå men, imorgon åker jag till London och har gjort iallafall ett tidsinställt inlägg till er.
Vi får se om jag hinner skriva två, men ett får ni iallafall.
Hoppas ni gillade delen.
They don't know about us - del 19
2012-10-27 //
17:46:00 //
They don't know about us - avslutad
Men när vi äntligen betalat för våra grejer gick vi ut ur butiken och kollade sen på varandra.
"Fortsätta shoppa?" sa vi i munnen på varandra.
Båda skrattade innan vi tog armkrok och gick iväg mot nästa butik.
Emmas perspektiv
"Är du klar snart?" ropade jag till Karolina som stod inne på badrummet och sminkade sig.
"Japp ska bara sätta upp håret" svarade hon
Det var nämligen så att vi skulle ut och festa med killarna.
Dom sa att vi skulle fira att jag och Karolina snart varit här i tre veckor, men så var det nog inte riktigt.
När vi varit fans hade vi ju läst att killarna gillade och festa.
"Så, nu kan vi dra" Karolina kom ut ur badrummet.
Tillsammans gick vi ner för trappen och ut i hallen, jag tog på mig ett bar svart klackskor som matchade min klänning medans Karro tog sina slitna converse.
Till det hade hon shorts och en kortärmad blus, så typiskt hon.
Vi bestämde oss efter många om och men att ta jackor, visst vi skulle få betala för att hänga dom i garderoben med det skulle bli så mycket bättre när vi ska gå hem.
"Dom skulle möta oss utanför Starbucks va?" frågade jag Kar
"Det var så dom sa ja, och så skulle Danielle med" mumlade hon.
"Vad är det med dig idag?" frågade jag henne
"Va?" hon kollade upp från mobilen.
"Du har varit typ helt off hela dagen" sa jag
"Jaha, det är bara det att Max inte svarar på mina sms" försklarade hon ledsamt
"Jag är säker på att han bara har slut på batteri, han kommer snart svara ska du se" jag försökte trösta henne så gott jag kunde.
"Tack Em, tack för att d alltid finns där" sa hon och log
"Alltid, det vet du"
Men sanningen är att jag inte alls trodde det var så som jag sa, jag tror nämlligen Max satt och läste hennes sms och sen sket i att svara.
Längre han jag inte tänka för Karolina skrek till och sekunden efter kände jag hur någon hoppade på mig bakifrån.
"Niall, omg! You scared the shit out of me" sa Karolina förfärat.
Jag hörde hur Louis skrattade bakom mig så jag chansade att det var han som hoppat på mig.
"Louis, that wasn't fun!" sa jag och slog till honom på armen.
Han ryckte på axlarna och sprang sen fram till dom andra som stod vid Starbucks.
När vi kom fram till dom kramade vi också om dom innan vi började gå till klubben.
*
"To Em and Kar" sa Louis och höjde sitt glas.
Han sluddrade lite när han pratade, inte så konstigt med tanke på hur mycket han hade druckit.
Egentligen var det inte många av oss som var nyktra.
Liam hade inte druckit så mycket och inte Danielle heller.
Vi andra hade nog fått i oss ett antal drinkar, speciellt Louis, Karolina och Harry.
Karolina var inte den som drack mycket i vanliga fall, men jag tror det här med Max har fått en dålig effekt på henne.
"C'mon I wanna dance" skrek Karro för att överrösta musiken.
Sen drog hon iväg med Harry ut på dansgolvet, igen.
"Me too!" skrek Louis och drog med mig.
Vi dansade nära och länge, när det helt plötsligt bytte till en långsam låt kollade jag och Louis på varandra.
Efter ett tag greppade han om min midja och drog mig nära.
Jag lutade mitt huvud mot hans bröstkorg och lade armarna om hans nacke.
Vi stod så hela låten och när han sen släppte taget om mig blev jag lite ledsen, jag hade gärna kunnat stå så längre.
Tillsammans gick vi tillbaka till baren där Liam, Danielle och Niall satt.
Jag kollade mig om i rummet och såg Zayn stå och prata med en tjej, men jag kunde inte se Karro och Harry någonstans.
"Guys, have you seen Harry and Kar?" frågade jag dom andra.
"Last time I saw them they kissed on the dancefloor"sa Danielle.
Oh shit!
"I saw they leave like five minutes ago" sa Niall
"Oh snap, that's not good" jag blev riktigt irriterad på Karolina nu.
"Why not? I think they are cute together" sa Danielle, Liam och Niall höll med.
"That's not the thing, the thing is the Kar has a boyfriend in Sweden" förklarade jag
Dom blev helt klart chockade av det.
"Why haven't she told us?" frågade Niall.
"I dont know" svarade jag ärligt.
"But she is with Harry right now, thats not good" sa Louis
"No shit, you think?!" utbrast jag
Karolinas perspektiv
När jag vaknar nästa morgon är det första jag märker att det inte är mina lakan.
Chockat sätter jag mig upp och kollar mig omkring.
Jag befinner mig i ett typisk killrum, det är blå/ gråa väggar, en säng och en garderob.
Det finns några affischer på väggen och några tavlor, men det är nästan allt.
Jag ställer mig upp och märker snabbt att jag inte har några kläder på mig, jag bler genast lite orolig.
Snabbt kollar jag igenom hela rummet efter mina kläder och hittar dom i en hög vid dörren.
Jag går fram till dom och drar på mig dom.
Sen kollar jag mig omkring i rummet och hittar ett anteckings block på golvet.
Jag tar upp det och skriver ett litet meddelande.
Sorry about this, it was a mistake.
Please forget it!
När jag ska lägga tillbaka det ser jag att det står något på andra sidan.
Och nyfiken som jag är väder jag blad och kollar vad det är.
Där står en text, en låt text.
Jag läser igenom den och inser till förfäran att der är texten till Live while we're young, killarnas låt.
Snabbt lägger jag ner blocket och går fram till sängen och lyfter på täcket.
Där under ligger ingen mindre än Harry med lockarna överallt, naken.
Förfärat släpper jag täcket och backar mot dörren, jag rycker i handtaget men dörren vill inte gå upp.
Jag var ju inte direkt tyst så Harry började röra på sig.
Precis när jag fick upp låset öppnade Harry ögonen och kollade rakt på mig.
Jag röck up dörren och sprang ut till hallen, där plockade jag upp mina skro i handen och jackan i den andra.
Sen springer jag ut ur lägenheten och ut på gatan.
Där går jag bara omkring tills jag kommer till en park med en skogsdunge i hörnet.
Snabbt går jag dit och tränger mig in i dungen.
Efter en liten bit särar träden och buskarna på sig och det blir som en liten äng i mitten.
Där sätter jag mig ner lutad mot ett träd.
Då börjar tårarna komma, dom forsar ner över min kinder.
"Fan, fan, fan!" skriker jag och gräver ner fingarna i marken.
Fan, jag har strulat till det riktigt nu.
Del 19
Del 19
Hoppas ni gillar delen!
Där har ni så det smakar, där hände de allt något.
Och jag vet att jag precis gjorde mig själv otrogen (något jag aldrig skulle göra på riktigt) men nu blev det så.
Det här var planerat från början men jag behövde en uppbyggnat till det.
Hoppas verkligen ni gillade delen.
They don't know about us - del 18
2012-10-24 //
22:27:00 //
They don't know about us - avslutad
Karolina började skratta och skrika sammtidigt som hon försökte ta sig loss från Louis grepp.
"EMMA IS ALSO TICKLISH!" skrek hon.
Och helt plötsligt var det alla mot mig.
(Klänningen och shortsen, skit i att det står Hollister på shortsen)
Emmas perspektiv
"Vad tycker du om den här då?" jag vände mig om och kollade efter Karro men insåg till min förfäran att hon inte var där.
Istället stog där en tjej i tjugofem års åldern och stirrade konstigt på mig.
Antagligen för att jag pratat på svenska.
Jag greppade klänningen jag tänkt visa Kar och gick med snabba steg därifrån.
Lite längre bort i affären såg jag Karolina stå och kolla på shorts, självklart.
"Vafan Kar!" utbrast jag och slog till henne lätt på handen när jag kom fram till henne.
"Vadå?" frågade hon oförstående.
"Jag trodde du stod kvar bakom mig, så jag pratade med dig" jag tänkte tillbaka på tjejens min när jag vänt mig om.
Karolina började skratta så mycket så hon nästan var tvungen att lägga sig ner.
"Du... du pratade.. med en främling" stammade hon fram mellan skrattattackerna.
"Det är ditt fel ju!" hon slutade inte skratta
"Det jag skulle fråga dig om var vad du tyckte om den här klänningen?!" jag höll upp den så hon skulle kunna se hela.
Klänningen var svart med knappar där fram och kjoldelen var längre där bak.
"Emma den är jätte fin, totally you!" svarade hon efter att ha granskat den ett tag.
"Så jag ska prova den?" frågade jag
"Absolut! Och nu när du ändå är här, vad tycker du om dom här shortsen?" frågade hon.
Hon häll upp ett par mörkblåa shorts med virkat på bakfickorna.
"Det är shorts och alla shorts är snygga på dig" svarade jag
"Tack för den, tror jag" hon tog shortsen i handen och började på mot provhytterna.
"Alltså du passar ju utmärkt i shorts, men du köper nästan alltid sånna, blir du aldrig trött på det?" frågade jag försiktigt
"Näe, jag är inte mycket för klänningar och kjolar jag har alltid varit en shorts tjej" svarade hon med en enkel axelryckning.
Vi gick in i ett varsin provhytt bredvid varandra, jag drog av mig kläderna och på med klänningen.
Den satt perfekt precis som jag hoppats.
Först snurrade jag några varv och kollade hur den satt där bak också innan jag drog av mig den och satte på mig mina vanliga kläder.
Karolina stod inte utanför provhytterna och hon var inte i sin heller.
Jag gick ut i butiken och kollade mig omkring, och lite längre in såg jag henne... vid kjolar?!
Jag små sprang fram till henne och stirrade på henne med stora ögon.
Hon hade fortfarande inte märkt mig så jag fortfatte stå och stirra.
När hon tillslut vände sig om och såg mig gav hon ifrån sig ett jätte högt vrål.
Kassörskan kollade surt på oss så vi tystnade snabbt.
Jag var tvungen att bita mig i läppen för att inte börja skratta.
"En kjol?!" utbrast jag förvånat.
"Ja du kommenterade det förut, och när jag gick omkring och kollade hittade jag den här" hon höll upp en blommig högmidje kjol.
"Den är jätte gullig, typiskt dig Kar" sa jag och nöp henne i kinderna.
"Så min stil är 'gullig" hon gjorde citat tecken med fingrarna när hon sa ordet gulligt.
"Ja asså, köper du kjolar eller klänningar är som gulliga." började jag
Vi började gå mot kassan medans vi fortsatte prata.
"Men om du köper jeans och en tröja, kan det vara tufft och lite modernt" jag jag fundersamt "Fattar du?" var jag tvungen att lägga till.
"Klart jag gör, det är ju min stil" hon skrattade och ställde sig i kön.
Den var inte lång, men tjejen längst fram hade köpta ganska många grejer så det tog lite tid.
Men när vi äntligen betalat för våra grejer gick vi ut ur butiken och kollade sen på varandra.
"Fortsätta shoppa?" sa vi i munnen på varandra.
Båda skrattade innan vi tog armkrok och gick iväg mot nästa butik.
Del 18
Del 18
Jag vet att delen inte är lång alls.
Men jag har haft mycket läxor och prov den här veckan så jag har försökt uppdatera så bra som möjligt.
Jag frågade en om dom kunde skriva ett gäst inlägg me´n hon hade också mycket prov.
Det burkar vara så nu innan höst lovet.
Men här får ni en liten del.
Och nu är jag läxfri så nu blir det bra uppdatering igen! :D
Snälla ni som läser, snälla kommentera.
Det är inte kul att sitta i över en timme och skriva på en del och hoppas att ni ska gilla det, och sen kommenterar ni inte.
Förlåt mig, men det känns lite otacksamt!
Ni behöver inte kommentera varje gång, men ni kommenterar aldrig nu.
Några av er kommenterade förut, men nu har ni slutat och när jag frågar skyller ni på något som att mobilen hakar upp sig.
Men ska jag vara ärlig känns det skit att skriva en del när ni inte ens bryr er tillräckligt mycket att kommentera!
Det tar typ två minuter att kommentera, så snälla!
Hoppas delen var bra fast den var kort!
They don't know about us - del 17
2012-10-21 //
20:44:00 //
They don't know about us - avslutad
"Kan vi glömma det här?" frågade jag
"Mer än gärna" hon kramade om mig igen.
Nu var allt som det ska vara igen.
Emmas perspektiv
Idag var en sån där dag då det var så varmt så man inte orkade göra någonting.
Så jag och Karro var på baksidan och gjorde... ja ingentiing.
Eller jo Karro gjorde något, hon stod och trixade med fotbollen.
Vilket hon hade gjort no i snart en halvtimme.
"Kan du inte sluta med det där?" frågade jag
"Varför då?" frågade hon tillbaka, och undertiden slutade hon inte trixa.
"För vi kan väl göra något tillsammans" förslog jag
"Kom och va med du också då, vi kan köra stegen" självklart skulle hon föreslå något med fotboll, det var ju typ det ända hon gjorde på sommaren.
"Sen kanske" svarade jag bara
Jag tog upp mobilen och gick in på twitter, jag bläddrade runt bland en massa tweets och RT:ade några och gillade några men inget jätte interessant att läsa.
Jag klickade på tweet rutan och började genast skriva in något, när det var klart läste jag igenom det och tröck sen på tweeta.
Efter det bestämde jag mig för att faktiskt köra stegen med Karro.
När hon såg att jag reste mig och gick emot henne fick hon ett stort leende på läpparna och slutade kicka bollen.
"Så du bestämde dig för att vara med ändå" det var mer en bekräftelse än en fråga.
Jag bara nickade som svar innan jag ställde mig mittemot henne.
Hon kickade bollen med foten och sen var det min tur.
En gång, två gånger, tre gånger och så vidare, det blev bara fler och fler.
När jag tillslut misslyckades skrattade Karro åt mig sura min men envis som jag var lyfte jag upp bollen igen och började om.
En, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nia, tio, elva och tolv.
"Ha! Jag klarade det!" skrek jag och gjorde en liten segerdans.
"Okej igen?" hon blinkade mot mig
"Challenge accepted" jag blinkade tillbaka.
Redan efter några minuter var jag svettig så jag drog av mig tröjan och spelade i bikiniöverdel och shorts, Kar hade tvärtom, en bikiniunderdel och en t-shirt med någon pokémon på.
"Duktigt, men kan du dribbla förbi mig?" hon kaxade lite på låtsas.
"Alltid Kar" jag lade bollen perfekt framför fötterna och drobblade mig sen frammåt mot henne.
Men när jag skulle skjuta en tunnel försvann plötsligt bollen för mig, jag vände mig om och såg Karro stå där med bollen vid sina fötter.
"Alltid va?!" hon skrattade lite och började sen dribbla mot mig.
Skillnaden mellan oss var att hon lyckades dribbla förbi mig.
"Det där kan jag också, låt mig försöka igen" jag tog bollen ifrån na och gick och ställde mig mittemot henne igen.
Jag dribblade mig frammåt igen och den här gången lyckades jag dribbla förbi henne.
I ren lycka började jag hoppa runt på hela bakgården och göra något som skulle likna en dans, men det såg nog inte riktigt ut så.
Inte med tanke på hur mycket Kar skrattade åt mig.
"What the heck was that" utbrast någon bakom mig.
Jag blev så sjukt rädd så jag skrek rakt ut och hoppade säkert två meter upp i luften.
Bakom mig stod tre killar och skrattade så mycket så dom häll på att ramla.
"That wasn't fun at all" jag försökte låta arg, men jag vet inte hur det gick.
"It was actually" sa Niall
"So Kar is it now we are gonna se your football skills?" frågade Harry
"I donno, mabye" svarade hon
"Let me see what you've got" det var Louis som utmanade Karolina.
"Bring it on" sa hon och skrattade
Louis klättrade över staketet och gick och ställde sig där jag nyss stod, jag kastade bollen till honom och han lade den tillrätta.
Han sprang mot Karro med bollen dribblandes mellan fötterna, och när Kar stoppade honom och tog bollen av honom föll han framlänges av förvåning.
"You are cheating!" skrek han när han rest sig upp.
"Nope" svarade Karro och log.
"Yes you do, you are cheating!" Louis verkade inte ge sig riktigt.
"Face it Lou, you lost" sa jag
"Against a girl" lade Harry till
"Are you saying that girls can't play football?" frågade Karro.
Hon lade på en bitching attityd som direkt fick Harry att bli llite osäker.
"Erm no.. just.. erm, just..." stammade han fram
"I'm kidding with you" skrattade Karro fram.
"You little rat" Harry hoppade över staketet och sprang fram mot Karro.
När hon märkte det slutade hon skratta och började springa runt, allt för att komma ifrån Harry.
Det tog stopp när Louis tog tag i henne och höll fast henne.
"Let go of me" skrek hon
Man såg paniken komma ju närmare Harry kom.
"You know she is very ticklish" sa jag
Om blickar kunde döda hade jag legat stendöd på marken just nu, för den blicken Kar gav mig var inte trevlig.
"Thanks Em" sa Harry och satte händerna i sidorna på Karolina.
Karolina började skratta och skrika sammtidigt som hon försökte ta sig loss från Louis grepp.
"EMMA IS ALSO TICKLISH!" skrek hon.
Och helt plötsligt var det alla mot mig.
Del 17
Del 17
Delen skulle ha blivit längre egetnligen, men just nu har jag verkligen ingen skrivarlust alls.
Har suttit med den här lilla delen i över en timme nu.
Så nu ger jag upp.
Hoppas det går bra ändå!
They don't know about us - del 16
2012-10-18 //
18:24:00 //
They don't know about us - avslutad
"I'm sure it tastes good" sa jag.
Vi ställde fram alla cupcakes vi gjort på ett fat på bordet innan vi satte oss vid bordet och började äta, vi ropade även ner Karolina.
Karolinas perspektiv
"Ska du ha mer?" Emma kollade undrande på mig och sen ner på tacopajen hon hade gjort.
"Nej tack, ta det sista du" sa jag och drack lite av mitt vatten.
"Kom igen Karro, du måste äta." sa Emma.
Emma kollade nu lite mer oroligt på mig än undrande.
"Jag vet och är mätt" svarade jag bestämt.
"Det tvivlar jag starkt på Kar" sa hon
"Men nej, jag är helt proppmätt" för att visa gled jag ner på stolen och spände ut magen.
"Jag tror dig fortfarande inte" med det sagt tog hon lite tacopaj och lade på mig tallrik.
"Jag vill inte ha ju" sa jag med lite högre röst och la tillbaka tacopajen i formen.
När hon tänkte lägga tillbaka pajen på min tallrik så allt hamnade på bordet.
"Du måste förfan äta Karolina, din mamma gav mig ansvaret att få dig att äta riktigt igen!" Emma hade nu höjt rösten ganska rejält.
"Jag vet! Men jag kan inte äta mer just nu!" nu höjde även jag min röst.
"Det säger du varje gång men sen efter en halvtimme börjar du små äta för du är du hungrig igen!" skrek Emma
Då fick jag nog, jag ställde mig upp och skrek för full hals.
"Du tror jag har det så jävla enkelt! Att jag är smal, har snygg kroppsform och allt det där ni säger, men det är så jävla svårt Emma! Du fattar inte ett dugg!"
Jag såg hur Emma tog in allt det jag hade sagt.
I bakgrunden kunde jag höra hur en dörr öppnades och stängdes och låga rösten, men det brusade i örat sen jag skrek på Emma så jag orkade inte bry mig.
Emma reste sig upp och gick mot mig så jag backade bakåt mot vardagsrummet.
"Berätta för mig då! Berätta vad som är så jävla svårt med att vara smal, perfekt, snygg och alla killars dröm! Berätta vad som är svårt med det!" Emma skrek på mig.
Vi har nog aldrig bråkat såhär mycket på dom fyra år vi känt varandra.
Det började tåras i ögon men jag orkade inte bry mig, dom fick rinna ner för mina kinder.
"Det som är så jävla svårt är att gå varje dag och inte veta om man duger eller inte! Att inte veta om nån kommer mobba en och kalla en fula saker för att man är smal" jag vände mig och och sprang ifrån henne.
På vägen till trappan såg jag att alla killarna och Danielle stod i hallen och kollade på oss, jag orkade inte med det här så med snabba steg var jag uppe för trappan och inne på badrummet.
Jag satte mig ner och lutade mig mot badkarskanten.
Frustrerat slog jag handen i golvet, vilket inte gjorde saken bättre men smärtan fick mig att tänka på annat ett tag.
Då kom den där tanken jag haft så många gånger men aldrig förverkligat.
Skulle jag göra det den här gången?
Emmas perspektiv
"Det som är så jävla svårt är att gå varje dag och inte veta om man duger eller inte! Att inte veta om nån kommer mobba en och kalla en fula saker för att man är smal"
Orden träffade mig som en blixt från klar himmel, självklart visste jag att hon hade haft det tufft med sin vikt.
Men aldrig hade jag trott att hon mått så dåligt över det som hon fakitskt gjorde.
Jag hade alltid trott hon var ganska öppen med hur hon mådde men jag hade fel.
På några sekunder hade hon vänt sig om och sprungit därifrån, och där stod jag kvar som den största idioten någonsin.
Irriterat gick jag in i köket och tog upp den förbannade tacopajen och kastade ner den i golvet.
"Allt är ditt fel, fattar du det?" att skrika på pajen skulle nog inte hjälpa men jag var så irriterad.
Näst på tur att åka i golvet var tallrikarna, dom gick sönder så det flög skärvor överallt.
Sen slog jag mig ner lutat mot 'bar'diskarna, då började tårarna komma men jag hade ingen ork att hålla emot dom så dom fick strömma fritt.
"I guess this is not so good opportunity" jag kollade upp och såg att killarna stod i dörröppningen.
"Ehm no, but come in. Or wait we can go to the livingroom" jag hoppade över tallriksskärvorna och gick sen men snabba steg in i vardagsrummet.
Killarna kom efter mig och satte sig ner.
"What was that all about?" frågade Harry lite försiktigt.
Liam slog till honom på armen och gav honom en blick som sa allt.
"A little arguement about her health, that's all" svarade jag enkelt.
"On you it seems like you have had this argue before" gissade Zayn
"We have, but not as bad as this" erkände jag
Efter det vilade en pinsam tystnad i luften och ingen sa någonting på en lång stund.
"I'm gonna go up and see how it goes for Dani to talk to Kar" sa Harry och reste sig upp.
"Is Dani with you? frågade jag för att få igång ett samtal.
"Yeah, but she decided to go after Kar" sa Zayn
Jag mm:ade till svar och återigen vilade den pinsamma tystnaden över oss.
Efter vad som kändes som en evighet hördes steg i trappan och runt hörnet kom två personer.
Danielle och Harry.
"How was she?" fråagde jag oroligt.
"Kind of broken, she didn't tell me what happened but still you could see that she was broken" Danielles ord gjorde så jag blev ännu mer orolig.
En hemsk tanke slog mig och jag reste mig snabbt upp från fotöljen och sprang upp för trappan.
Karolina var itne i sovrummet så jag började banka på badrumsdörren.
"I told you to go away Danielle" sa hon, man hörde på rösten att hon grät.
"Det är inte Danielle" svarade jag tyst
Det blev tyst innefrån badrummet det ända man hörde var hennes snyftingar och andetag.
"Vad vill du?" hon utalade orden hårt.
"Karro jag är så ledsen. Jag vet att jag inte borde pressa dig till att äta, men jag vill inte se dig försvinna som du gjorde förut" jag pratdae rätt ur hjärtat.
Innefrån badrummet hördes en suck och sen en duns, jag förmodar att hon satte sig ner.
Jag stod kvar utanför och bad om alla ursäkter jag kunde komma på, när ingenting verkade funkgera gav jag úpp och gick ner igen.
Killarna och Danielle satt fortfarande kvar i vardagsrummet när jag kom ner.
Dom kollade på mig med hoppfulla blickar.
"She wont talk to me" sa jag ohc satte mig enr och begravde huvudet i händerna.
Tårarna började rinna igen och jag gjorde ingenting för att hindra do.
Minuter passerade och jag började förlora hoppet på att hon skulle prata med mig.
"Jag ska också be om ursäkt" jag vände mig om och såg Karolina stå och kolla på mig med rödgråtna ögon.
Jag reste mig upp och gick mot henne och ofamna na i en kram.
"Förlåt mig, förlåt, förlåt, förlåt jag skulle aldrig tvingat dig sås om jag gjorde" bad jag
"Det är lugnt, jag ska också be om förlåtesle. Jag vet att du bara vill hjälpa mig" sa hon och visade ett litet leende.
"Kan vi glömma det här?" frågade jag
"Mer än gärna" hon kramade om mig igen.
Nu var allt som det ska vara igen.
Del 16
Del 16
Believe it or not, men vi är redan på del 16.
Har suttit och skrivit på den här delen ganska länge, men jga har alltid fått något hinder så jag aldrig kunnat skriva klart den.
Men nu äntligen är den klar.
Jag vet att det kom oväntat men det är för att jag tycker det varit halv mesiga delar nu, och jag vet att dom blev vänner snabbt.
Men jag har en plan för allt... nästan!
They don't know about us - del 15
2012-10-16 //
21:37:00 //
They don't know about us - avslutad
"Hur var dagen med Louis?" frågade hon när jag började dra av mig shortsen för att hoppa i mjukisar.
"Helt perfekt, absolut perfekt" hela jag strålade nog av lycka just nu.
Jag började förstå varför Louis varit min favorit när jag var en Directioner, han hade det där extra.
Emmas perspektiv
Frustrerat la jag undan mobilen och tröck ner huvudet i kudden.
"Jag tror inte det där är bättre Emma" hördes Karolinas hesa röst
"Men jag har såååå tråkigt" klagade jag med lyfte inte huvudet från kudden.
"Men hör av dig till nån då?" sa hon och sörplade lite på sitt te.
"Som vem?"
"Va?" frågade hon
"Som vem?" sa jag igen, den här gången lyfte jag på huvudet typ två millimeter från kudden.
"Typ Danielle, Louis eller nån annan av killarna." sa hon
"Danielle jobbar" jag vred på huvudet så jag nu kollade på Karolina
"Killarna då?" frågade hon med näsan i sin egen mobil.
"Dom har jag ingen aning om vad dom gör" svarade jag ärligt.
"Jag vet att dom inte gör något, för Zayn tweetade för typ fem minuter sen." sa hon och log mot mig "Hör av dig till dom" sa hon sen bestämt.
"Men jag vill inte lämna dig ensam" slingrade jag mig lite, sanningen var att jag inte orkade göra något.
"Kom igen jag är arton år, och om du nu inte vill lämna mig så var här" sa hon.
Fan att hon alltid skulle ha en lösning för allt.
"Visst jag hör av mig till dom" jag visade ett fake leende mot Karro.
Jag tog upp min mobil igen och började gå igenom min kontakter, tillslut hittade jag rätt och tröck snabbt på ring.
Tonerna gick ett tag innan det sprakade till.
"Louis speaking"
"Hi Louis, it's Emma" sa jag
"Oh hi Emma" han verkade faktiskt lite överraskad.
"Do you and the guys want to come over and do something?" jag bet mig lite löst i läppen och hoppades på ett ja.
"Yeah sure, that would be fun" sa han "Just gonna check with the lads"
Man hörde att han pratade men han hade nog lagt en hand över mikrofonen för man hörde inte riktigt.
"They are in, but one question. Is Karro still sick?" frågade han
"A little, but she won't infect you" ljög jag.
Visst Karro hade blivit bättre men hon var fortfarande inte frisk, men hon smittades inte iallafall.
"We'll be over in ten" efter det klickades samtalet.
"Säger inte folk här hejdå?" röt jag irriterat.
"Nej jag vet, dom klickar en hela tiden. Man ba: here I am like a potato and want's to say goodbye" sa Karro och skrattade.
"Du är ingen potato" sa jag och stirrade på henne.
"Det sa jag aldrig heller" hon blinkade åt mig och riktade sig sen mot mobilen igen.
"Vem är det som är så viktig?" frågade jag nyfiket.
"Mamma och Max" hon slet inte blicken från mobilen.
"Max? Gjorde inte ni slut?" frågade jag förvånat
"Ehm... nej vi tog en paus, i två dagar" sa hon och log sådär fånigt.
"Säg till om han är dum så slår jag in näsan på honom" sa jag och slog ett låtsas slag i luften.
Hon skrattade bara och skakade på huvudet.
"Jag är seriös Kar, om han inte är snäll mot dig slår jag honom" jag kollade på henne med en seriös blick.
"Tack Em, men han verkar ganska seriös med oss nu" hon log ett sånt där fånigt lycklige leende igen.
"Bra de" svarade jag.
Efter det blev båda två lika osociala igen och började hålla på med mobilerna, och det gjorde vå ända tills det plingade på dörren.
Jag for som en raket ner för trappan och ut i hallen och bokstavligen slet upp dörren.
Utanför stod fyra väldigt chockade killar och kollade lite skrämt på mig.
"What?" sa jag när dom fortsatte kolla på mig.
"Nothing, that was just normal" sa Louis och gick in i hallen med dom andra tre efter sig, nej vänta tre?
"Wheres Liam?" frågade jag
"He is looking at Dani's practice" sa Harry
När vi alla senare satt i vardagsrummet höll alla på med mobilerna och var osociala.
"C'mon, is we are just gonna play with our phones I could just have spent time with Kar" jag lade där med ner min mobil på bordet.
"I heard you" hördes den hesa rösten uppifrån.
Killarna skrattade åt henne och mig då.
"Okey Mrs.NoPhone, what are we gonna do?" frågade Zayn
"No idéa, but something that does not include electronic" dom la ner sina mobiler i sina fickor och kollade på mig.
"We can... bake cupcakes!" utbrast jag glatt
"Yes!" skrek Niall och hoppade upp och ner.
"Sorry Em, it's electric in a electric mixer" sa Karolina som tittade runt hörnet.
"You are so annoying Karro, can you go" jag kastade en av soffkuddarna mot henne men den kom inte ens halvvägs.
"Chill out, I'm just gonna get some more tea" hon lipade mot mig innan hon vände sig om och gick in i köket.
"Didn't you said she was better?" frågade Zayn
"She is, but she doesn't want to get out of bed. So she looks like a monster" svarade jag
"I can still hear you" ropade Karro från köket. "And that wasn't nice troll face" sa hon och kom in i vardagsrummet.
"Get your tea and go" jag gav henne onda ögat.
"Already got my tea" hon höll upp en av sina mustasch muggar "But I think I'm gonna stay down here with you" hon log och blinkade mot mig.
"So now you can get out of bed when we have guests, but you can't get out of bed and watch tv with me?" sa jag och spelade irriterad.
"Exactly" hon skrattade lite innan hon behövde hosta.
"Before I forget, nice mug" sa Louis.
"Haha thanks, I got like six of them in different colours" sa hon
"Why so many?" frågagde Harry
"It's different mustasches on them, my friends used to love to give me mustasche thing on my birthday" sa hon och log åt minnet.
"So you got many mustasch things" konstaterade Zayn
"Yep Emma can say what I have cause I'm gonna hit the shower" med dom orden lämnade hon rummet.
"She has got six mugs, a t-shirt, rings, necklace and some fake tattoos" jag skrattade åt hur roligt det var varje gång hon öppnade våra mustasch paket.
Killarna skrattade åt det, men Niall var den första som öppnade munnen efter det.
"Are we gonna bake cupcakes or not?
*
"Done!" utropade jag och höll upp min nydekorerade cupcake.
"How can you get them to look that nice?" sa Zayn irriterat och la ner sin cupcake igen.
"My is kinda pretty" sa Harry stolt och höll upp sin.
"All you have done is put very little frosting on the top, look at hers" sa Niall
"Mine isn't that pretty anymore" sa Harry när han kollade på mig.
"I'm sure it tastes good" sa jag.
Vi ställde fram alla cupcakes vi gjort på ett fat på bordet innan vi satte oss vid bordet och började äta, vi ropade även ner Karolina.
Del 15
Så vad tycker ni om novellen hittills?
Verkar den bra?
Den är ganska lik alla andra noveller just nu, men snart kommer en knorr.
Och ni får ingen ledtråd om vad det är, eller kanske lite senare.
Vi får se...
They don't know about us - del 14
2012-10-14 //
20:22:00 //
They don't know about us - avslutad
Vi kanske inte alltid kom överens, men vi var ju faktiskt syskon.
"That is so sweet" sa Liam och drog tillbaka mig till verkligheten.
"What can I say, we are close in my family" sa jag och skrattade, men inom mig gangde det av saknad.
Emmas perspektiv
Jag sprang runt som en förvirrad höna och försökte hitta rätt kläder.
Fanns det egentligen 'rätt' kläder när man ska på rundtur i London med en av världens stärsta stjärnor.
Svaret på den frågan är nog nej.
"Vad letar du efter?" hördes en hes och rasslig röst.
"Mitt rosa, vrikade linne" sa jag desperat och började leta i en av högarna i garderoben.
Hur det har kunnat blivit sån här oreda här efter en och en halv vecka kan jag inte förstå, speciellt eftersom Karro alltid vela ha sån ordning på allt.
"Kolla i lådan längst in, jag tror inte du har packat upp den än" hördes Karolinas hesa röst igen.
Jag gjorde som hon sa och kollade i den enda låda jag fortfarande in packat upp, och tror du inte att där högts upp låg den prydligt vikt.
Snabbt tog jag upp den och drog den över huvudet, sen gick jag ut till Karro.
"Duger jag?" frågade jag och vände mig mot henne.
"Han kommer inte kunna ta ögonen ifrån dig" sa hon och hostade.
"Och du är säker på att du kommer klara dig?" frågade jag
"Jag är ganska säker på att jag kan ligga i sängen hela dagen själv" fick hon fram innan hon bröt ut i en host attack.
Det var nämligen så att Karro lyckats dra på sig en förkylning.
Fråga mig inte hur hon lyckas såhär mitt i sommaren, men hon har alltis lyckats med det som andra inte kan.
"Då drar jag nu, och kom ihåg att det finns resten sen igår i kylen" sa jag och började gå mot trappan
Hon hm:ade till svar och slöt sen ögonen.
Nere tog jag på mig mina 'vita' converse och drog med mig min plånbok.
Låste dörren och började sen gå mot Starbucks där vi bestämt att vi skulle mötas.
Jag försökte minnas instruktionerna om hur man kom dit så bra som jag kom ihåg dom.
Louis hade sagt dom till mig i all hast igår innan jag och Karro gick hem från Danielle, och det var inte mycket av det han sagt som jag kommer ihåg.
Men något rätt måste jag väl ha gjort för där borta såg jag Starbucks logan.
Och under den stod en person lutat mot väggen med en mössa på huvudet, diskret.
"Wow I did not recognize you with that on your head" sa jag när jag kom fram till honom.
"I had to do something" svarade han och böjde sig ner för at krama mig, självklart kramade jag tillbaka.
"You know, next time you don't want to get recognized don't dress like that" sa jag och nickade menade mot hans kläder.
"Don't you like it?" frågade han och drog med mig i armen
"I do, but I'm pretty sure that every girl knows a typical Louis style" sa jag och blinkade.
"What is a typical Louis style then?" den här gången var det han som blinkade till mig.
"Exactly that you are wearing right now." sa jag "Red trousers, a white and blue striped t-shirt and braces" sa jag och log
"God job, you know me to well" sa han och skrattade.
Vi pratade på om allt mellan himmel och gjord tills Louis helt plötsligt stannade.
Från början märkte jag inte det utan fortsatte gå, men så fort jag märkte det vände jag och gick tillbaka.
Tillbaka till en skrattade Louis.
"Ha-ha, it wasn't that funny" jag slog till honom löst på armen
"Yes it was" sa han och reagerade inte på mitt slag alls.
Jag bara gjorde en sur grimas och kollade på honom med 'onda ögat'.
"Okey, it wasn't that fun" sa Louis och bet sig i läppen för att hålla tillbaka skrattet.
"Good" sa jag "Where are we going now?" frågade jag
"We are here" sa Louis och log
Jag kollade mig förvånat omkring och såg sen att vi stod alldeles framför London eye.
"Wow, it's... huge" jag hade inge ord på hur jag skulle beskriva det
"Hope you're not afraid of height cause we are going in it" sa han
"A little, but I don't know if I can afford it" sa jag ärligt.
För ärligt talat hade jag nog inte mer än trettio kronor, vilket ungefär är två pund.
"That's okey cause I'm paying" sa han och började dra mig mot det stora hjulet.
"No Louis, I can't let you" sa jag och stretade emot.
Vilket tydligen inte bekom honom det minsta för han fortsatte dra i mig, som om jag itne vägde något.
Hela tiden vi stod i kön försökte Louis övertala mig om att betala och tillslut gav jag med mig och vi gjorde en deal.
Han bjöd mig nu om jag bjöd honom på middag nån gång, som inte jag hade lagat.
För Karolina hade avskräckt honom från min matlagning.
Louis sa några charmiga ord till tjejen som gav oss biljetterna så vi fick en egen kúpe (kallas det så?)
Och sakta men säker började kúpen röra sig högre och högre upp, det gick ganska långsamt men ögonblicket högst upp avr helt klart värt det.
"Wow" var det ända jag fick fram "It's so beautiful"
"So are you" jag vände mig om och såg Louis stå och kolla på mig.
En lätt rodnad spred sig på mina kinder och jag vände mig om och kollade ut igen.
Långsamt gick jag fram mot glasväggen och nästan tröck näsan och hela ansiktet mot glaset.
Jag tog upp min mobil och knäppte några kort, sen satte jag mig ner på en av bänkarna som fanns där.
"Come, I want to take som photos" jag vinkade till mig Louis.
Vi knäppte en massa bilder, men en var min absoluta favorit.
På den bilder rynkade jag pannan och lipade medans Louis blåste upp kinderna och kollade i kors.
Jag gick in på bilder och fixade så jag hade den som bakgrundbild på låst skärm.
När vi åkt klart gick vi och satte oss på ett café i närheten, och även denna gång vela Louis betala.
Men den här gången vann jag och betalade mitt eget fika.
Som bestod av en kladdkaka med grädde och en cola, mums!
Vi fortsatte runt hela London och kollade runt på massa grejer, inget som kostade pengar.
Och när det började skymma stod jag och Louis utanför min dörr och pratade.
Jag vela verkligen inte att den här dagen skulle ta slut.
"I had really fun today" sa jag
"Me too, let's do this again soon" sa han
"Absolutley" log jag
Han lutade sig fram och kramade om mig.
Mitt i kramen kände jag ett par fjäderlätta läppar mot min kind, och genast fick jag världens leende på läpparna.
"Bye Em" sa han och släppte mig.
"Bye Louis" och med det stängde jag dörren och gick in.
Karolina låg fortfarande i sängen när jag kom upp, hon såg lot piggare ut än i morse.
"Hur var dagen med Louis?" frågade hon när jag började dra av mig shortsen för att hoppa i mjukisar.
"Helt perfekt, absolut perfekt" hela jag strålade nog av lycka just nu.
Jag började förstå varför Louis varit min favorit när jag var en Directioner, han hade det där extra.
Kapitel 14
Ni fick et helt kapitel bara Emma, dels för kommentaren och dels inte.
Det känns ganska otroligt att jag redan är på del 14, på förra novellen kändes det som att det tog typ 200 år innan jag ens kom upp i del 10.
Men vad tror ni, kommer det bli något mellan Emma och Louis?
Era kommentarer är guld värda, tack till er som kommenterar.
Det är alltis kul att logga in och se att man har fått nya kommentarer.
They don't know about us - del 13
2012-10-11 //
20:55:00 //
They don't know about us - avslutad
Nu var det bara att vänta på Karolina och Harry då.
Karolina såg så glad ut när hon var med honom, jag hoppas bara att han inte krossar henne.
Hon har varit med om tillräckligt.
Emmas perspektiv
Jag satt och fipplade med mobilen, snurrade den mellan tummen och pekfingret när den helt plötsligt gled ur min hand och ner i golvet.
Chockat kollade jag efter den.
Dom andra måste ha sett min chockade miin för dom började skratta åt mig.
Jag plockade upp den och såg att ett meddelande trillade in just då, bra tajming jag har!
Vi vill gå till stranden idag, adventures en annan dag?
Vi har ju några dagar på oss, haha
Puss :*
"Okey everyone! Today we are going to the beach and tomorrow we are exploring London" sa Louis
Hur fan visste han?!
"Did Harry just texted you?" frågade jag nyfiket.
"Yeah, why?"
"Karolina just texted me tha same thing" svarade jag och skrattade.
"Hallå! Vi är tillbaka!" skrek Karolina och smällde igen dörren.
"Jag hör det du! Hade du tänkt ha sönder dörren redan första veckan?" frågade jag.
"Ha-ha, riktigt kul du" fick jag till svar.
Dom andra kollade på mig för översättning men jag bara skakade på huvudet, nu skulle dom allt få vara nyfikna.
"Så till the beach idag, eller hur blev det?" frågade Karro när hon rundade hörnet och kom in i vardagsrummet.
"Jepp, det lät som så" svarade jag
Hon och Harry kom in och Karolina bjöd in sig själv och satte sig ner i mitt knä.
Jag gav ifrån mig ett konstigt ljud när hon satt sig, en plandning av en suck och jag något annat.
"I heard the word beach" sa Niall och verkade stolt över det.
"Yes she asked if we were going to the beash today, as always she is dubblechecking" sa jag
"Excuse me that I want to know for sure" sa Karolina
"Yoou are excused" skämtade jag.
Därefter fick jag ta emot ett slag på armen av henne.
"Du är sär!" sa hon och skrattade. (Förlåt om nån av er har en släkting som är sär)
"Okey, we meet here in an hour again" sa Zayn och alla reste sig upp och gick därifrån.
"Här är vi rak på sak" sa Karolina när dom stängt dörren och gått ut.
Karolinas perspektiv
Jag klev ur bilen tätt följd av Liam och Louis.
Vi hade blivit så många så vi var tvunga att åka två bilar, så Emma, Zayn, Niall och Harry hade åkt i den andra bilen.
Danielle hade fått ett samtal och var tvungen att jobba idag så hon hade inte följt med.
Vi tog upp våra saker och gick ner på stranden och valde plats, det blev lite längre bak på stranden för vi vela inte bli igenkända på en gång.
Även om det inte var så många på stranden, men ändå.
Jag satte mig direkt ner på min handduk och började smörja in kroppen med solkräm, jag är inte så sugen på att få cancer.
Lagom till att jag behövde hjälp med ryggen kom Emma och dom andra.
"Emma hjälp mig med ryggen" bad jag henne och höll fram solkrämen.
"Jomen tjena, fråga någon annan" sa hon och lade ner sin handduk bredvid min.
"Meh!" utbrast jag.
Högre än vad jag trodde för alla vände sig om och kollade på oss.
"What is it?" frågade Liam
"Karro got som problems, right?" sa hon och vickade på ögonbrynen mot mig.
"Yes I have, that evil little girl over there wont help me" sa jag och höll fram solkrämen mot dom istället.
Niall som verkade fatt vad jag menade tog emot krämen och beordrade mig att lägga mig ner.
Lydigt lade jag mig ner och lät honom smörja in min rygg, sen gav jag Emma en mördande blick.
"Last one in is a TURTLE!" skrek Louis och killarna började snabbt rusa ner mot vattnet.
Efter snabba blickar på varandra drog jag och Emma av oss kläderna och rusade ner mot vattnet.
Emma hade på sig en svart bikini överdel och en orange/ persiko färgad underdel, själv hade jag på mig en vit underdel och en vit överdel med blåa blommor.
Självklart vart jag sist i.
"For your information, turtles are really cute animals" sa jag och fnittrade.
Vi badade ganska länge, eller större delen av tiden stänkte vi vatten på varandra.
Helt plötsligt tryckte någon ner mitt huvud under vattnet och jag sprattltade för glatt livet för att komm upp.
När jag kom upp såg jag hur Emma sprang bort från mig och upp på stranden, snabbt var jag efter henne.
Jag kom närmare och närmare henne hela tiden, men helt plötsligt bytte hon håll och sprang förbi mig.
Men jag orkade inte springa efter henne så jag gick i vanlig tackt tillbaka till våra handdukar.
Där fann jag Emma ligga flämtande på mage över både sin och min handduk.
"Din lilla råtta" västa jag mellan sammanbitna tänder.
"Kom igen Karro, kan du inget värre ord?" frågade on retsamt
"Nepp, det kan jag inte" sa jag och lade mig ner på henne.
"Wow Karro, you run kinda fast" sa Zayn när killarna kommit upp till oss.
"Thank you football" sa jag och bugade, så gott som jag kunde i alla fall.
"You play football?" frågade Niall
"Just in my spare time" svarade jag och log, alla timmar jag spenderat på fotbolls plan på sommrarna med brorsan.
"Yoou must do something more cause your are so fit" sa Harry, när han kom på vad han själv sagt blev hans kinder lätt rosa.
"Erm... I mean.. you both are" lade han till
"I dance cheerdance, and play football and floorball on my spare time" sa jag
"And I'm a gymnastic, or was I had to quit when I moved" sa jag och ryckte på axlarna.
"Gymnastic, cool" sa Zayn
"Does that mean that you can do that thing when you throw yourself back and turn around on your hands?" förklarade Louis konstigt.
"Tor du han menar en flickis?" frågade Emma mig.
"Låter så."
"Ehm really good expanation, but I think I know what you mean." sa Emma och reste mig upp.
Hon drog med sig mig också.
"I'm not doing this alone" sa hon och kollade på mig.
"Okej, kom då" sa jag och drog med henne lite åt sidan.
"Berädd?" frågade hon och kollade på mig, jag bara nickade till svar.
Sen sprang vi några steg frammåt och gjorde först en rondat innan vi snurrade runt i en flickis.
När vi landade kollade killarna på oss med stora ögon.
"That was exactly what I meant" sa Louis när vi satt oss ner igen.
"It was so cool" sa Niall
Jag och Emma bara skrattade.
"Karro" sa Niall efter ett tag.
"Mm" sa jag och kollade upp.
"Is that tattoo on your debt real?" frågade han och nickade mot mig.
Jag skrattade lätt och nickadE.
"Yes it is" svarade jag och nickade.
"Welcome to the club then" sa Zayn och gjorde high- five med mig.
"How about me?" frågade Harry ledsamt, jag gjorde high- five med honom också.
"I can see that you've got more tattoos" sa Liam och pekade på min handled.
"I've got five tattos" sa jag efter att ha räknat dom.
"Five?!" utbrast Louis
"Birds on my debt, a lyric on my wrist, a cross below the ear, a infinity symbol on my finger" sa jag och visade alla samtidigt dom jag sa dom.
"That one I've got too" sa Emma och visade sin infinity tatuering.
"It is some kind of best friend tattoo" förklarade hon sen.
"Our friends in Sweden got one too" sa jag
Killarna nickade bara som svar.
"Wait, that was only four" sa Harry och kollade på mig.
"Oh yeah, and here" sa jag och pekade på mitt nyckelben "It stands Freadrik och Niklas" läste jag för dom.
"Who are they?" frågade Liam
"My little brothers" svarade jag, det gangde inom mig när jag pratade om dom.
Så mycket saknade jag dom!
Vi kanske inte alltid kom överens, men vi var ju faktiskt syskon.
"That is so sweet" sa Liam och drog tillbaka mig till verkligheten.
"What can I say, we are close in my family" sa jag och skrattade, men inom mig gangde det av saknad.
Vet att den här delen egentligen skulle ha kommit igår.
Men jag glömde helt enkelt bort det, förlåt!
Jag var hemma hos en kompis och pluggade när jag helt plötsligt kom på:
Shit jag ska lägga upp en del idag!
Men då var klockan redan tjugo i nio så jag tänkte ju inte direkt skriva när jag kom hem för då var klockan kvart över tio, typ.
Kommentera på nu då!
They don't know about us - del 12
2012-10-08 //
21:08:00 //
They don't know about us - avslutad
Harry kom balanserandes på en bricka med våra saker på, han ställde ner mina saker framför sig och sina framför sig innan han lade undan brickan.
När jag tog upp min chai te latte såg jag att där dom skriver namnet stog istället en text.
For the prettiest girl I'll see today.
Emmas perspektiv (samtidigt som Karros perspektiv)
Jag vaknade av att någon stängde en dörr, förvirrat kollade jag mig omkring.
Efter ett tag kom jag på att vi alla hade somnat i vardagrummet igår, inte så konstigt att vi var här nu då.
Men var är Karro och Harry?
Längre än så han jag inte tänkta inna en hes, sexig morgonröst viskade i mitt öra.
"So you are awake now?"
Det var Louis, inte så konstigt med tanke på att jag ahde somnat i hans knä igår. (Kom på att jag glömde skriva honom i förra delen, men ni får låtsas att han alltid har suttit där)
"No, my eyes are open but I'm asleep" min röst lös av ironi och sakasm.
"How about we get up and go somewhere else so we wont wake anybody else up?" förslog han
"Let's do so" svarade jag och reste mig upp och sträckte sen fram en hjälpande hand mot Louis.
När vi smygit oss ut ur vardagrummet smög vi vidare in i köket, där började ta fram den lilla frukost vi hade hemma.
Det kanske var därför Karolina och Harry inte var här, dom kanske hade gått någonstans och käkat frukost.
"Do you know where Karolina and Harry are, I don't think I saw them in there?" sa Louis precis som om han hade läst min tankar.
"No, but if this is all breakfast we've got I can guess that they are out and eating." sa jag.
"It can't be that bad" sa han
"We have no bread, half package of youghurt and like five cereals left" sa jag "So yes, it's that bad" lade jag till.
"Danielle didn't lock the back door yesterday when we arrived, we can go over to her place and eat breakfast." sa han och såg stolt ut över sin idé
"Are you sure that thats okey?" frågade jag skeptiskt.
"I've done that many times, she doesn't get so mad" sa han och tog tag i min hand och började dra mig mot Danielles bakdörr.
När vi kom fram öppnade han den sakta och steg in, eftersom vi inte tagit några skor på oss när vi gick hade våra strumpor blivit lite blöta av gräset vilket lämnade märken när vi gick.
Men Louis hade haft rätt, Danielle hade en massa frukost.
Louis började vant leta i alla lådor och lade fram flera olika sorters bröd, youghurt, olika pålägg och flingor.
"Take whatever you want" sa han och började genast plocka på sig olika saker.
Han tog typ tre mackor med smör och skinka på, en stor skål med youghurt och överdrivde med flingor,själv tog jag lite försiktigt en skål med mjölk och flingor, i fling paketet fanns det också hallon.
"Is that all you are gonna eat?" frågade han och kollade på min två små mackor som låg på bordet framför mig.
"Yes it is"
"Well okey then" svarade han bara.
Vi lät verkligen maten tysta munnen, för ingen av oss sa ett ord till den andra medans vi åt.
Efter ett tag blev tystnaden pinsam för båda jag och Louis öppnade munnen för att säga någon sammtidigt.
Vi kollade på varandra en kort sekund innan båda började skratta.
"You go first" sa jag när vi slutat skratta.
"I was gonna ask if you had any plans for today" sa han och log ett charmigt leende.
Jag kände att om jag hade stått upp nu hade jag behövt sätta mig ner igen, det var ett leende to die for.
"I don't have any plans I think" svarade jag långsamt och funderade.
"You wanna do something with me, I can show you London?" föreslog han
"I can't say no to that" svarade jag och flashade något som skulle föreställe att charmigt leende men det liknade nog mest en grimas.
"We mabyt have to wait until the rest wakes up, or Karolina and Harry gets back" sa jag
"Yeah that can be a good idea" svarade han
Vi städade efter oss och gick sen tillbaka till mitt och Karolinas hus, när vi kollade in i sovrummet sa var alla vakna utom Zayn.
"Emma, I think you've got a text" sa Liam som var den första att märka att vi kommit in i rummet.
"Correction, you had got a text and I readed it" sa Niall och gav mig en busig blick.
"Well what did it say?" frågade jag
"It is on ailien so I can't understand" sa han dystert
"Let me guess, it's a text from Karolina and it is on Swedish" gissade jag
"I can say that it is on Swedish but I don't know if it's from Karolina, it is from someone called Baestavaennen ih vaerldhen" sa han och kollade fokuserat på bokstäverna.
"That's Karolina and in Swedish it's pronounced Bästavännen i världen that means Best friend in the whole world" sa jag och kollade åt deras chockade miner när jag uttalade dom svenska orden.
"Just give me the phone" sa jag och fångade där efter en flygande mobil.
Snabbt skummade jag igenom smset.
Från: Bästavännen i världen
OMG! Jag är på Starbucks med Harry och äter frukost.
Mitt liv är perfect just nu, vi är nog hemma om en timme igen.
Sen kan väl du och jag hitta på något, typ utforksa London (vilket vi skulle ha gjort för länge sen)
Pussisar :*
"Karro is on a breakfast 'date' with Harry" berättade jag kortfattar för dom när jag läst smset.
"And she wants to explore London when they get back" lade jag till.
"We all can come with you" sa Danielle och log mot mig.
"That would be great, or does that sabotage your plan Louis?" frågade jag och vände mig om för att kolla på Louis.
Fast konstigt nog var han inte där.
"Over here Emma" sa någon och jag vände mig om för att kolla varifrån det kom.
Där satt Louis i samma fotölj som vi vaknade i för typ en halvtimme sen.
"I just have to ask, where were you guys when we woke up?" frågade Danielle och kollade mellan oss.
Oh snap, nu är vi busted tänkte jag.
"We ate breakfast at your place" sa Louis helt lugnt.
"Again? Seriusly Louis!" sa Danielle och låtsades spela sur.
Vilket hon inte lyckades så bra med för det såg mest ut som en grimas, så alla började skratta åt henne.
Hon var själv inte sen med att hänga på.
Nu var det bara att vänta på Karolina och Harry då.
Karolina såg så glad ut när hon var med honom, jag hoppas bara att han inte krossar henne.
Hon har varit med om tillräckligt.
Vet att delen kommer lite sent, men jag var tvungen att plugga till mig biologi prov nu på torsdag.
Men ni fick en del idag precis som lovat.
Snälla, snälla, snälla kommentera.
Det är så mycket roligare att skriva då!