Don't forget about me

They don't know about us - del 11

2012-10-06 // 19:34:00 // They don't know about us - avslutad
"But you all can stay here if you want to" lade hon till sen.
"That would be lovley." svarade Liam
Och efter bara några minuter tror jag att alla hade somnat där i soffan.
 
Karolinas perspektiv
Allting var bara knöligt och o oskönt, såhär brukade inte min säng kännas.
Jag slog frusterat upp ögonen och insåg snabbt att jag var i vardagsrummet, någon andades ut i mitt öra så jag ryckte till och kollade förskräckt vem det var.
Harry...?
Just ja, jag hade somnat mot Harryss axel och han måste väl ha somnat han ockå.
I fotöljen satt Emma och sov, Liam och Danielle sov i soffan dom med och Zayn och Niall verkade inte ha det så skönt i fotöljen dom sov i.
Så smidigt som möjligt för att inte väcka någon försökte jag resa mig, men när jag satt up och skulle resa mig upp tappade jag balansen och ramlade bakåt igen.... rakt på Harry.
Han öppnade chockat ögonen och munnen för att skrika men jag satte snabbt handen för hans mun och kollade på honom med en menande blick.
Han nickade som svar och då tog jag bort handen och gjorde ett nytt försök att resa mig upp, den här gången fick jag lite hjälp av Harry.
Tillsammans gick vi up till köket.
"What the hell did you do when you woke me up?!" frågade han när jag dragit igen dörren lite.
"I was trying to go smooth, but I think I failed" sa jag.
"No shit, you did?!" utbrast han och skrattade.
"Yeah I think so" svarade jag innan jag också skrattade.
"How about some breakfast?" frågade jag
"That would be great"
Jag började kolla runt i alla skåp och lådor vi hade men insåg ganska snabbt att det mesta vi ahde var slut, kvar fanns bara några mackkanter och en liten skvätt juice.
"How about Starbucks breakfast?" förslog jag istället, Harry verkade fatta och skrattade åt mig.
"That will due aswell"
"Okey, I'm just gonna change clothes" sa jag och började gå mot trappan.
"Why do you have to change, you look good in what you are already wearing" saa han och följde efter mig.
"Thanks, but I don't likte to wear the clothes I've slept in" sa jag när vi kom upp i sovrummet.
"Well okey then" sa han och satte sig ner på min säng.
Själv öppnade jag dörrarna in till våran w.i.c och började kolla runt mellan olika kläder.
"What's the weather today?" frågade jag Harry.
 "Sunny, why?" frågade han
"I don't know what to wear" klagade jag
Harry kom in i garderoben och granskade noga mina kläder, och sen Emmas kläder.
"Why did you get more drawers then her?" frågade han fundersamt.
"Cause I wear more shorts and jeans then her while she wears more skirts and dresses" förklarade jag
"Oh okey" nickade han
"Can you help me choose something to wear?" frågade jag när han var påväg ut ur garderoben.
"Okej, hm..... let me see" sa han och en liten rynka bildades mellan ögonbrynen när han tänkte.
"Just cause you said that you wear more shorts I'll give you a skirt today" sa hon finurligt.
"I should have understand that" sa jag och skakade på huvudet.
"What do you have in mind?" lade jag till
"This one" sa han och tog ner en blommig kjol från galgen och höll fram den.
"Okey I take that one, with this, this and this" sa jag och tog ner ett vitt linne, en jeans skjorta och ett brunt bälte.
"Sure do so" sa Harry bara.
Jag tog kjolen ifrån honom och gick in i badrummet för att byta om, jag lade enr alla kläder på toaletten och kollade mig i spegeln.
"OMG! Harry! Why didn't you tell me I looked like a raccoon!" utbrast jag och öppnade dörren in till sovrummet.
"Cause it didn't bother me" svarade han ärligt.
"But it bother me" muttrade jag och gick in i badrummet igen.
Snabbt tvättade jag av allt utsmetat smink, sen smörjde jag in med med lotion.
Efter det drog jag linnet över huvudet och hoppade i kjolen, på med skärpet och jeans skjortan sen var det bara att sminka mig.
Men vart var nu mitt smink?
Just ja, det ligger ute på rummet framför spegeln, sen igår när jag sminkade mig.
Jag plockade upp dom gamla kläderna och gick ut till Harry igen, snabbt lade jag gårdagens kläder i tvätt korgen och satte mig sen ner vid spegeln.
Jag han praktiskt taget bara börja sprida ut mineralpudert i ansiktet innan Harry tog ifrån mig min sminkväska.
"Hey, give it back" sa jag men fortsatte sminka mig.
"No, you are beautiful without this shit"sa han och lade ner mitt smink i mitt nattduksbord.
"And today you are going all natural" sa han nöjt och kom tillbaka till mig.
"Okey, that's fine for me" sa jag och reste mig upp.
"That went easier then I thought" Harry verkade ärligt chockad åt mitt svar.
"Haha, well I'm not that girl that is ubsessed with make-up" svarade jag och började gå ner för trappan.
"That's good cause I like girls that are natural" sa han och båda jag och han frös till när vi inåg vad han sagt.
"Ehm.. I mean... basically... ehm yeah"
"It's okey, I understand" svarade jag och log.
I hallen knöt vi på oss våra converse och gick sen ut i solen, Harry hade haft rätt det var solig och varm ute.
Kanske inte jätte varm men ändå tillräckligt så man kunde ha kjol.
"You are gonna have to show me where we are going cause I have not idea" svarade jag ärligt.
"Well a good thing is that I know" svarade Harry och blinkade åt mig.
Vi gick tysta bredvid varandra tills Harry sa att vi skulle svänga sen fortsatte den pinsamma tystnaden.
"So... from where in Sweden are you from?" frågade han för att bryta tystnaden.
"This tiny city called Hudiksvall" svarade jag.
"Hud.. what?" frågade han
"Hudiksvall"
"Huedikswall?" hans uttal fick mig att skratta
"Was it that bad?" frågade han och spelade sårad.
"No it wasn't actually, but it sounded kinda fun" sa jag och fnissade lite.
"For not being from here you speak English good" sa han, antagligen för att byta samtalsämne från sin dåliga svenska.
"Thank you, English was my best subject" svarade jag
Han nickade och sen kom den där pinsamma tystnaden krypande igen.
"There!" utbrast Harry och slog ut med armarna och pekade på en stor Starbucks skylt några meter framför oss.
Gesten skrämde livet ur mig och jag skrek lite gällt och hoppade till vilket Harry märkte och skrattade säklart åt det.
"Oh c'mon it wasn't that fun" sa jag och skämdes en aning.
"It was" sa han och öppnade dörren in till Starbucks.
Jag synade nogrannt menyn även om jag redan visste vad jag skulle ha, samma som jag alltid tog när jag åt frukost på Starbucks.
"What are you gonna have?" frågade Harry när det började närma sig våran tur.
"Chai tea latte and a cheese sandwich" svarade jag och log.
"Okey go and take a seat so can I order for you" sa han och bokstavligt talat knuffade ut mig ur kön.
När jag kollade på honom med en sur blick skrattade han bara och mig och vickade på ögonbrynen.
"Your such a pain in the ass" muttrade jag för mig själv när jag gick mot ett ledigt bord.
Medans jag satt och väntade på att Harry skulle komma skickade jag ett sms till Emma om vart vi var ifall hon skulle vakna, klockan var ju trots allt halv elva.
Harry kom balanserandes på en bricka med våra saker på, han ställde ner mina saker framför sig och sina framför sig innan han lade undan brickan.
När jag tog upp min chai te latte såg jag att där dom skriver namnet stog istället en text.
For the prettiest girl I'll see today.

Här kommer eran del idag.
Snälla kommentera mer, det är så mycket roligare att skriav då.
Och om ni inte kommenterar vet jag ju itne om jag ska fortsätta skriva eller inte.

They don't know about us - del 10

2012-10-04 // 19:39:00 // They don't know about us - avslutad
Jag fokuserade inte riktigt utan satt mer i mina egna tankar.
Hur många ska jag behöva förlora innan jag få vara lycklig?
När ska det börja gå bra för mig?
Bild 1 och 2: Emmas klänning och frisyr. Bild 3 och 4: Karolinas kläder och frisyr.
Emmas perspektiv - några dagar senare
"Karro!!!!" skrek jag
"Vad är det?" hör jag henne svara nerifrån.
"Har du fixat maten än?" frågade jag
"Men nej, kom och hjälp till själv latmask!" skrek hon tillsvars
Idag skulle alltså jag och Karro bjuda tillbaka Danielle för att hon bjudit oss och då hade ju självklart killarna inte varit sega att haka på.
Så om en halvtimme skulle alltså vi servera mat till åtta personer, och då valde vi ju det svenskaste av det svenskaste.... TACOS!
"Kan du snälla duka det sista så jag kan klä på mig?" frågar Karro när hon kommer upp för trappan till sovrummet där jag sitter i bara trosor, en stor t-shirt och en handduk runt huvudet.
"Japp det kan jag ska bara locka färdigt håret." svarar jag och lindar tången runt den sista hårslingan.
När den var färdig lade jag ner locktången och stängde av den innan jag gick bort mot trappan.
"Se till att vara snygg, det är faktiskt inte vilka som helst vi ska umgås med" sa jag och blinkade innan jag sprang ner för trappan.
Direkt när jag kom in i köket började jag med att ställa fram tallrikar på bordet, jag gjorde som Harry gjort förra gången och satte tre tallrikar vi barbänken.
Visst dom blir lite udda men men, sen ställde jag fram glas och bestick till.
"Jaha, vad dukar man mer med då?" frågade jag mig själv.
"Du kan ställa fram alla saker på bordet t.ex. eller lägga fram servetter" sa Karro som precis kommit in i köket.
"Men gud vad jobbigt" klagade jag
"Gör det!" sa hon och tog sin mobil innan hon försvann upp igen.
Jag började ställa fram alla skålar med dom olika grönsakerna, allt från grönt till rött till gult.
När jag var klar med det gick jag upp till Karolina som hoppade runt på golvet med en locktång i ena handen och en blus i den andra.
"Behöver du hjälp eller?"
"Neeeeee, menar du det?!" utbrast hon och släppte loss en löst lockad hårslinga innan hon drog blusen över huvudet.
"Aaaaaj!" skrek hon "Jävlar vad varmt det var!" sa hon irriterat.
"Här ge mig locktången" sa jag och sträckte mig efter den.
Hon gav mig den och stoppade sen in kanten på blusen i shortsen hon hade på sig.
"Vänd dig om och sitt" beordrade jag och satte mig bakom henne "Bara löst lockat eller?" frågade jag och lindade en slinga runt tången.
"Japp jag ska knuta..."
"Knuta?!" avbrö jag henne.
Hon kollade på mig och började sen skratta, desamma gjorde jag.
"Ojdå, göra en knut av det sen menade jag" sa hon
*knack knack*
"Det måste vara dom, jag går och öppnar medans du sätter upp din knut." sa jag och gick ner för trappan två steg i taget.
Jag öppnade ytterdörren men konstigt nog stod det ingen där, så jag vände mig om och såg att dom stod med näsorna tryckte mot dörren till baksidan.
Skrattande gick jag dit och öppnade dörren till dom.
"Wow, you look stunning girl!" utbrast Danielle och kramade om mig.
"Right back to you" sa jag och blinkade
"Hey guys" sa jag och kramade om dom en efter en
"Hi Emma! ubtrast dom i kör, sådär som dom gör i alla videos.
"Take a seat, I'll be right back." sa jag och bredde ut armarna mot vardagsrummet.
Sen gick jag fram mot trappan och ropade på Karro.
"Karro, get your ass over here!" skrek jag
När jag kom tillbaka in i vardagsrummet såg jag att som satt med en av alla våra tavlor i händerna.
"Is this you?" frågade Louis och höll upp en bild på mig sen jag var typ åtta år.
"Yes, it is"
"Is this you aswell?" frågade Liam och höll fram en annan bild.
"Nope, that's Karro" sa jag och log åt den gulliga bilden.
"But her hair is blonde on this picture" sa Niall förvånat
Ett högt skrik ekade över hela huset och alla reste sig vettskrämda upp.
Skunden efter kom Karolina ingåendes i vardags rummet med handen för armbågen.
"Du ramlade i trappan igen va?" frågade jag och satte mig ner igen.
"Tänk om jag gjorde det då!" sa hon och höll ut armarna.
"Typiskt dig Kar" sa jag när hon satte sgi ner i mitt knä.
"Tack för den du!" utbrast hon.
"Excuse me, but what the heck was that?!" halvskrek Louis.
"Swedish. Yeah right, you guys don't know that we are from Sweden" sa Karolina
"Now you know" sa jag och skrattade.
"So are you gonna tell us why you screamed?" frågade Harry Karolina.
"No" sa hon och blinkade.
"She fell down the stairs, again" sa jag och tog emot ett löst slag på axeln av Karolina.
"Again?" frågade Danielle.
"I think she has done that seven times since we moved here" sa jag coh skrattade.
"I'm clumsy okey." sa Karro.
"It's okey hun" sa Zayn och blinkade mot henne.
 
Karolinas perspektiv
Kvällen hade gått bra.
All verkade gilla maten och killarna var lika roliga som i videona på youtube.
Från början hade vi tyckt det varit lite konstigt att umgås med dom fem killar som vi båda sett upp till i över ett år.
Men det släppte ganska fort, och speciellt jag började slappna av.
Nu började kvällen lida mot sitt slut, alla satt vi i sofforna och pratade om gamla minnen.
"Emma kommer du ihåg när vi åkte till Stockholm på sommarlovet mellan sjuan och åttan." sa jag trött.
"Haha ja, det var några sjuka dagar de" sa hon
"Eller alla gånger vi stalkade killarna?" sa jag och skrattade.
"Hur kan jag ju inte glömma" sa hon och skrattade.
"Swedish is really cool, but annoying when you can't understand it." sa Niall och suckade.
"We can tell you another time" sa jag sömnigt och lutade huvudet mot någons axel.
Pågrund av min trötthet hade jag glömt bort vem som satt bredvid mig.
Och efter några sekunder blev det svart och jag föll in i en djup sömn.
 
Harrys perspektiv
När jag kände att Karro lutade huvudet mot min axel sprätte det till i kropppen.
Även om jag inte känt henne länge så blev jag automatiskt glad när jag såg henne, hon var så fin och allt.
Fast i och för sig hade jag ju ingen aning om hon hade kille eller inte.
"I think you are stuck here now Harry" skämtade Emma.
"What, why?" sa Zayn som inte sett Karolinas huvud.
När han vred på sitt huvud märkte han det och skrattade lågt.
"If you wake her up it would be a living hell, so please don't" sa Emma, vi andra började skratta med Emma förblev serös.
"Wait are you seruis?" frågade Liam som satt med en halv sovande Danielle i famnen.
"Yes, she has the worst morning humor ever!" sa hon.
"But you all can stay here if you want to" lade hon till sen.
"That would be lovley." svarade Liam
Och efter bara några minuter tror jag att alla hade somnat där i soffan.

Hejsan hoppsan!
Vet att uppdateringen har varit jätte dålig den här veckan, men jag hade ett viktigt prov idag.
Så jag har pluggat järnet till det, men nu så kan jag uppdatera normalt.
 
Det var någon som kommenterade just det, och att man glömmer bort min blogg när jag inte skriver.
Men jag tycket det är synt att den personen bara kunde kommentera när jag inte uppdaterar, och itne annars på ett inlägg.
Kommentera på nu då! :)
 

They don't know about us - del 9

2012-09-29 // 18:35:00 // They don't know about us - avslutad
Jag höll på att garva ihjäl mig när jag hörde hennes fråga, men lyckades precis hålla mig.
Killarna och Danielle kollade storögt på Emma, som inte brydde sig om deras förvånade blickar.
Nu får vi vänta och se om dom säger sanningen.
Emmas perspektiv
"Ehm... ehm.." började Liam stamma
"Me and Harry works at the bakery" sa Louis, och jag såg att Karro var väldigt nära att börja skratta.
"And I work in the music story in the centrum" svarade Niall
Vi vände våra blickar mot Liam och Zayn som fortfarande inte hade svarat, man kunde se att båda två tänkte väldigt mycket för att komma på ett jobb.
"Mechanic" sa Zayn kort men bestämt, då var det bara Liam kvar.
Men då började Karro asgarva och förstörde allting, alla kollade mellan oss och tillslut gick det upp för dom varför hon skrattade så mycket.
"You know, right?" frågade Louis.
Vi bara nickade till svar, eftersom vi båda två skrattade så  vi fick ont i magen.
"Kar, you absolutley suck at that!" sa jag när vi båda lugnat ner oss.
"I don't!" svarade hon och spelade bestört.
"You know you do" sa jag, hon ryckte bara på axlarna åt mig.
"So, you suck at fool people?" frågade Louis, som ärligt såg lite chockad ut.
"I wouldn't say I suck.." började Karolina
"You do, you always have to leave the room when we are prank calling someone" konstarerade jag.
Killarna och Danielle började självklart skratta och stackars lilla Karolina rodnade och kollade ner i knät, eller lilla och lilla hon var både längre och äldre än mig.
"Well how about dinner?" frågar Danielle.
"That would be good" sa Zayn.
"What is it?" frågade Karolina försiktigt
"Spagetti bolognese, nothing dangerous" svarade Danielle.
Niall verkade ha gillat svaret för han hade störtat upp från fotöljen så Karolina höll på att ramla i golvet, men tur som var fanns Zayn där och tog tag i henne.
Alla gick in och satte sig i köket, det blev väldigt trång för Danielle hade också ett bord som egentligen var för fyra´.
Men sen kom Harry på den brillianta idén att han, Karolina och Zayn kunde sitta vid bardisken.
(Det fanns en sån i varje kök för alla kök är ganska lika inredda, för dom som byggde husen bestämde hur dom skulle se ut.)
Sagt och gjort, alla fick mer plats och jag såg att Karolina njöt av att Harry valt att ta med henne.
*
"It was really good Dani" sa Harry när vi satte oss ner i soffan efter att ha ätit.
"Thanks, but stop calling me Dani" sa hon och satte sig ner i Liams knä.
Den här gången hamnade Louis längst ut i soffan sen jag bredvid honom, Karro bredvid mig och bredvid Karro satte sig Harry.
Zayn och Niall i ena fotöljen och Liam och Danielle i den andra.
"So what movie?" frågade Zayn efter ett tag när alla hade suttit tysta en stund.
"Don't know" svarade Karolina, typiskt henne att vara blyg och inte våga bestämma något.
Men jag fick en idé för att se om hon skulle våga öppna sig lite.
"A horror movie!" utbrast jag
Om blickar kunde döda, vore jag ganska så död.
Men min plan funkade för sekunden efter öppnade Karolina munnen.
"No! Now way!" protesterade hon.
"C'mon, why not?" frågade Louis.
"I don't like them, and have never done witch Emma knows" sa hon och gav mig en mordisk blick.
"Please" sa Zayn och kollade fram bakom Niall.
Karolina bara skakade på huvudet, jag visste att hon inte skulle ge sig i första taget men lika väl som jag kände henne visste jag att killarna gärna vela se en skräckfilm.
"Please Karro, pretty, pretty please!" sa Harry.
Karolina tvekade lite i början men skakade sen bestämt på huvudet.
Då böjde sig Harry fram och viskade något i hennes öra, hon började direkt rodna och kolla ner i sitt knä.
Men sen nickade hon sakta och suckade djupt, hon hade alltså gett sig.
"Horror movie it is!" hoppade Harry upp i luften och skrek.
Karolina böjde sig mot mig och viskade i mitt öra.
"Bered dig på att sota för det här, och jag kommer börja med att dela säng med dig inatt" viskade hon, jag visste att hon skämtade om det där med att dela säng men jag var faktisk lite rädd för vad hon skulle hitta på som hämd.
Det var det värsta med Karolina, hon var snäll som en ängel men hade man gjort henne något kunde hon vara en djävul tillbaka.
"So what movie?" frågade Zayn igen.
Niall tog upp en från bordet och visade oss, både jag och Karolina frös till is i soffan.
Karolina gav ifrån sig ett öronbedövande skrik och tog tag om kudden hon hade lagt i knät och höll upp den framför ansiktet.
Så bra som det gick försökte jag viska med Karolina om att hon skulle skärpa sig och sluta skrika.
"Aouch, what was that for?" frågade Danielle när Karolina tystat.
 
Karolinas perspektiv
"Aouch, what was that for?"
"I'm afraid of clowns" berättade jag blygt.
Att jag var rädd för clowner var en underdrift, jag var fullständigt livrädd för dom.
Ända sen den där dagen då en klasskompis hade berättat en historia om en clown som mördade en hel familj, efter det slutade jag gå på cirkus med min familj och gå i närheten av clowner över huvud taget.
"Anything else you are afraid of so we know how to NOT get at heart attack again?" sa Louis undrande.
"If she is gonna say all thing you have to listen a whole day" sa Emma, jag bara lipade åt henne.
"I'm afraid of clowns, bears, masks, the dark, heights and Emmas lasagna" sa jag
"Emmas lasagna?" frågade Niall.
"Yeah, if you are ever eating with her. Tell her not to make lasagna, it's terrible and really freaky." sa jag och knuffade Emma med armbågen.
"Enough about my cooking skills, well it isn't me that can't make salmon" sa hon stolt.
"Sorry, but that is you" sa jag och skrattade.
"Not it's.... yeah you're right that is me" sa hon när hon kom på det.
Alla skrattade åt Emmas dumhet, eller inte dumhet utan det att hon inte tänkte så långt innan hon svarade
"Back to movie, can we watch Taken?" frågade Niall
"I love that movie!" utbrast jag.
"Then Taken it is" sa Niall lyckligt eftersom det är hans favorit film.
När hälften av filmen hade gått började min mobil vibrera, eftersom jag antog att det var Max svarade jag ganska fort.
 
"Hej, det är Karolina" sa jag när jag gått ut ur rummet
"Hej Karro"
"Var det något speciellt du vela?"
"Karro, jag tror inte det här kommer fungera"
"Vad kommer inte fungera?"
"Vi"
"Vad menar du?"
"Jag har aldrig varit en person som är med någon särkillt länge, du borde ha väntat dig det här. Jag vill leva, inte sitta med en och samma tjej hela tiden det vet du. Ha det bra, hoppas vi kan vara vänner!"
 
Sen lade han på.
Visst lite hade jag väl vetat att det här skulle hända eftersom han var som han var, men ändå sårade det mig så sjukt mycket.
Tårarna brännde bakom ögonlocken och hotade med att tränga fram vilken sekund som helst.
Precis som den första tåren rann ner över kinden hörde jag hur någon sa mitt namn.
Förskräckt vände jag mig om och torkade snabbt bort den lilla tåren, för bakom mig stod Harry.
"Karolina, what has happened?" frågade han och gick fram mot mig med öppna armar, då började det rinna fler och fler tårar ner för mina kinder.
"My.. bo...b..." försökte jag stamma fram
"It's okey, you can tell me another time" viskade han lugnande och lade armarna om mig.
Så stod vi ett tag tills jag lugnat ner mig, då gick vi tillbaka till dom andra och kollade vidare på filmen.
Jag fokuserade inte riktigt utan satt mer i mina egna tankar.
Hur många ska jag behöva förlora innan jag frå vara lycklig?
När ska det börja gå bra för mig?

Hittills verkar uppdateringen gå ganska bra eller vad säger ni?
Jag vet att ni kanske tänker: Vad typiskt att Max ska göra slut med henne precis när hon träffat killarna!
Men rikitigt så enkelt ska det inte gå.
Jag vill inte skriva riktigt som andra, utan jag vill ha min egen knorr på det hela.
Så jag skriver på mitt eget lilla sätt, like it or not.
Tack till er som kollar in här varje dag och kommenterar.
Snälla ni som läser och inte kommenterar, snälla börja göra det!
Det är så mycket roligare att skriva om man får en massa roligt kritik på det man skriver.

They don't know about us - del 8

2012-09-27 // 22:20:00 // They don't know about us - avslutad
När jag gick och lade mig den kvällen kändes det mcyket hemtrevligare, vi hade ställt i ordning det mesta i alla rum, det ända rum vi inte gjort något åt var sovrummet.
Men det fick vi ta nästa dag.
Karolinas perspektiv
"Sådär ja" säger Emma och kastar sig tillbaka i sin säng.
"Kan bara säga det samma" svarar jag och lägger in den sista t-shirten på hyllan, äntligen var vårat rum färdig inrett.
"Men du vad säger du om lite lunch?" frågar jag
"Det skulle sitta fint, men inte förmycket eftersom vi ska på middag ikväll" svarar Emma och tar fram sin mobil.
"Jag fixar en grekisksallad då" svarar jag och går ner för trappan.
Inne i köket börjar jag plocka fram alla grönsaker och sånt som man behöver.
"Hm.. undrar om?" säger jag högt till mig själv och drar ut en låda i bänken.
"Nehep" muttrar jag besviket
"Missing something?" hör jag en röst fråga bakom mig, av ren panik skriker jag  och hoppar till.
Bakom mig står Danielle och skrattar för full hals, men det kunde jag bjuda henne på för jag skulle ha gjort det samma om rollerna var ombytta.
"You scared the shit out of me" säger jag när jag hämtat mig efter chocken.
"I kind of figured that one out" säger hon och slår sig på en av barstolarna som finns i köket.
"Are we still up for tonight?" frågade jag bara för att dubbelkolla.
"Ofcourse, so don't eat yourself fat on that salad" skämtade hon inna hon lämnade köket och gick tillbaka därifrån hon kom.
Jag fortsatte skära grönsaker och fixa till salladen, när jag nästan var klar ropade jag på Emma så hon kunde duka.
Och våra mammor som inte trodde vi skulle klara oss själva för våra kockunskaper var tydligen inte tillräckligt bra, tji fick dom.
"Varför skrek du förut?" frågade Emma när vi ätit upp salladen.
"Danielle hade kommit in i köket medans jag vänt ryggen till" svarade jag och lade ner mina bestik på tallriken.
"Jaha"
"Så du menar att du hörde mig skrika men inte kom ner?! Tänk om det varit en inbrottstjuv?" frågade jag och höjde på ögonbrynen.
"Du är stor, du kan klara dig själv" svarade hon och reste sig upp för att duka av tallriken, jag gjorde det samma men när Emma var påväg ut ur köket stoppade jag henne.
"Jag lagade maten, du tar reda på allt" och med dom orden lämnade jag köket bakom mig.
Jag fortsatte upp på vårat rum, där kollade jag mig omkring.
Mina tavlor med alla minnen stod på hyllor, bord och satt på väggen, det lilla gosedjurs lejonet som satt lutat mot prydnadskuddarna nere i fotändan på sängen och helkroppsspegeln som hängde bredvid dörren.
En speciell tavla fångade min blick länge, den bilden var från när vi gick ut åttan.
På bilder var det jag, Louise, Emma, Nora och Lydia.
Jag tänkte tillbaka på den sommaren och det började genast tåra sig i ögonen på mig, snabbt trängde jag bort det hemska minne som trängt sig på.
Istället tog jag upp mobilen för att skicka ett sms till Max, efter tio minuter hade jag fortfarande inte fått något svar så jag bestämde mig för att ringa mamma istället.
 
Ja, det är Åsa
Hej mamma
Men gumman, vad kul att höra av dig. Så hur har ni det
Vi har det jätte bra, alla öbler är på plats och det känns hemma nu
Attans också, jag som hoppades att du skulle komma hem.
Så lätt går det inte, men jag ska ta en dusch nu för vi ska nämligen på middag ikväll.
Hos vem?
Våran granne, Danielle.
Jamen då ska jag inte störa, hejdå alla saknar dig!
Hejdå saknar er också
 
*
 
Rinklockan ringde och efter vad som kändes som två sekunder kom Danielle och öppnade.
"Hey! I'm cald you came, I forgot to tell you this before but my boyfriend is here with his friends to" sa hon så fort vi kommit innanför dörren.
"Hello on you to! That's okey" svarade jag och knöt av mig skorna.
"I have to say, you to look stunning" sa Danielle och kramade om oss båda när vi rest oss upp.
"Weill I have to say the same too you" svarade Emma.
"Thanks, come with me" sa Danielle och försvann in i huset.
Vi följde lydigt efter som små hundvalpar som avr rädda att tappa bort sin mamma.
"Guys, this are my neighbours Emma and Karolina" hörde vi Danielle säga, och när vi rundade hörnet in till vardagsrummet möttes vi av en chock.
Där i soffan satt inga mindre än killarna i Onre Dirrection, det var alltså därifrån jag känt igen Danielle.
"Omg, jag länner mig så dum! Att vi inte kände igen henne" viskade Emma till mig som om hon läst mina tankar.
"Jag håller med"
"Hello guys, I'm Emma" började Emma och var som vanligt super social.
"That makes me Karolina" sa jag och försökte skämta, det verkade funka för killarna och Danielle skrattade.
Pust! Tack för det gode gud. tänkte jag
"I'm Niall" började Niall, dom behövde verkligen inte göra det här men men..
"Harry"
"Zayn"
"I'm Liam"
"And that makes me Louis" sa Louis och härmade mig, självklart började alla skratta.
Louis bara blinkade till mig och skrattade.
Emma satte sig ner i soffan mellan Louis och Zayn, eftersom Louis alltid var hennes favorit var det väl inte så konstigt.
Emma hade tagit den sista lediga platsen och jag skulle precis öppna munnen för att säga det när min mobil vibrerade och skärmen lystes upp.
 
Från: Max<3
Måste prata med dig senare, ha mobilen nära.
 
Inga hjärtan eller något det här verkar inte bra hann jag tänka innan Danielle öppnade munnen.
"Karolina just don't stand there, take a seat" sa hon men kollade sig sen omkring och insåg att det inte fanns någon plats.
"Someone that can share their seat with Karolina?" frågade hon sen och syftade nog på Harry eller Niall som satt i en varsin fotölj.
"Naah I'm good" skämtade Harry
Jag kände ett sting av besvikelse, Harry ahde varit min favorit och därför hade jag väl hoppats att få sitta med honom.
Men jag banade mig fram och när jag kom fram till Niall klappade han på sina knän för att uppmana mig att sätta mig ner, vilket jag gjorde.
"Wow! Are you sure you are really sitting, cause you weigh like nothing" utropade han när jag satt mig ner.
Great all kollar.
"Yeah I'm pretty sure I'm sitting" sa jag och lade till ett fejkat skratt.
Emma såg på mig att jag inte trivdes i situationen så hon bytte snabbt samtalsämne.
"So what do you guys work with?"
Jag höll på att garva ihjäl mig när jag hörde hennes fråga, men lyckades precis hålla mig.
Killarna och Danielle kollade storögt på Emma, som inte brydde sig om deras förvånade blickar.
Nu får vi vänta och se om dom säger sanningen.

Hejsan hoppsan!
Här får ni en del, förlåt för att det blev så sent emn skolan går före.
Kommentera på, ju bättre med kommentarer ju bättre delar.

They don't know about us - del 7

2012-09-25 // 23:28:00 // They don't know about us - avslutad
Hon hade rätt, vi såg verkligen små ut även om det bara var två år sen.
Men mycket hinner förändras på två år eller två sekunder, vissa val lever man med resten av livet.
Dom flest var man stolt över, andra inte så stolt.
Emmas perspektiv
Jag kände mig iaktagen, så jag snurrade runt där jag låg i sängen och öppnade sakta ögonen.
Snabbt satte jag mig upp i sängen och skrek för full hals, för Karolina stod nämligen en centimeter från min säng och stirrade på mig.
"Va FAN gör du vaken nu?" skrek jag åt henne, så fort jag sagt det ändrades hennes blick och blev helt mordiskt.
"Jag var tvungen att gå ner och öppna dörren för tv killarna" sa hon irriterat
"Redan hur mycket är klockan?" fårgade jag chockat.
"Klockan är 12 Emma" sa hon och kastade sin kudde på mig.
"Men ursäkta mig då" säger jag och kastar tillbaka kudden på henne, hon lägger tillbaka den i sin säng innan hon kastar täcker över den och har därmed bäddat sin säng.
"Har du tänkt gå ner i dom där klädern?" frågade jag skeptiskt när jag såg att hon hade på sig sina rutiga 'sovshorts', sin gråa tröja med en mumie på och hennes utslitna sockar.
"Dom har redan sett mig såhär så det spelar ingen roll" sa hon och gick ut ur rummet.
Jag hörde stegen ner för trappan, när dom upphörde hade hon kommit ner men direkt hördes ett dovt skrik och massa trippande steg i trappen och in i rummet kom en rodnande Karolina som smällde igen dörren.
"Vad hände?" frågade jag nyfiket.
"Tydligen har tv killarna någon inhoppare idag som kom lite sent" sa hon
"Han var snygg va?!" konstaterade jag
"Jaaaaa!" sa hon och slängde sig på sängen.
Hon tog upp sin bok och läste lite grann, efter typ en halvtimme knackade det på dörren.
Jag som inte riktigt vela visa mig i min pyjamas drog tacket upp till hakan så Karolina fick gå och öppna dörren.
När hon öppnade dörren fattade jag varför hon dprungit upp förut, för där utanför stod nämligen en riktigt snygg kille som såg ut att vara i våran ålder kanske några år äldre.
"Ehm... I just wanted to tell you that we have to go and get our lunchbags at the office, we forget them" sa han stammandes och sneglade med jämna mellanrum på Karolina som besvärat stod där.
"We are gonna go grocery shopping soon, so if you want to you can eat with us" sa hon och försökte ignorera att han stirrade på henne.
"Sorry, we're not allowed to eat of the costomers food or spend quality time with them" sa han
"Oh"
"But I would love to get to know you, inside and outside" sa han kaxigt och blinkade 'diskret' till Karolina
"Well I would mind, I don't like dickheads" sa hon och smällde igen dörren i ansiktet på honom.
"And that, is how we do it" sa jag och skrattade, hon verkade inte heller kunna hålla sig så hon började också skratta.
"Nej men vad säger du, ska vi dra på oss våra kläder och handla?" frågade jag och reste mig upp ur sängen.
"Ja, men våra kläder och resten av grejerna kommer inte förns klockan två" gnällde hon.
"Jag klarar mig inte så länge och inte du heller för den delen, så vi får hoppa i kläderna vi flög i igår då" sa jag och börja plocka ihop mina kläder från igår.
Karro klagade lite grann men insåg snabbt att hon inte hade något val så hon krånglade sig ur sin pyjamas och i kläderna.
När vi kom ner för trappan var tv killarna påväg ut ur huset, inhopparen höll sig på lite avstånd.
"How long will you be gone Robert?" frågade Karro snällt en tjock och gammal kille, vars namn tydligen var Robert.
"It takes twenty minutes to get there, twenty minutes back so we'll be back in an hour" sa Robert snällt.
"Okey, but then we will be back to" sa Karolina och böjde sig ner för att knyta på sig sina converse.
"See you then" sa Robert innan hand stängde dörren och följde efter dom andra som redan gått till bilen.
"Klar?" frågade Karro precis när jag reste mig upp efter att ha knytit klart mina converse, jag nickade till svar.
Hon öppnade dörren och värme slog emot oss, Karolina greppade sin plånbok inna hon gick ut ur huset med mig i hälarna.
Eftersom hon var mycket bättre på att hålla koll på saker fick hon ta hand om pengarna och nycklarna just nu.
"Hm.. vart ska vi gå nu då?" frågade hon
"Vi går ut till stora vägen sen frågar vi bara någon där" sa jag enkelt och började gå  samma väg som jag gick igår.
När vi kom ut till stora vägen kände vi oss kanska så lost, det gick gator överallt och stora byggnader.
"Det här kommre bli svårare än jag trodde" sa Karolina och ställde sig bredvid mig.
"Kom så går vi och frågar någon" sa jag och gick bort mot ett par som satt på en bänk i parken på andra sidan vägen.
"Excuse me" sa jag lite försiktigt, Karolina ställdde sig tyst lite bakom mig som vanligt.
Paret vände blicken mot mig och Karolina.
"We've just moved here, can you tell us where we can find a supermarket?" frågade jag snällt
"Sure hun, you just walk down this street, then you turn left, then you take the secound to right and there you have it" sa tjejen vänligt.
"Thank you very much" sa jag och gick i riktningen dom pekat.
Efter ett tag hittade vi faktiskt dit och började genast plocka på oss en massa grejer, våran vagn fylldes snabbt till brädden.
"Det måste se ganska kul ut, två artonåriga tjejer som stor handlar" säger Karolina och lägger ner ett paket flingor.
"Ja, jag tänkte på det jag också" svarade jag
"Har vi allt?" frågade jag när vi en stund senare lade upp varorna på rullbandet i kassan.
"Hoppas det, men det här kommer bli riktigt tungt att bära hem" sa Karro när kassörskan scannade in varorna.
När allt var betalt och fixat insåg vi att vi fortfarande saknade en massa grejer men det fick vi köpa en annan dag, för vi hade sju eller åtta påsar just nu.
Vi tog fyra var och började sakta gå hemmåt, när vi var tillbaka vid parken hörde vi någon som ropade på oss.
Förvirrat kollade vi oss omkring, det var väl ingen som kände oss här.
Bakom oss på gatan gick en bekant person, det där stora lockiga håret skulle amn känna igen överallt, Danielle.
"Hey girls, looks liek you could use some help" sa hon och skrattade.
"Hey Danielle, yes you're right" sa Karro.
Vi gav henne en varsin kasse och började sen gå hemmåt igen, när vi ställt ner kassarna vid våran dörr igen tackade vi Danielle för hjälpen och bärde in kassarna till köket.
Där började vi ställa in saker på platser vi kom fram till, eller ja Karolina kom fram till vart allt skulle stå den fick jag flyga omkring överallt och ställa dit dom.
Även om det ibland var bra att Karro var ett kontrollfreak ha´de det ju sina nackdelar, men i längden brukade det löna sig.
Efter typ tio minuter kom tv killarna igen och började direkt fixa med kablarna till tv:n igen, vid två tiden satte dom sig ner och åt sin lunch medans jag och Karro gick omkring och väntade på flytbilen som skulle komma när som helst nu.
Karolina gick fram till frukt skålen och tog två äpplen, ett av dom kastade hon till mig och ett började hon gnaga på själv, vi hade ju faktiskt inte ätit någon frukost än.
Och jag tror inte den färdiga mackan vi hade köpt på mataffären som vi ätit upp direkt utanför var någon vidare frukost.
 
Karolinas perspektiv
Jag ställde ner den sista av dom många flyttkartongerna som stått i bilen, alla kartonger stod nu huller om buller överallt i vardagsummet.
"Bara att börja då" sa jag för mig själv och började kolla runt bland kartongerna.
Jag lyfte upp en som var märkt med Karolina, sovrum den och många andra bärde jag upp till sovrummet, min del av rummet började fyllas med kartonger men jag hade inte sett skymten av Emma på ganska länge.
Jag gick ut på baksidan för att kolla om hon var där, och visst där var hon.
Hon stod och pratade med Danielle.
"Hey Karro, Danielle here invited us for dinner tommorw" sa hon när jag kom fram till dom.
"That would be lovley" sa jag och log. "Today it's you that have to forgive us, we have some moving moxes to unpack" sa jag och drog med mig Emma in.
Hon suckade tungt men började bära upp sina kartonger ialla fall.
Eftersom jag börjat med mina långt innan Emma blev jag därmed klar mycket snabbare, så när hon bärde upp sina sista lådor började jag ställa fram tvlor och sånt i vardagsrummet.
På dom vita hyllorna där det redan stod en tavla på oss ställde jag dit två till, en på mig, Fredrik och Niklas när vi var små och en på Emma, Albin och Maja när dom var små.
Sen ställde jag även dit en blomma som överlevt flygturen hit, tyvärr var det inte många blommor som överlevt, men det hade jag räknat med också.
När jag gick och lade mig den kvällen kändes det mcyket hemtrevligare, vi hade ställt i ordning det mesta i alla rum, det ända rum vi inte gjort något åt var sovrummet.
Men det fick vi ta nästa dag.

Jag vet att slutet var fjålligt, men jag börjar bli trött nu.
Jag vet även att delen kom ut ganska sent, men jag var tvungen att plugga matte.
Och skolan går tyvärr före skrivandet.
Killarna kommer komma in i nästa del, och ni kan nog gissa hur ;)
Kommentera på nu då sötisar!

They don't know about us - del 6

2012-09-23 // 17:39:00 // They don't know about us - avslutad
Både jag och Karolina älskade grillat så vi blev jätte glada, jag började hoppa upp och ner och göra små glädje rop.
Jag slutade tvärt när jag hörde någon stå och skratta, och det var inte Karolinas skratt.

 
Karolinas perspektiv
Både jag och Emma vände oss förskräckta om när vi hörde någon som skrattade, där på gården mittemot våran stod en tjej och skrattade.
Hon hade stort lockigt hår som stod åt alla håll och kanter och underbart fina bruna ögon, jag kände igen henne men kunde inte komma på vart ifrån.
"Sorry for laughing, but it looked som funny" sa hon
"It's okey, I would've laught too if I didn't know her" säger jag
"So she does these thing often?" frågade hon med höjde ögonbryn.
"No, not this but she does crazy things all the time" svarar jag och ler
"Hello... I'm standing right here" säger Emma och går fram emot oss.
"I'm Danielle, by the way." säger hon och stryker luggen ur ansiktet med baksidan av handen.
"I'm Karolina and this is Emma" svarar jag och sträcker fram handen.
"You live there?" frågar Emma och pekar på hudet bakom henne, hon skakar min utsträckta hand innan hon vänder sig och och kollar mot huset.
"Yeah I do" svarar hon när hon vänt sig mot oss igen.
"Cool, then we are neighbours" säger Emma och ler.
"I thought so" säger Danielle och skrattar lätt.
Danielle kollar ner på sin mobil hon håller i handen och tittar sen lite stressat upp på oss.
"I'm sorry, I gotta go. My boyfriend is picking me up in an hour, and I have to get ready" säger hon och backar långsamt.
"It's okey, we wont disturb you" säger jag och vinkar innan hon försvinner in i sitt hus.
"Hon var snäll" säger Emma innan hon går in i vårat hus.
Jag följer efter och när jag kommer in i köket ser jag att Emma precis ska öppan kylskåpet.
"Emma, du kommer inte hitta något" säger jag och går ut ur köket.
"Just ja, men jag är små hungrig!" klagar hon och kommer in i vardagsrummet.
"Jag är inte jätte hungrig så how about... McDonalds, så handlar vi mer mat senare" säger jag.
Emma bokstavligt talat flyger upp ur soffan och ut i hallen.
"Du känner inte att du vill byta om innan, vi har liksom flygit i dom här kläderna." säger jag och börjar gå upp för trappan.
"Men jag såg ett McDonalds alldeles runt hörnet, jag kan springa dit och köpa med hem om du vill ta en dusch" ropar hon nerifrån.
"Det vore jätte snällt, jag vill ha en stor pommes frites och en mellan vanlij shake" säger jag och går in i badrummet.
Jag kan höra hur ytterdörren stängs och hur Emma låser den när hon går.
Snäll hon är! tänker jag innan jag kliver in i duschen.
Jag snabb duschar, vilket innebär att jag inte tvättar håret eller sånt, eftersom det gjorde jag igår morse innan Emma kom.
När jag sköljt av tvålen från kroppen går jag ut ur duschen och plockar med mig mina kläder och går ut till sovrummet.
Där drar jag för gardinerna för fönstrerna och börjar leta igenom min enda väska som jag hade med mig efter rena kläder som jag visste att jag packat med.
 
Emmas perspektiv.
Jag ställde mig i kön och funderade länge, jag visste ju vad vi skulle ha men var lite nervös för att beställa det på engelska.
Visst, vi hade ätit på McDonalds utomlands förut men då hade det alltid varit mamma som beställt.
Fast den gången jag hade åkt till Spanien med Karro, Louise och Nora hade Karro beställt fö hon var bäst på spanska av oss.
När det blev min tur tog jag ett djupt andetag och började sen rabbla upp våran beställning.
"Two big frensh fries, one medium coke and one medium vanilla shake, to take with me please" säger jag.
"Anything else?" frågade tjejen i kassan
Men nej annars skulle jag ju ha sagt det" tänkte jag irriterat.
"No" svarade jag bara och log.
"Okey, just a minute" sa hon och vände sig om för att börja plocka ihop min beställning.
Allt med tiden som gick började påsen hon ställt på disken fyllas på.
Jag betalade och gick därifrån med min påse, påvägen hem kollade jag mig mycket omkring för att se om jag verkligen tog rätt väg.
När jag senare ser några hus jag inte känner igen kollar jag bakåt och inser att jag skulle ha svängt för två gator sen, jag vänder och går tillbaka.
När jag svängt känner jag igen husen och lite längre fram kan man se radhusen som vi bor i, eller man ser Danielles eftersom våran ligger på baksidan av hennes.
Jag låser upp dörren och går in, där hittar jag Karolina liggandes på golvet och hålla på med mobilen.
"Får jag fråga vad du håller på med?" frågar jag och sparkar av mig skorna.
"Jag gick ner för trappan och när jag var på näst nedersta trappsteget missade jag det sista och ramlade framlänges, det var faktiskt ganska skönt på golvet så jag låg kvar" förklarar hon som om det vore det normalaste i världen.
"Ehm... okej..." säger jag bara innan jag går in i köket och ställer ifrån mig påsen på bordet.
"Varför tog det så lång tid?" frågar Karro och kommer ingående i köket och slår sig ner  på en av dom fyra stolarna.
"Jag gick liksom fel påvägen tillbaka" förklarar jag och sätter mig enr mittemot henne.
"Hur mycket fel?" frågar hon och plockar upp sina pommes frites ur påsen.
"Två kvarter" säger jag tyst.
"Två vadå?!" frågar hon och skrattar, eftersom jag vet att hon visst hört vad jag sa skiter jag i att säga igen utan tar upp min mat ur påsen.
"Jag ser att du redan tagit på dig mysstrumporna" skämtar jag.
"Ha ha" säger Karro sarkastiskt.
Hon hade nämligen ett par tjocksokar hon hade med sig överallt, dom var ganska gamla och hon skulle behöva ett par nya, men varje gång någon erbjöd sig att köpa nya sa hon ifrån och hävdade att sokarna var för mysiga för att slängas eller bytas ut.
När jag ätit häften av mina pommes frites känner jag hur något träffar mig i pannan, och igen, när jag kollar upp ser jag hur Karolina sitter med några pommes frites i handen och nedanför mig på bordet ligger två pommes på bordet.
"Din lilla skit" skriker jag och kastar tillbaka dom på henne, hon bara skrattar åt mig och kastar tillbaka dom på mig.
Jag skrattar åt na och sen är kriget igång, det flyger pommes frites överallt i köket.
Efter typ tio minuter ligger alla våra pommes över hela köksgolvet, medans vi ligger bredvid och skrattar.
"Jag som hade duschat" klagar Karolina
"Haha, om jag känner dig rätt kommer du duscha imorgon också" säger jag
Karolina skrattar bara lätt åt mig innan hon rester sig upp och börjar plocka upp pommes fritsen.
"Att du alltid ska vara så renlig" säger jag men rester mig upp och hjälper henne
"Nån av oss måste ju" säger hon bara och rycket på axlarna.
När alla pommes frites var undenplockade, och vi hade slängt allt annat gick vi in i vardagsrummet och satte oss och pratade.
Eftersom tv killarna skulle komma och fixa tv:n imorgon och flyttbilen med våra saker också skulle komma imorgon så fanns det inget annat att göra.
Då såg jag något som fick mig att le, jag reste mig upp ur soffan och gick och hämtade tavlan som stod i hyllan.
"Kolla Kar" säger jag och ger henne bilden.
"Har den stått där hela tiden?" frågar hon och tar emot den.
"Det hoppas jag, annars blir jag skraj" säger jag.
"Våra föräldrar måste ha ställt dit den när dom var här" säger Karolina och kollar på bilden.
Bilden förstället oss två när vi var i Spanien för två år sen.
"Kolla vad små vi var" utbriser Karolina.
Hon hade rätt, vi såg verkligen små ut även om det bara var två år sen.
Men mycket hinner förändras på två år eller två sekunder, vissa val lever man med resten av livet.
Dom flest var man stolt över, andra inte så stolt.

Jag kommer börja uppdatera varannan dag, eftersom då hinner jag med läxor mellan skrivningen.
Så kika in varannan dag för en ny del, och om jag inte kan skriva kommer jag försöak fixa så någon skrivet åt mig.
Hoppas ni stannar under min berg och dalbane liknande uppdatering.

They don't know about us - del 5

2012-09-17 // 19:04:00 // They don't know about us - avslutad
Bruden är helt, totalt jätte knepig men jag kunde inte hitta några bättre bästa vänner än henne, Nora och Louise.


Karolinas perspektiv
Om femton minuter skulle man kunna börja gå ombord, men tills dess var den här olidliga väntan.
Just nu var vi där, vi satt på bänkarna vid gaten.
Jag satt lutat mot väggen med benen böjda och Emma samm lutat mot mina ben, det hade egentligen kunnat få plats fyra stycken på den här bänken men just nu räckte den bara för oss.
Jag kände mig taskig mot dom andra passagerarna som fick stå för att det inte fanns plats, men just nu var jag för trött för att orka bry mig.
Klockan hade nyss passerat tio och tickade sakta vidare mot fem över, kunde tiden gå segare?
Jag skickade ett sms till mamma om att vi snart skulle gå på planet, sen fortsatte jag bläddra på Instagram.
Instagram och Twitter var appar som jag var beroende av, och minst en daglig dos behövde jag.
Jag gillade en bild på Big Ben som Nora hade lagt ut, till bilden hade hon skrivit: Emma och Karolina, ta hand om er mina hjärtan! Kommer sakna er otroligt mycket. Önskar ni kunde stanna med mig, men samtidigt vet jag att det här har varit eran dröm så länge!
Precis när jag skulle gilla en till bild lyste skärmen upp lite extra och meddelade att jag fått ett sms, jag sprack upp i ett stort leende när jag läste det.
 
Hej sötnos!
Hoppas ni har haft det bra än så länge.
Känns så konstigt att du inte ska bo här mer, snälla kan du inte komma hem igen?
Ha det bra!
/ din Max♥
 
Under dom här två veckor som varit hade jag faktiskt blivit tillsammans med Max, jag tog det försiktigt för hur många gånger han än sa att han bara gillade mig kunde jag inte glömma hans player rykte.
Snabbt knappade jag in ett svar innan jag gav mobilen till Emma.
"Ta en bild på oss"
"Okej" svarade hon och tröck upp kameran
Vi knäppte ganska många bilder, på dom flesta gjorde vi riktigt skratt retande grimaser.
"Jag lägger upp den här" sa jag och visade henne en bild där vi båda räckte ut tungorna, hon nickade till svar.
Jag tog tillbaka mobilen av Emma och klickade genast upp Instagram och lade upp bilden, eftersom tiden gick fick jag några gillningar och några kommentarer.
I kommentarerna stod det mest: ha det bra!, kommer sakna er! och sånt där.
När dom meddelade att man kunde börja gå ombord på planet greppade vi snabbt våra väskor och ställde oss i den lilla kö som hunnit bildas.
Vi lämnade fram våra pass och biljetter, mannen som stod där tog emot dom, rev dom och gav tillbaka dom innan han flashade ett stort leende som visade massa tänder.
När vi kom in i 'tunneln' som ledde in till planet tog jag upp mobilen och började skriva några sms, ett till mamma, ett till Lollo, ett till Nora och ett till Emelie.
Emma snodde snabbt fönsterplatsen som vi hade fått så jag fick nöja mig med att sitta vid mittgången, vilket jag egentligen hatade.
"Hello this is your captain speaking, the trip to London, Heathrow will take approximately two hours., I'll try to make that time as comfortable as possible. Thank you for flying with British Airways"
Flygmotorerna började låta och sakta började flyget köra länst startbanan.
Jag var inte ett stort fan av höjder så jag  greppade försiktigt Emmas hand och log mot  henne.
Planet började nu närma sig slutet på startbanan, och när man kände att planet lättade från marken kramade Emma om min hand lite hårdare och gav mig en blick som sa allt.
Det här är vår nya början.
 
Emmas perspektiv
"Emma" hörde jag en röst säga, den liknade Karolinas lite.
"Mm" grymtade jag till svar.
"Emma, vi är framme" sa den Karolina liknande rösten.
Då slog jag snabbt upp ögonen och fann mig själv liggandes med huvudet i Karolinas knä i taxin.
"Är vi framma?" frågade jag uppspelt och satt mig upp.
"Japp" svarade Karolina och gick ut ur taxin.
Jag tog upp min väska från golvet innan jag också gick ut ur taxin och stod därmed utanför vårat nya hus.
Vi gick tillsammans fram till ytterdörren och Karolina tog upp nykelnur väskan och stoppade in den i låset.
"På tre?" frågade hon och vred om.
"Ett... två... tre" skrak vi och kastade oss in.
Karolina började med övervåningen och jag här nere, här fanns kök, badrum, vardagsrum och hall.
Köket var modernt inrett i svart, vitt och rött, där fanns ett bord med plats för fyra och lite barstolar vid den upphöjda bänken.
Vardagsrummet var inrett i beige, vitt, gammeldags men samtidigt inte gammeldags. (Om ni fattar?)
Badrummet var det ingen stor grej att kolla på eftersom vi fått säga hur den skulle inredas, det hade vi fått med et andra också men inte riktigt sett hur restultatet blev.
När jag skulle runda hörnet för att gå upp för trappan höll jag på att krocka i Karolina som med snabba steg sprang in i köket.
Jag rusade upp för trappan och möttes av vårat sovrum (ja, man kom direkt in i det).
Rummet hade kaffe latte färgade väggar med en fondvägg med den brittiska flaggan på, en varsin säng stod mot motsatta väggar och emellan dom fanns en dörr som ledde ut till en balkong.
På väggen viddemot balkongen fanns två dörrar, den ena ledde in till ett badrum och den andra ledde in tilL en walk in closet, på väggarna satt det klister lappar med våra namn på så vi fick en varsin sida.
"Typiskt mamma" sa jag, för det var nämligen våra föräldrar som varit här för några veckor sen och inrett alltihopa.
Jag gick med små trippande steg ner för trappen för att finna Karolina hoppa i soffan som en dummer, men det såg kul ut så jag hakade på.
När vi hoppat runt som tokar ett tag sansade vi oss och satt och pratade om hur overkligt det kändes att vara här.
Jag satte mig på golvet och Karolina började genast fläta mitt hår, hon gjorde en inbakad fläta på sidan som hon sedan drog upp i en tofs med resten av håret.
Fast en liten hårtofs sparade hon på sidan, när hästsvansen var uppsatt tog hon det lilla håret som var kvar och flätade det innan hon snurrade det runt snodden så den inte syntes.
Sen satte jag mig i soffan och lutade mig mot Karolinas ben igen, jag tog upp mobilen och knäppte ett kort på oss och lade upp.
"Emma, sa inte våra mammor att det skulle finnas en bakgård också?" frågade Karolina efter ett tag.
"Jo, eller?" sa jag och reste mig upp.
Vi började gå omkring och leta efter en dörr som skulle kunna leda ut till en bakgård, jag gick bort mot badrummet och hallen medans Karolina gick in i köket.
Ingenting i hallen och inget vid badrummet heller, jag började gå tillbaka och kolade vid trappen upp.
"Emma, här!" ropade Karolina, jag sprang snabbt in i köket.
"Hur kunde vi missa den där när vi kollade runt förut?" frågade jag och slog mig själv i pannan.
"Jag vet verkligen inte" sa Karolina och skrattade åt mig.
Där alldeles intill köksbordet fanns en stor glasdörr som man direkt såg ut till en trägård.
Karolina öppnade dörren och gick ut, jag följde efter henne.
Gården var inte så stor, men stor nog för oss två ialla fall, mot husväggen stod en grill prydligt uppställd.
Både jag och Karolina älskade grillat så vi blev jätte glada, jag började hoppa upp och ner och göra små glädje rop.
Jag slutade tvärt när jag hörde någon stå och skratta, och det var inte Karolina skratt.
Så, förlåt för att det tar sån tid.
Gissa vem ni tror det är som skrattar!
Snälla, snälla, ni som läser kommentera!

They don't know about us - del 4

2012-09-13 // 16:12:00 // They don't know about us - avslutad
Åsa lade pannkakorna i en bunke och ställde ner den på bordet där vi hade satt oss.
"Ät nu tjejer, jag väcker killarna strax innan ni åker." sa Åsa och gick ut ur köket och upp för trappen.
Karolina vände sig om och kom gående med sirapen, det var då jag såg den.

Karolinas perspektiv
När Emma helt plötsligt halvskrek på mig hoppade jag till av chock.
"Tyst, du väcker grabbarna" väste jag mellan sammanbitna tänder.
"Men OMG! När gjorde du den där?" frågade hon och pekade på mitt öra.
"Jaha.. Du menar tatueringen? En examenspresent av mormor och morfar" säger jag och ler.
Nu satt ett litet kors inpräntat bakom mitt öra, lit ner emot halsen.
"Den är jätte fin" säger hon och tar tag i mitt öra och drar mig mot sig.
Hon studerar den noga och ser lite avundsjuk ut.
"Den passar dom andra jätte bra" säger hon efter att ha släppt mitt öra.
Sant, det är inte min första tatuering.
"Men du vet när vi gick i sjuan?! Då pratade jag ju om vilka tatueringar jag vela ha" säger jag och lägger upp en pannkaka på tallriken.
"Ja, vi gick ganska ofta och pratade om det" sa hon och hällde sirap på sina.
"Jag har ju gjort några av dom nu" säger jag och ler.
Vi äter våra pannkakor under tystad och medans Emma dukar in våra grejer i diskmaskinen springer jag upp för trappan och väcker mamma som somnat om medans vi åt frukost.
"Mamma, vi har ätit klart nu och taxin kommer om en halvtimme" säger jag och skakar om henne löst.
"Jag är vaken" säger hon sömnit
"Väck pappa så går jag och väcker grabbarna" säger jag och vänder mig om och går in till Niklas ochs en Fredrik.
När alla är vakna går vi ner till hallen där Emma står med våra väskor vi ska ha som handbagage.
Jag börjar med att krama om Niklas.
"Hejdå gubben, kommer sakna dig!"
"Hejdå Emma, jag kommer sakna dig också!" säger han, det märks att han inte riktigt är vaken än.
Sen går jag vidare till Fredrik
"Bye Fredde! Kommer sakna dig med!" säger jag och kramar om honom, han är egentligen ingen kramig person men nu känner jag hur man kramar om mig lite hårdare än vanligt.
"Kommer sakna dig med syrran! Det kommer kännas konstigt att inte ha dig här hela tide, vem ska nu göra middag åt mig på torsdagar tillexempel?!" skämtar han.
"Det löser sig, annars ligger det infrysen potatisgratäng i frysen" säger jag och klappar honom på ryggen.
Sen vidare mot mamam och pappa, som får en kram tillsammans.
"Kommer sakna er otroligt mycket, men nu har ni ju skype" säger jag när jag släppt dom.
"Ni kommer klara er bra" säger pappa.
"Taxin är här nu" säger Fredrik som kollar ut genom fönstret.
Emma kramar snabbt om alla sen går vi ut till taxin tillsammans, när den börjar åka och jag ser hur min familj blir mindre och mindre inser jag att vi faktiskt är påväg.
Vi ska verkligen flytta, jag har alltid bott i det där gula huset och nu helt plötsligt ska jag bo i ett radhus i London med Emma.
Det dröjde inte länge innan både jag och Emma hade somnat i taxin, vilket vi faktiskt kunde göra eftersom det tog nästan tre timmar till Arlanda från lilla Hudiksvall där vi bodde.
 
Emmas perspektiv
Vi betalade taxichauffören och klev ur taxin och gick med ganska nervösa steg mot incheckningen.
En kvinna med ganska mycket smink och ett överdrivet leende tog emot oss, vi räckte fram våra pass och hon scannade av dom och knappade lite på sin dator.
"Så det är ni två som ska flytta?" frågade hon och log ett till överdrivet leende.
"Ja det är vi" sa jag och log överdrivet tillbaka, hon kollade llite bitchigt på mig men verkade strunta i det.
"Hoppas ni kommer få det bra i London" sa hon och gav tillbaka våra pass och biljetter.
"Tack!" sa Karolina som var sådär änglalikt snäll mot alla.
Vi gick vidare igenom alla affärer som fanns där, inne på taxfreen köpte vi lite godis.
Karolina köpte självklart en påse M&Ms och tuggummi, själv köpte jag en Marabou choklad och tuggummi.
Sen forsatte vi gå och gick in på några affärer här och var, men så fort vi såg Starbucks skylten stannade vi båda två och kollade på varandra innan vi sprang i rikting på Starbucks.
Vi sket i om folk tyckte vi var knepige, om man inte hade Starbucks stan var det ett måste om man skulle åka någonstans.
Jag köpte en fappochino (vet inte hur det stavas) och Karolina köpte en Chai latte, hon verklligen älskade det och skulle kunna drick det till frukost, lunch och middag.
Bruden är helt, totalt jätte knepig men jag kunde inte hitta några bättre bästa vänner än henne, Nora och Louise.
En del till underbara läsare!
Kommentera massor :)
 

They don't know about us - del 3

2012-09-12 // 19:45:00 // They don't know about us - avslutad
När jag rullade upp på Emelies uppfart tog hon av sig hjälmen och jag reste på mig så hon kunde lägg tillbaka den under sadeln.
"Ses på onsdag" sa hon och kramade mig innan hon sprang in i sitt hus, medans jag fortsatte hem till mig.

Karolinas perspektiv - 2 veckor senare
Jag rusade ner för trappen och in i hallen för att öppna dörren, där stod en glad Emma med en massa resväskor.
Vi kramade om varandra innan jag hjälpte henne in med hennes resväskor i hallen.
Sen vände jag mig om och tog tag i hennes 'sova över' väska och började gå upp för trappen medans Emma knöt av sig skorna, en duns fick mig att vända mig om och hitta Emma ligga på mage på golvet med fötterna rätt upp i luften.
Jag började asgarva och var tvungen att sätta mig ner i trappen för att inte ramla ner och slå mig, när jag efter typ fem minuter samlat mig fortsatte vi upp för trappan.
Väl inne på mitt rum lade jag ner hennes väska på pallen framför helkroppsspegeln, sen slängde jag mig i sängen.
"Är det ok om du delar säng med mig inatt? Känns onödigt att ta fram extra sängen, vi kommer ändå inte orka ta bort den imorgon" sa jag
"Självklart" sa Emma som precis kommit in i rummet.
Emma satte sig på skrivbordsstolen och började läsa senaste nummret av Klick.
"I can't believe att vi äntligen ska flytta" sa jag och satte mig upp och lutade ryggen mot väggen.
"Nej jag vet, och jag ser att du inte hunnit packa klart" svarade hon över kanten på tidningen, jag suckade dovt men reste mig upp ur sängen och började packa ner mina kläder i flyttkartonger.
"Förresten, varför hade du med dig resväskor? Det är ju inte så att vi behöver dom" sa jag medans jag vek och lade ner kläder i lådorna.
"Jag fick slut på flyttkartonger och tänkte låna av dig" sa hon och ryckte på axlarna.
"Så som jag såg det kanske du ska börja nu då." skämtade jag och kastade en gammal strumpa på henne.
Hon reste sig besvärat och gick ner för trappan, man kunde höra dunsar av hur hon ställde ner väskorna för att ta ett nytt grepp om dom.
"Lite hjälp vore bra!" skrek hon
"Kan du glömma, jag ahr eget att packa" svarade jag och hämtade en ny kartong.
Efter typ tio minuter kom hon äntligen in på mitt rum med sina två stora resväskor, jag var redan klar med mina kläder eftersom jag inte tog med mig allt.
Jag hade nämligen lämnat kvar kläder som jag inte andvände längre som mamma kunde skänka bort eller sälja, mig spelade det ingen roll eftersom jag inte andvände dom längre.
Så jag reste mig och började gå runt och plocka ihop papper, bäddsaker, tavlor och sånt.
Två timmar senare var nästan hela mitt rum nerpackat i fem flyttkartonger, jag hade bara några tavlor kvar.
När jag tog tag i ramen på en föll en lapp ner på golvet, jag plockade upp den och läste på den.
Det som stod där fick mig att le och tänka på när fotot va taget.
På bilden var det jag och Emma och på lappen stod det autografer av alla killarna i One Direction, vi hade varit stora Directioners förut men med tiden hade det lagt sig.
Men jag hade velat slänga lappen så jag hade kilat fast den bakom ramen.
"Emma kom" sa jag och vinkade åt henne att komma.
Hon lade ner tavlan hon höll i och kom fram till mig, hon böjde sig fram för att läsa på lappen och även hon började le när hon läste.
"Jag kommer ihåg det där" sa hon och kollade upp på mig.
"Mm, vi köade i fyra timmar för dom där autograferna" sa jag och öppnade baksidan på ramen och lade ner bilden där.
"Den ska med" sa jag och lade ner tavlan i  den sjätte lådan.
Efter yttligare en halvtimme var allt nerpackat utom sängen, skrivbordet och spegeln, alltså dom där stora sakerna men dom skulle en flyttfirma komma och ta senare.
"Jag är ganska trött" sa jag och drog av mig mina byxor och hoppade i mina sov shorts och tröja.
Emma skulle precis svara något men hindrades näs en stor gäspning slank ur hennes mun, så hon följde mitt alternvativ och hoppade i sina sovkläder.
Tillsammans gick vi ina i badrummet och borstade tänderna, Fredrik kom in och stod och pratde med oss ett tag innan vi gick in till mitt rum.
"Godnatt gumman" sa jag och lade mig ner under täcket.
Jag fick några svaga mumlingar som svar, vilket betydde att hon redan hade somnat.
 
Emmas perspektiv
Jag vaknade av det sjukt irriterade larmet på mobilen som låg och vibrerade på nattuksbordet.
Snabbt övervägde jag att slå sönder mobilen men sen kom jag på andledningen till varför vi hade ställt alarmet, då slög jag upp ur sängen och började skaka på Karolina.
"Kar, vi flyttar idag!" halvskrek jag
Jag fick en sur blick av Karolina som svar, inte förvånad eftersom hon kunde ha ganska dåligt morgon humör.
Men idag sket jag idet ochd rog av henne täcket innan jag gick och drog upp persiennerna och tände taklampan så det blev jätte ljust i rummet.
Sen sprang jag runt och sjönf för full hals, tills en kudde träffade mig i huvudet.
"Käften idiot" väste Karolina fram mellan tänderna.
"Förlåt, men Kar vi ska flytta!" sa jag igen.
"Gaah! Du är ju omöjlig" sa hon men reste sig upp ur sängen och tog på sig kläderna vi lagt fram igår, jag började göra samma sak.
När kläderna var på flätade jag mitt hår och lade flätan över ena axeln, Karolina gjorde bara en slarvig knut mitt upp på huvudet av sitt hår, smink sket vi båda i eftersom vi skulle typ sitta på ett plan mesta dels av dan.
Sen gick vi ner och fick båda två en liten hjärtattack när vi krockade i Karolinas mamma i köket, klockan var ju ändå kvart i fem.
"Godmorgon tjejer" sa Åsa och stekte något som såg ut som amerikanska pannkakor.
Karolina grymtade något till svar och öppnade kylskåper för att leta reda på juicen, själv gick jag fram och kramde om Åsa.
"Godmorgon Åsa" sa jag
Karolina ställde ner juicen på bordet innan hon gick och hämtade tallrikar, bestik och glas åt oss som hon också ställde enr på bordet.
Åsa lade pannkakorna i en bunke och ställde ner den på bordet där vi hade satt oss.
"Ät nu tjejer, jag väcker killarna strax innan ni åker." sa Åsa och gick ut ur köket och upp för trappen.
Karolina vände sig om och kom gående med sirapen, det var då jag såg den.
När jag tryckte på publicera stängdes mitt internet ner, så fick snabbt skriva ihop allt igen.
Förlåt för den jätte dåliga uppdateringen.
Men snälla kommentera mer :)

They don't know about us - del 2

2012-09-10 // 18:38:00 // They don't know about us - avslutad
En blandning mellan romantiska och disney till och med lite skräck, jag har väldigt svårt för skräck filmer jag kollar oftast inte på dom.
När klockan började närma sig tre (mitt i natten) gick vi ut till kojan vi byggt tidigare i min trädgård, vi brukade göra såhär nån gån per år.


Tumblr_m4owf8rpad1rnayg2o1_500_large
Karolinas perspektiv
Nästa morgon vaknade jag först av alla.
Konstigt? Skulle inte tro det då, jag vaknar jämt först så jag för alltid ligga och vänta på att dom andra skulle vakna, men idag skulle jag inte göra det.
Jag reste mig upp och krånglade mig ut ur kojan och vidare in i huset, där inne hittade jag en lapp på kylskåpet från mamma.
 
Hej gumman!
Jag, pappa och killarna har åkt och hälsat på moster.
Vi stannar nog ett tag, så ni kan väl göra spagetti och köttfärssås till lunch?
Det finns tomatsås till Louise ;)
Hoppas ni klarar er själva!
Kram från mamma
 
När jag läst lappen skickade jag snabbt iväg ett sms till mamma där det stod att hon skulle hälsa moster att krya på sig från mig.
Sen tog jag fram en liten lätt frukost eftersom klockan var elva och vi snart skulle fixa lunch, så en macka och juice fick det bli.
När allt var fram dukat tog jag två kastrullock och gick ut till tjejerna igen som forfarande låg och sov, men så fort jag slagit ihop kastrullocken några gånger satte sig alla upp och kollade irriterat på mig.
Snabbt vände jag mig och och sprang ut från kojan med tjejerna tätt efter mig, när vi kommit in i köket vände jag mig om och höll upp händerna i en skyddande position.
"Frukosten är serverad" sa jag istället och log.
"Snacka om att slingra sig" sa Nora men satte sig ner vid bordet.
Louise och Emma nickade och gick sen runt bordet och satte sig på 'sina' platser, vi hade känt varandra så länge så dom hade speciella platser när dom åt här.
"Så vad är planera idag då?" frågade Nora
"Ni ska stanna på lunch, men sen ska jag säga hejdå till dansgruppen" svarade jag och tog skinka och la på mackan.
"Vad blir det för lunch?" frågade Nora och visade hela sin söndertuggade macka.
"Noooora! Stäng munnen" sa Louise och slog till henne lätt på armen.
"Förlåt" sa Nora tyst och tuggade vidare på sin macka.
"Det blir spagetti och köttfärssås" svarade jag på hennes tidigare fråga, Louise kollade på mig med en blick som sa allt. "Självklart finns det tomatsås till dig Lollo"
"Bra" sa hon och nickade nöjt innan hon fortsatte bre sin macka.
Vi fortsatte äta och ingen sa något förrens Emma bröt tystaden.
"Vart är din mamma och pappa?" frågade hon
"Mamma, pappa, Fredrik och Niklas åkte och hälsade på moster" sa jag och kollade ner i mackan.
"Oh" sa Emma och kollade bort från mig.
"Hur är det med henne?" frågade Louise försiktigt.
"Det är väl okej, hon ligger fortfarande på sjukhus. Dom tror att det kan vara något med gallan" sa jag och fortsatte kolla ner i mackan.
"Du kan väl hälsa henne från oss nästa gång du träffar henne" sa Nora
"Mhm."
En ganska lång och pinsam tystnad uppstod mellan oss fyra, vilket det väldigt sällan var.
"Såååå, nytt samtals ämne?" frågade Emma
"Japp, hur är det mellan dig och André då Lollo?" sa Nora.
"Det är bra!" sa Louise, så fort vi nämnt André hade hon börjat lett som en idiot.
"Hur länge har ni varit tillsammans nu då?" frågade jag
"Nu på måndag är det tre månader exakt" sa hon och log ännu bredare.
"Jag är så avis på dig Lollo! Jag vill också ha någon att mysa med" klagade Nora
"Shut up! Vi har nog sett hur du och Niclas kolla på varandra" sa Emma och vickade på ögonbrynen mot Nora, som lite generat kollade ner i bordet.
"Haha, hur går det då?" frågade Louise och la armen om Nora. (Om ni inte har förstått sitter Nora och Louise på en sida av bordet och Karolina och Emma på andra sidan)
"Vi ska fika nu på onsdag" viskade hon fram
"VA?!" skrek jag, Emma och Louise i kör.
"Vi ska fika nu på onsdag" sa Nora lite högre.
"Aww! Du är så gullig när du rodnar Noris Boris" sa jag och flashade ett stort leende mot henne.
"Någon annan som vill dela med sig något på killfronten?" frågade Nora för att byta uppmärksamheten från henne.
"Nja, inte riktigt" sa Emma och ryckte på axlarna
Alla hade nu sagt något, så därför vända alla blickarna mot mig.
"Erm...." sa jag och vägrade kolla in i deras ögon.
"Vem Kar?" frågade Emma och tog tag i min arm.
"Max" sa jag och kollade henne i ögonen.
"Igen?" utbrast Louise förvånat.
"Ja, men han är ju så snygg och allt" sa jag och log.
"Men du vet hur han är, glöm inte bort det" sa Nora och kollade oroligt på mig.
"Jag vet, men jag är väl alltid försiktig" sa jag
"Vi vet, men vi vill inte att du ska bli sårad igen" sa Louise.
"Tack tjejer."
*
"Jätte bra träning tjejer, kom och samlas här nu" sa våran tränare Mathilda
Alla gick och satte sig i en ring, som vi alltid gjorde i början och slut av våra träningar.
"Som ni vet närmar sig snart EM i Cheerdance och nu ser ni till att träna på dansen och håller er friska, så kommer vi ta hem skiten" sa Mahtilda
"Och kom ihåg att på onsdag ska vi gå ut och äta för att säga hejdå till Karolina" sa Emelie och gjorde en ledsen min. "Men.. hon kommer tillbaka för att hjälpa oss vinna EM!"
"Jag vet att ni kommer klara er finnemang utan mig" sa jag och drack lite ur min vattenflaska
"Men inget kommer att bli detsamma" sa Michelle
Dom andra tjejerna gav mig ledsna blickar och plutade med underläpparna, jag bara skrattade åt dom.
"Kommer du ihåg den där gången vi var på tävling i Skåne och du och jag klättrade upp på väggen och satte oss i slitt och spagat" sa Jennifer
Alla skrattade åt minnena vi hade från olika tävlingar.
"Kom igen tjejer, vi kör dansen en gång till." sa Amanda, och alla sprang ut på golvet och ställde sig i sina poistioner.
Mathilda startade musiken och men kunde se hur alla nickade smått för att hålla räkningen.
När vi kom till rätt ställe i musiken kastade alla upp armarna i luften och gjorde korografin som vi lärt oss.
Hela dansen gick fläckfritt, och vi gjorde ett splitt hopp och en snurr direkt efter, sen sprang vi och bytta platser och räknade ner för att lyfta upp mig, Emelie och Sofia.
"Ett, två, tre" skrek Mathilda
På ett vips var jag, Emelie och Sofia upp skjuta och snabbt drog jag upp benet och tog ett stadigt tag om fotleden, samma sak gjorde Emelie och Sofia.
Sen lika snabbt hade vi tippat bakåt och tagits i mot av tjejerna, sen gjorde vi slutet av dansen.
"Ni är perfekta tjejer" sa Mathilda och klappade oss på rumpan när vi passerade för att ta våra grejer påvägen ut.
Jag greppade min jacka, väska och hjälm innan jag gick ut för att knyta på mig mina ganska slitan usa converse.
När dom var på knutna tog jag hjälmen och gick ut på parkeringen för att starta moppen, men innan jag satte mig lyfte jag på 'sadeln' och tog fram extra hjälmen som Emelie skulle ha på sig.
Precis då kom Emelie utspringandes genom dörren med väskan slarvig slängd över axeln.
"Jag trodde du skulle åka utan mig" sa hon innan hon satte på sig hjälmen.
"Som om jag skulle glömma dig, toker" sa jag och vred om nyckeln, samtidigt som Emelie satte sig bakom mig på moppen.
Hon tog ett stadigt tag om min midja när vi rullade över parkeringen och över järnvägen.
När jag rullade upp på Emelies uppfart tog hon av sig hjälmen och jag reste på mig så hon kunde lägg tillbaka den under sadeln.
"Ses på onsdag" sa hon och kramade mig innan hon sprang in i sitt hus, medans jag fortsatte hem till mig.

Så del 2, hoppas ni gillar novellen än så länge!
Det som jag skriver i den här novellen är 100% sant.
Jag (Karolina) dansar cheerdance, inte riktigt cheerliding men nästan. Och det är inte så där mycket lyft och vighet, men jag vela ha det coolare så ändrade lite xD
Och Max är ingen player på riktigt!
Kommentera x

They don't know about us - del 1

2012-09-08 // 14:34:00 // They don't know about us - avslutad
"Tack för detta underbara år studenter, nu ska ni få njuta av ett välförtjänat sommarlov. Och så kommer jag se några av er nästa år" rektorns tal verkade aldrig ta slut, men äntligen gjorde det de.
Karolina och hennes bästisar reste  sig upp från dom osköna stolar som dom suttit på i nästan två timmar, och följde med strömmen av elever ut ur aulan.
Samma sak varje år, samma tal och samma allt, men i år var det annorlunda för i år var deras sista år sen var dom officiellt fria att göra vad dom vill.
När dom kom ut ur aulan fortsatte strömmen ut mot parkering där dom skulle samlas klassvis innan dom fick gå hem till sina föräldrar.
När Karolina och hennes klass samlats sa deras mentor några ord sen lämnade han dom att säag hejdå till varandra, dom snackade med varandra några minuter innan dom kramade om varandra och gick skilda vägen hem.
Karolina och hennes vänner bodde åt samma håll so dom gjorde följde tills det var dags för Karolina att svänga in på sin gata.
"Hejdå, vi ses imorgon då?" frågade hon
"Klart vi gör!" sa dom andra
"Bra, see you" sa Karolina innan hon kramade om var och en av dom och gick till sitt hus.
 
Karolinas perspektiv
För första gången på flera månader vaknade jag inte av mitt irriterande alarm utan av mig själv, och så skulle jag fortsätta heeeeela sommarlovet.
Eller kanske inte, jag måste ju gå upp tidigt sen när jag ska jobba.
Men fram tills dess så ska jag sova hur länge jag vill.
Klockan var nu elva och om sex timmar skulle tjejerna komma hit, vi skulle baka, kolla på film och ha ett litet sleepover.
Så fram tills dess var det upp till mig att fixa alla grejej, bara att börja då.
"Men först en dusch" sa jag till mig själv och klev upp ur sängen.
Tyst tassade jag ut ur mitt rum och bort till badrummet, som oturligt nog låg vägg i vägg med min lillebrors rum men han skulle nog inte vakna ens om man sköt kanoner i hans rum.
Jag klev ur mina sovkläder och startade duschen, medans jag väntade på att vattnet skulle bli varmt stog jag och kollade mig i spegeln.
Det mellanlånga bruna håret var lite slitet längst ner i topparna och man kunde se lite av den blonda utväxten, men förövrigt var det inget fel på det.
Jag klev in i duschen och lät dom varma strålarna träffa min kropp, så stod jag länge och lät vattnet värma mig.
Efter ett tag började jag tvätta håret, benen var redan ganska så ny rakade så det skippade jag idag.
När balsamet hade varit i sina 3 - 5 minuter tvättade jag ur det, sen klev jag ut ur duchen och tog ner min röda morgonrock från kroken.
När den var på tog jag en handduk och virade runt håret så det blev en turban av det hela, sen plockade jag upp min pyjamas och gick ut ur badrummet.
Mamma som nu också hade vaknat sa godmorgon innan hon fortsatte ner mot köket.
Inne på mitt rum kastade jag pyjamasen på sängen och gick in i min lilla walk in closet och tog fram kläder som skulle passa till idag.
Ett par jeans och en orangeaktig blus med ett svart linne under och självklart strumpor då, jag äe inte personen som går omkring utan strumpor.
Jag tog på mig kläderna sen gick jag ut till rummet och borstade håret och sminkade mig, sen bäddade jag sängen och stängde dörren in till garderoben.
Efter det gick jag med små trippande steg ner för trappen och in i köket där mamma satt och åt frukost och läste tidningen.
"Godmorgon gumman, sovit gott?" frågade hon och tog en tugga av sin macka.
"Aa, känns som om jag inte sovit på tusen år eller nåt" svarade jag och tog fram en skål till mina flingor.
"Kan förstå det" sa hon inna hon återigen riktade sin uppmärksamhet mot tidningen.
Precis när jag skulle sätta mig ner kollade hon upp på mig igen.
"Kan itne du väcka dina bröder först?" frågade hon men bedjandde ögon, istället för att svarade vände jag mig om och gick upp för trappen igen.
Jag började med att tända lampan i Fredriks rum, sen gick jag vidare in till Niklas och började skaka om honom tills han vaknade, sen gjorde jag samma sak med Fredrik.
Man borde tro att två killar som är sjutton och tretton skulle kunna gå upp själv på morgonen.
När jag fått upp båda två gick jag ner igen och satte mig ner och började hälla uppflingor och yoghurten i skålen, efter typ tio minuter kom Fredrik och Niklas ner ombytta och färdigfixade.
Efter yttligare tio minuter kommer pappa ner frö trappen med håret spretandes åt alla håll och kanter, han satte sig ner och började fixa frukosten.
Sen började en till av våra psykade familjemåltider, vi var värkligen helt störda tillsammans.
*
'PLING'
"Jag tar ut dom" skrek Emma och kastade sig upp ur soffan när timern började pipa.
"Som om?!" skrek Louise och sprang in i köket efter Emma, jag och Nora bara skakade på huvudet åt dom.
Efter ett tag kom dom tillbaka in i vardagsrummet med ett fat där det stod en massa muffins, som såg överdrivet frestande ut.
"Till dig, älskling" sa Emma och Louise i mun på varandra och räckte mig en med M&Ms på, för er som inte visste är jag galen i sånna.
"Thank you, darlings" svarade jag och började genast plocka dom små chokladbitarna från muffinsen, dom fortsatte dela ut sina 'specielgjorda' muffins.
Vi hade barit bästisar i sex år nu allihopa, jag och Nora hade känt varandra sen vi var ett år så det blir arton år ni då.
Hela kvällen skrattade vi och hade kul, vi kollade på filmer.
En blandning mellan romantiska och disney till och med lite skräck, jag har väldigt svårt för skräck filmer jag kollar oftast inte på dom.
När klockan började närma sig tre (mitt i natten) gick vi ut till kojan vi byggt tidigare i min trädgård, vi burkade göra såhär nån gån per år.

Så där har ni första delen på Dreams come true.
Ska försöka skriva en del imorgon också, men vi får se eftersom det är marknad här nu.
Puss xx

They don't know about us - personer

2012-09-08 // 11:20:00 // They don't know about us - avslutad
Emma Karolina Samuelsson föddes torsdagen den 29 Januari. Hon är 172 cm lång, har brunt hår och grön/grå ögon. Hon har inte världens bästa självförtroende och har även svårt att lite på folk, hon vill gärna lära känna dom innan hon anförtror dom. Hon kallas för Karolina, då dom var två Emmor i deras 'gäng', så hon har alltid varit Karolina det är bara hennes farmor och farfar som säger Emma alla andra säger Karolina, Carro eller Kar. Hon älskar att dansa, spela innebandy och fotboll, men fotbollen och innebandyn har bara varit hoppys. Hon skriver gärna eller spelar gitarr på fritiden. Hon bor med sina föräldrar och sina två bröder, Fredrik och Niklas.
Anna Emma Fredrika Andersson föddes den 25 September och är en glad och sprallig tjej som alltid hittar på något kul. Hon är 162 cm lång, har blont hår med rosa dip-dyes och blå/grå ögon. Emma har alltid något nytt och roligt på gång, så med henne får man aldrig tråkigt. Om hon eller Karolina gör något är det oftast Emma som får ta första steget. På fritiden håller hon på med gymnastik, men spelar även gitarr. Emma ritar också, men det är inte många som får se hennes teckningar, själv kallar hon det för kladd. Hon kallas för Emma eller Em, kort och gott. Hon bor med sin mamma, hennes nya kille och hennes två små syskon, Albin och Maja.
 

Det var huvudpersonerna i Dreams come true, det kommer komma in fler men det är sen.
Första delen kommer alldeles strax.
Puss xx

They don't know about us - prolog

2012-09-03 // 20:45:00 // They don't know about us - avslutad

Äntligen är dagen kommen då Karolina och hennes bästis Emma ska flytta, flytta till London. Ända sen 7:an har dom velat flytta till London när dom tagit studenten, och nu har dom gjort det. Och nu äntligen ska det hända! Dom ska flytta ifrån den lilla staden Hudiksvall i Sverige där dom har vuxit upp, den lilla staden som hälften av Sveriges befolkning inte ens vet om. Dears liv i London flyter på ganska bra dom första dagarna men sen så händer en grej som kommer få deras liv att ta en vändning. Karolina som tror hon har det där perfekta förhållandet, hur kommer det gå när hon börjar få känslor för någon annan. Och hur går det för Emma som tror hon hittat 'the one' men sen får reda på att han har en stor hemlighet.

 


Hoppas ni blev taggade på att få resten av novellen :)

Puss xx


Nyare inlägg